Aktieägarnas bästa vän

SSAB släppte ännu en fin rapport för tredje kvartalet, som faktiskt blev det bästa någonsin. Trots en något mattare stålkonjunktur går företaget utomordentligt bra. Skälet är att SSAB är väl positionerat. Efterfrågan är fortsatt stark inom bolagets kvaliteter när det gäller grovplåt (så kallade kylda stål) och tunnplåt (extra höghållfasta produkter).

Det forsar in pengar i koncernen och kassaflödet är så starkt att nettoskulden ser ut att vara helt eliminerad någon gång i vinter. Det innebär en rejäl avvikelse mot de strategiska målen, som går ut på att nettoskuldsättningsgraden ska vara 30 procent. Även soliditeten, som var 64 procent vid kvartalets slut, avviker ordentligt från målet på 50 procent.

Att detta är behagliga problem framstår som uppenbart om man betänker att den europeiska stålindustrin först i slutet av 1990-talet lyckades bli av med sin kroniska överkapacitet. Ändå har SSAB-ledningen strävat mot att ha en optimal kapitalstruktur ända sedan bolaget introducerades på börsen 1989. I början var det absolut viktigaste bakomliggande syftet att se till att det fanns tillräckligt med resurser för framtidssatsningar på de tre huvudanläggningarna i Luleå, Borlänge och Oxelösund.

– Har man en svag balansräkning blir det lätt så att man inte genomför de investeringar som behövs. Den finansiella ställningen lägger då restriktioner på hur verksamheten utvecklas. Vårt mål har i stället varit att ha starka finanser, och det har vi också haft under mycket lång tid, säger vd Anders Ullberg.

Det var särskilt efter kronfallet och konjunkturlyftet i början av 1990-talet som kalkylen för SSAB snabbt förändrades. Företagsledningen upptäckte att tendensen snarare blev att man hade för mycket pengar än för litet.

– Det finns förstås inget självändamål i att ha en stor kassa, säger Ullberg.

Därför försöker också ledningen kommunicera internt att likviditeten ska vara hög, men inte alltför hög. SSAB-ledningen styr framför allt genom ett ambitiöst lönsamhetsmål, som går ut på att avkastningen på eget kapital ska vara minst sex procentenheter över statslåneräntan över en konjunkturcykel. Chefer och annan personal i koncernen måste, är det tänkt, vinnas för tanken att det bara är genom fortsatta effektiviseringar som bolaget kan klara konkurrensen och – inte minst – parera effekterna av stigande kostnader för råmaterial och energi.

Det verkar fungera. Kostnaderna hålls under kontroll och det råder finansiell disciplin. En viktig förklaring är att SSAB:s styrelse skummar av likviditeten med täta intervaller. De senaste åren har bolaget konsekvent amorterat ner sina skulder och man har relativt lite reda pengar i bolaget. Det är en stor förändring jämfört med hur det var i början och mitten av 1990-talet då SSAB var storplacerare på ränte- och valutamarknaderna.

Under flera år i början av 1990-talet tjänade dotterbolaget SSAB Finans över 100 miljoner kr årligen, vilket då motsvarade upp emot fem procent av koncernvinsten. Nu är valutamarknaderna lugnare och räntorna rekordlåga och bolaget är inte längre aktivt som finansiell placerare. I stället flaggar Anders Ullberg nu för nya utskiftningar till aktieägarna:

– Det har hänt ett antal gånger tidigare att vi fått en mycket starkare balansräkning än vårt mål och då har vi normalt gjort något åt det också, genom utdelningar, inlösenprogram och återköp.

SSAB följer alltså på det hela taget de balansräkningsmål som styrelsen har satt upp. Är då de målen vettiga?

Vid den första anblicken verkar 50 procents soliditet alltför väl tilltaget. Företaget är ett av Europas mest ansedda i sin bransch, tack vare en väl uttänkt och genomförd nischstrategi tillsammans med produkter och fabriker i världsklass. Investeringsbehovet är av allt att döma litet och handlar mest om kompletteringssatsningar vid de befintliga anläggningarna. Nya stålverk byggs inte längre i Europa eller i Nordamerika. De uppförs i Asien och andra tillväxtregioner, eftersom det är där kostnaderna kan hållas låga och den lokala efterfrågan är stark.

Om SSAB ändå vill göra stora nysatsningar skulle man lätt kunna få extern finansiering. Med andra ord skulle rörelsen sannolikt kunna bära en soliditet på kring 35-40 procent utan nämnvärda problem.

Invändningen är att historien innehåller lärdomar. Det var inte så länge sedan stålindustrin skakades av kriser. Och man ska heller inte underskatta notan för investeringar, även om det handlar om kompletteringssatsningar. Åren 1997 och 1998 var SSAB:s kassaflöde negativt på grund av det 3,5 miljarder kronor tunga investeringsprogrammet i ny utrustning i Oxelösund och Domnarvet. Mot den bakgrunden är det begripligt att styrelsen och ledningen inte vill skumma av kassan alltför mycket – och detta särskilt som avkastningen i koncernen totalt sett är så pass konkurrenskraftig.