Bankirernas återkomst

Redan har det skrivits spaltmeter om ledarskiftet i Handelsbankssfären. Lars O Grönstedt, som tar över VD-skapet i Handelsbanken efter Arne Mårtensson, har fått berätta om allt från sin ledarstil till sina fritidsintressen och drömmar om banken. Arne Mårtensson, som tar över ordförandeskapet i banken efter Tom Hedelius, har intervjuats om Handelsbankssfären. Kontentan är att Lars O Grönstedt verkar fortsätta på ungefär samma linje som Arne Mårtensson, dessutom med den sistnämnde som ordförande. Och Arne Mårtensson kommer tillsammans med sin företrädare Tom Hedelius – som blir ordförande i sfärens andra hörnpelare investmentbolaget Industrivärden efter Bo Rydin – att upprätthålla sfären ytterligare en tid framöver. “Det finns för få långsiktiga ägare i Sverige idag”, har han sagt.

Bedrägligt odramatiskt

Dessutom har alla dessa tre befordrade män, helt i enlighet med Handelsbankens lite inåtvända och sakliga företagskultur, jobbat i sfären länge. Tom Hedelius har verkat i Handelsbanken sedan 1967, Arne Mårtensson sedan 1974 och Lars O Grönstedt sedan 1983.

Odramatiskt. Men blir det verkligen det?

Ett par förhållanden talar för att Handelsbankssfärens framtid skulle kunna bli betydligt mer händelserik än de inblandade ger intryck av.

För det första blir det nu bankmän som får makten i sfären. Så har det knappast varit sedan Ernfrid Browaldhs dagar som bankchef på 1930- och 1940-talet (se följande artikel om sfärens historia här intill). De senaste decennierna har sfären istället präglats av industrialister. Bo Rydin, som varit styrelseordförande sedan 1988, har sina erfarenheter från cementföretaget Gullhögen och framförallt skogsföretaget SCA. I det senare har han varit först VD och sedan styrelseordförande. Sven Ågrup, en annan av huvudpersonerna i den inre kretsen under 1980- och större delen av 1990-talet, är präglad av tre decennier som först VD och sedan arbetande styrelseordförande för sfärbolaget Aga.

Försvarat makten

Industrivärden har med Bo Rydin i spetsen tappert försvarat sfärens makt över en rad industriföretag under hela 1990-talet. Men man har också gjort reträtter och förvärv. Aga såldes till tyska konkurrenten Linde i fjol, PLM lite tidigare till brittiska förpackningsföretaget Rexam och verktygsföretaget Bahco försvann ännu tidigare. Istället har Skanska, Sandvik och SSAB kommit in i portföljen av “kärninnehav”.

Kritiken mot sfären har varit hård. Fondsamhällets renodlingsivrare har inte sett med nådiga ögon på någon av de gamla maktsfärerna, och de har stundtals varit särskilt kritiska mot Handelsbankssfären. Angreppen har gällt allt från att bolag som SCA och Skanska inte sköts bra till att Industrivärden haft en liten och, enligt kritikerna, underdimensionerad analysorganisation.Wallenbergsfären har också kritiserats men ändå kommit lindrigare undan; kanske på grund av något slags respekt för att den har sina rötter i en entreprenörsgärning, kanske för att den byggt upp en stor analysorganisation i maktbolaget Investor.

Angreppen har inte bara varit verbala. Finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg har attackerat från flera håll. Tidigare Skandinavbanksdominerade Custos, som kontrolleras av finansmännen sedan 1995, är fortfarande stor ägare i SCA och tryckte tidigare på om styckning. Bolaget har också, tillsammans med Hagströmer & Qvibergs Öresund varit inne och vänt som storägare i Industrivärden. Där krävde finansmännen bland annat att bolaget skulle lösa in egna aktier. Custos drev också under sina nya ägare på när det gällde att rensa i Skanska fram tills dess H&Q-sfären sålde sina aktier till Industrivärden. Den schweiziska finansmannen Martin Ebner ställde som stor ägare i Aga krav på styrelseförändringar.

Industrivärden har, med Bo Rydin och VD Clas Reuterskiöld i spetsen, försvarat sig med argument om långsiktigt ägande och liknande. Frågan är om de nya bankmännen från Handelsbanken kommer att se det på riktigt samma sätt.

Tom Hedelius arbetar visserligen sedan många år tillsammans med Bo Rydin i sfärsammanhang. Och bankmän kan ju ha ägarambitioner lika väl som industrialister. Jan Wallander, som lade grunden för Handelsbankens framgångsrika företagskultur som VD på 1970-talet och styrelseordförande fram till 1991, verkade på 1980-talet ha försökt förverkliga drömmen om en större Handelsbankssfär. Tanken var sannolikt att skapa en motvikt till Wallenbergarna och Volvo, som ju då med Pehr Gyllenhammar i spetsen drev ett korsägarimperium. De båda spelare han försökte bygga med, finansmannen Anders Walls företagsgrupp och Refaat el-Sayeds Fermenta, föll dock i finanskrisen i början av 1990-talet.

Omoderna direktörer

Tom Hedelius är skolad i Jan Wallanders anda och det är ju indirekt även Arne Mårtensson. Men det går inte att komma ifrån att Hedelius och framförallt Mårtensson tillhör andra generationer, rimligen mer präglade av en anglosaxisk syn på ägande. Direktörsmakt har blivit omodernt. I dag är det de fondförvaltande tjänstemännen som har makten, en makt som de säger sig utöva genom att rösta med fötterna på en väl fungerande marknad. Och det är svårt att få gehör för andra metoder så länge pengarna fortsätter att flöda in i fonderna. Hedelius har dessutom visat sig skeptisk till det svenska företagsklimatet. Han var en av dem som för några år sedan tydligast varnade för risken att svenska storföretag flyttar utomlands.

Detta i kombination med Handelsbankens sakliga företagskultur kan leda till en annan logik i sfären än tidigare. Att sfären skulle ha någon större affärsmässig betydelse för banken i dag är ju svårt att föreställa sig. Därför vore det inte så förvånande om de nya ledarna försöker hitta en affärsidé för sfären som bättre stämmer med bankens.

Ericsson kan avgöra

Det andra förhållandet som talar för att det skulle kunna bli förändringar i sfären är Ericssoninnehavet. Under 1990-talet har det varit en framgångsfaktor. Ericssonaktiens fantastiska kurstegring har gynnat både Industrivärden och Investor. Men fortsättningsvis kan det bli problem. Om Sverige och Stockholmsbörsen i dag är telekomberoende så gäller detta i ännu högre grad Industrivärden.

Ett par år med dålig kursutveckling i Ericsson skulle drabba Industrivärden negativt. Teleaktien stod den sista september för 46 procent av bolagets portfölj. Det innebär att om Ericssonkursen fortsätter att falla så bör Industrivärden inte bara gå knackigt, utan dessutom utvecklas sämre än index.

Dessutom är det faktum att handelsbanksfolket delar makten i Ericsson med familjen Wallenberg rimligen hämmande. De två sfärerna har ju nästan lika stora röstandelar, och deras relation regleras dessutom av ett avtal. Detta kan ha hindrat dem från att köpa fler aktier i ett läge då de borde ha förstått att aktien var intressant. Hur ska man annars förklara att ingen av de två huvudägarna ökat sina andelar rejält i Ericsson under bolagets makalöst framgångsrika 1990-tal? Kapitalmässigt har de ju varit ganska små. Makten har de på grund av att B-aktierna bara har en tusendels röst. Om det “aktiva ägarskapet” betydde något så var det framförallt utländska nya ägare som skördade frukterna av det.

Gått bra trots styrelsen?

Därutöver är det svårt att med annat än maktmotiv motivera sammansättningen av Ericssons styrelse. De två sfärernas representanter delar på styrelseposterna. Den enda utomstående representanten är Lars-Eric Pettersson, VD för Skandia. Bortsett från ordförande Lars Ramqvist, vars förnyande roll dessutom kan ifrågasättas eftersom han varit VD för bolaget, finns det ingen teletekniker eller datatekniker i styrelsen.Visst kan man, som en del ibland gör, hävda att styrelsens kompetens bevisats av att bolaget gått så bra. Men det går precis lika bra att påstå motsatsen; bolaget har gått bra trots sin styrelse.

Ericssonnöten blir dock svår att knäcka. Det gäller ju att etablera rätt pris på maktpremien i Ericsson. De mäktiga internationella fonderna kan tvinga de svenska huvudägarna att ge upp rösträttsskillnaden genom att hålla sig borta från aktien. Enda sättet att få ut premien kan bli att sälja Ericsson till en konkurrent. Därmed skulle Ericsson hamna utanför Sverige, vilket skulle kunna bli ett politiskt dilemma.

Men om det nya gardet i sfären orkar ta itu med de här båda frågorna – sfärens affärsidé och Ericssons framtid -, då lär det bli en del dramatik framöver och många mer spaltmeter.

Det handlar dock om att bryta en lång tradition och sådant är svårare än man tror.

Hur skapades traditionen? Affärsvärlden har valt att i det här läget friska upp minnet med en kortfattad genomgång i artikeln som följer.