Bättre kan du, Börje

Den 25 juni 2003 berättade nyhetsbyrån Bloomberg att Investors dåvarande ordförande Claes Dahlbäck hade valts in i styrelsen för investmentbanken Goldman Sachs. Svenska medier brydde sig knappt, men i den internationella finansvärlden skänker utnämningen ungefär samma respekt som ett stamgästkort på Spybar kan ge runt Stureplan en fredagskväll.

Bara en handfull svenskar har internationella styrelseuppdrag som ger lika många prestigepoäng – i alla fall i bolag som saknar svenska ägarkopplingar. Percy Barnevik lämnade GM tidigare i år (även om just den medaljen inte är så värdefull i dag). Jacob Wallenberg finns hos Coca-Cola och Michael Treschow hos Unilever. Så Carl-Henric Svanberg förstås, som tog klubban i BP nyligen. Och Volvochefen Leif Johanssons stol i läkemedelsbolaget Bristol-Myers Squibbs styrelse ska med på listan. Möjligen förtjänar ytterligare någon att nämnas, men bara någon i så fall – inte många.

De svenskar som lyckas ta sig in i de internationella styrelserummen har nästan mangrant Wallenbergsfären som språngbräda. Leif Johansson ligger visserligen närmare Handelsbanksfären i dag, men var tidigare vd i Electrolux. Industrivärdens tungviktare som Tom Hedelius, Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén har primärt svenska uppdrag.

Och om vi vänder perspektivet och tittar på det utländska inslaget i svenska storbolagsstyrelser så är Wallenbergarna föregångare också där. Percy Barnevik startade trenden när han blev ordförande i Investor och bestämde att det skulle finnas minst två utlänningar i alla portföljbolagens styrelser, så att inte resten av styrelsen övergick till svenska så fort det fanns en chans. Industrivärden lunkade efter och har i dag också utländsk representation i sina bolag, gärna från de nordiska grannländerna.

I ljuset av Wallenberggruppens internationella position blir kraven på högre styrelsearvoden i Sverige som Investors vd Börje Ekholm ställde förra veckan lättare att förstå. Men inte nödvändigtvis lättare att stämma in i.

Låt oss, som ett exempel, titta på vad Claes Dahlbäck får betalt för sina mödor som ledamot i Goldman Sachs. År 2008 uppgick ersättningen till 303 000 dollar och året före det till 662 000, enligt Forbes.com. Det motsvarar 2,2 respektive 4,7 miljoner kronor med dagens dollarkurs, ungefär tre gånger så mycket som en enskild styrelseledamot i SEB fick under 2008 och året före fick Claes Dahlbäck snudd på lika mycket ensam som de sju i styrelsen, vid sidan av ordföranden, fick dela på i SEB (5,4 miljoner). Om man stannar resonemanget där så finns det naturligtvis utrymme för en saftig höjning i SEB.

Men för det första: Dahlbäck fick sin ersättning i aktier och optioner medan SEB:s styrelse kvitterade ut kontanter. Han hade alltså en större osäkerhet i sin ersättning. Och viktigare: det går inte att jämföra Goldman Sachs och SEB. Goldman är en av världens mest lönsamma banker, ligger på listorna över världens 500 största bolag och har ett börsvärde som är större än alla de fyra svenska storbankerna sammantaget. SEB spelar i division 2 i Europaligan. Om man i stället gör jämförelsen bland jämlikar är det inte lika uppenbart att styrelsearvodena är för låga i SEB. Affärsvärlden har inte gjort någon heltäckande kartläggning, men en “stickprovskontroll” indikerar att det både finns banker som betalar mer och mindre än SEB.

Nu använde faktiskt inte Börje Ekholm primärt den internationella konkurrensen om ledamöterna som argument för höjda arvoden. Enligt ett referat i SvD var det snarare att ledamöterna kan ta färre uppdrag om de får bättre betalt och därmed göra ett bättre jobb. Kan så vara. Fast risken är stor att styrelsemedlemmarna inte hoppar av andra uppdrag, eller lägger mer tid på bolaget än de redan gör, för att de får mer betalt. I så fall betalar aktieägarna bara mer för samma tjänst som de har fått tidigare.

Å andra sidan ska sägas att den ekonomiska kostnaden för att höja arvodena är försumbar. Börje Ekholm talar om runt 25 procent. I SEB motsvarar det ungefär en tiondels öre per aktie. Aktiekursen behöver därmed bara gå en hundradels procent bättre per år än den annars skulle ha gjort för att motivera höjningen. Alltså i praktiken inte mätbart. Här indikeras det kanske största problemet med styrelsearvodena: ägarna får aldrig veta om de får valuta för pengarna. Arvodet betalas i klump och för det mesta delas det lika mellan ledamöterna, utom ordföranden och kanske vice ordföranden. (Det är förresten intressant att kretsar som normalt hyllar individuella prestationsbaserade ersättningar slår vakt om kollektiv ersättning i styrelserummen.)

Det kan alltså hända att Ekholm trots allt har en poäng, att höjda arvoden skulle göra de svenska storbolagen mer lönsamma och stå sig bättre mot internationella konkurrenter. Hittills har vi dock inte hört några argument som riktigt övertygar. I synnerhet inte när de förs fram just när Svenskt Näringsliv står i sin största avtalsrörelse någonsin och manar löntagarna till återhållsamhet.J