Brist på arbetskraft hot mot tillväxten

Den svenska arbetsmarknaden står inför sitt största lyft sedan 1960-talet. Problemet är bara att det inte finns tillräckligt med folk för alla de nya jobben. Regeringens åtgärder för att stimulera till ett ökat arbetskraftsdeltagande räcker inte på långa vägar för att täcka behovet av arbetskraft. Så det är säkrast att räkna med att lönerna i kommande avtal hamnar över det man nyligen kom överens om i industrin.

När man studerar den senaste tidens arbetsmarknadsstatistik står det klart att de nya avtalen på industriområdet kom i grevens tid. Hade det dröjt ytterligare några månader så hade det sannolikt kostat arbetsgivarna ytterligare några tiondelar per år. För det går med raketfart på arbetsmarknaden för närvarande. Sysselsättningen steg i februari med två procent jämfört med samma månad i fjol och antalet nyanmälda lediga platser är det högsta sedan 1960-talet.

I februari steg antalet nyanmälda lediga platser med närmare 40 procent, men än viktigare för den framtida lönebildningen och konjunkturutvecklingen är att antalet kvarstående lediga platser steg med hela 35 procent. Det blir allt svårare för arbetsgivarna att tillgodose sitt behov av personal. Något som kommer att påverka såväl inflation som tillväxt framöver.

Det nya industriavtalet med löneökningar på 10,2 procent över tre år och höjningar av lägstalönerna på minst 1 400 kronor är annars något som framför allt arbetsgivarna borde vara nöjda med. Att få till ett treårsavtal har ju varit prioriterat från deras håll, och sett till den höga produktiviteten i industrisektorn kommer företagen faktiskt billigt undan.

Dessutom kom avtalet till stånd utan större skärmytslingar mellan parterna. Men avtalet innehåller också vissa fällor. Löneökningen i snitt är visserligen bara 3,4 procent per år men de största löneökningarna kommer redan det första avtalsåret. Dessutom är det sista året uppsägningsbart. Men sammanfattningsvis är det trots allt ett avtal som måste betecknas som samhällsekonomiskt försvarbart trots att det hamnade på högre nivåer än vid tidigare avtalsrundor.

Risken är dock uppenbar att det kommer att bli hårdare bud när andra avtalsområden ska ros i land. Störst problem kan väntas i den offentliga sektorn och byggsektorn. Bland Kommunals medlemmar är stridsviljan stor samtidigt som dessa faktiskt kan peka på rekordstora överskott i de offentliga finanserna, både i statlig och kommunal sektor. Och i byggsektorn är arbetskraftsbristen redan akut. Ett troligt scenario är att industriavtalet kommer att bli det golv utifrån vilket dessa förhandlingar startar. Att tro något annat är nog lite naivt.

Men inte heller de offentliga avtalen är det största hotet om snabbt stigande lönekostnader i Sverige. Det kommer i stället från den allt större bristen på personal. Den öppna arbetslösheten har sjunkit till 4,8 procent jämfört med 5,6 procent för ett år sedan. Det mesta talar dessutom för att den kommer att sjunka ännu snabbare framöver. En orsak till att den inte redan sjunkit snabbare är den kraftiga neddragningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen har gjort. Den källan kommer dock snart att sina. En annan orsak är statistikomläggningar som försvårar tolkningen av vad som egentligen händer på arbetsmarknaden.

Det finns dessutom på många håll en övertro på hur mycket arbetskraftsutbudet ska kunna öka på grund av stark arbetsmarknad och sänkta ersättningsnivåer i a-kassorna. För om efterfrågan på arbetskraft ligger på 1960-talsnivå så finns det nu långt färre och grundare arbetsmarknadskällor att ösa ur. På den tiden skedde bland annat en omfattande arbetskraftsinvandring samtidigt som de svenska kvinnorna kom ut i arbetslivet i allt större utsträckning.

Arbetsmarknadsinvandringen i dag är marginell jämfört med hur det såg ut under 1960-talet och alla kvinnor är redan i arbete. Att tro att arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade ska lyckas täcka de stora behoven är helt enkelt korkat. Därför kommer huggsexan om personalen att bli allt större ju längre in på det här året vi kommer. Löneglidningen kommer med största säkerhet att öka, tillväxten hållas tillbaka av personalbristen och prishöjningar från företagens sida kommer att bli allt vanligare.

Inte minst för det allmänna ränteläget kommer den här utvecklingen att få konsekvenser. Strategerna på Riksbanken kommer snart att upptäcka att de ligger långt efter den ekonomiska verkligheten med sina avvaktande räntehöjningar.

PEKKA KÄÄNTÄ

Fotnot: Skribenten var tidigare makroanalytiker vid Affärsvärlden och är numer fondförvaltare vid Bergsgård Petersson fonder.