Brist på kapitalister

Tidningen Dagens Industri har dragit igång en ny debatt om det svenska företagsklimatet. Statsminister Göran Persson har svarat: Han tänker bjuda in företrädare för näringslivet för att diskutera bland annat utflyttningen.

Sverige har egentligen haft en lång period av ovanligt gynnsamma förutsättningar för industrin. Sedan 1993 har industriproduktionen ökat med 50 procent, eller dubbelt så mycket som den totala produktionen, BNP.

Vi har närmast fått en återindustrialisering av Sverige. Produktionen har ökat nästan lika snabbt som under de så kallade gyllene åren på 1960-talet. Orsaken är främst den svaga kronan, som gett svensk industri ett fördelaktigt kostnadsläge.

Om detta ska likställas med ett gott företagsklimat kan man diskutera. Det bästa vore antagligen att ha en industri som är konkurrenskraftig trots höga löner. Att Sverige halkat ner i levnadsstandard jämfört med andra industriländer är ett tecken på att vi inte har samma produktivitet, och måste kompensera detta med låga kostnader.

Samtidigt finns det en rad positiva tecken inom industrin: Särskilt högtekniska kunskapsföretag har expanderat och vi svenskar är inte längre så beroende av den investeringstunga och arbetsintensiva industrin. Problemen finns kanske mer i de rent inhemska näringarna, där resultatet av svag produktivitet blir en hög inhemsk prisnivå.

Gynnsamma villkor

Med reservationer måste dock själva produktionsvillkoren i Sverige just nu sägas vara gynnsamma. Det är ett helt annat problem att det utländska ägandet ökat så starkt och att huvudkontoren därmed i många fall försvinner ur landet, vilket också i regel sker efter fusioner mellan ett svenskt och ett utländskt likvärdigt företag.

Att det utländska ägandet av svenska företag ökat så dramatiskt är i hög grad en följd av den svenska skattepolitiken. Ekonomerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson skrev förra året en uppmärksammad artikel där de hävdade att socialdemokraternas politik bäddade för utländskt övertagande. Politiken främjade utvecklingen av storföretagen samtidigt som den privata förmögenhetsbildningen missgynnades.

Socialdemokraterna uttrycker sig i sitt nya partiprogram positivt om marknadsekonomi, men säger sig samtidigt vara ett antikapitalistiskt parti. Men resultatet av en politik som försvårar för inhemsk kapitalism tycks bli att utländska kapitalister tar över.

Kollektivt kapital

Idéerna utformades redan på 1940-talet av dåvarande finansministern Ernst Wigforss. Han ansåg att kapitalbildningen måste ske i kollektiva former. Om den skulle ske genom privat sparande hade det annars varit nödvändigt med stora inkomstskillnader för att några skulle få så stora inkomster “att en konsumtion långt över andra medborgares lämnar tillräckligt kvar för att täcka samhällets behov av sparmedel”.

I själva verket har den ekonomiska teorin ändrats. I dag anser man inte längre att det behövs en starkt ojämn inkomstfördelning för att etablera ett högt hushållssparande. Men Wigforss tankar, och strävan efter en jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning, dominerar ännu de socialdemokratiska idéerna.

Hård beskattning

Följden har blivit en mycket hård beskattning av sparande, inte minst sparande i aktier. Resultatet har också blivit ett mycket lågt hushållssparande i Sverige jämfört med de flesta andra länder.

Före avregleringen av kapitalmarknaderna brukade man säga att det rådde brist på kapital i Sverige. Detta var ett av motiven bakom löntagarfonderna, som skulle ha tillfört företagen offentligt riskkapital. De svenska storföretagen var då i hög grad lånefinansierade med låg och stadigt sjunkande soliditet.

Numera har företagen god tillgång till utländskt riskkapital. Men det för också med sig att en ökande andel av avkastningen och även av bestämmanderätten övergår till utlandet. Detta är en fullt naturlig, om än kanske oavsiktlig, konsekvens av bristen på inhemska kapitalister, små eller stora.