Då reste jag mig av fosterlandskärlek

En bekant fick nyligen en inbjudan från Kungliga Patriotiska Sällskapet och ni kan ju tänka er reaktionen. Först en rysning, sedan en titt över axeln och till sist ett grundligt googlande, för att ta reda på vad det egentligen var för Pojkar från Brasilien som hade krupit fram ur ekboaseringen.

Så kontaminerade är alla begrepp som har att göra med lojalitet eller rent av kärlek till någon viss plats på jorden. Att Kungliga Patriotiska Sällskapet i själva verket är Gustav III:s skapelse, ett slags näringslivspendang till Svenska ­Akademien, som har delat ut medaljer till både Efva Attling och Dorotea Bromberg, är det få som håller reda på. Jag antar att sällskapet får skylla sig självt. Det borde väl döpa om sig till International Openness Forum, eller något annat tidstypiskt.

Allt detta som en ursäkt och uppvärmning, eftersom det penibla jag egentligen vill berätta är att jag en torsdag i mitten av augusti fylldes av en översvallande fosterlandskärlek. Som så ofta när det gäller det verkligt genanta, var Dagens Nyheter upphovet.

Det är möjligt att ni redan har glömt det utspel som artikeln gällde. Valrörelsen är ju i full gång och man blir vimmelkantig av alla politiska vargar som ropar ”pojke”, i förhoppningen att vi ska känna oss säkra nog att ge dem vår röst. Så en kort resumé: den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog att gatutiggeri skulle förbjudas. Inte för att ett tiggeriförbud skulle avskaffa fattigdomen, utan därför att fortsatt tiggeri befäster fattigdomen och dessutom föder obehag och intolerans bland medborgarna. Det tog ungefär en halvtimme innan hon hudflängdes. Och det är nu vi kommer till ögonblicket då jag överväldigades av fosterlandskärlek.

Dagen efter Magnussons debattartikel skrev Dagens Nyheter en huvudledare om saken. Det första DN påpekade, var att det finns ”gränsdragningsproblematik” med sådana här förslag. Och det är förstås sant, för det gäller ju varje förslag som inte gäller precis alla, överallt, hela tiden.

Sedan undrade tidningen om ”nerknarkade och försupna människor” också bör förbjudas att ”visa sig” på stan, eftersom de kan skapa obehag hos ”skötsamt folk”. Nu var det visserligen inte tiggarnas utseende, utan själva aktiviteten tiggeri som saken gällde. Och både knarkförsäljning och knarkande är trots allt olagligt på offentlig plats. Men okej, det sluttande planet och allt det där.

Sedan var det dags för det DN-mässiga, måttfulla förnuftet: det är ändå att gå för långt att rasiststämpla Cecilia Magnusson, på grundval av hennes debattartikel.

Så oerhört generöst, eller hur? Att någon som föreslår en åtgärd som redan är verklighet i flera fullt demokratiska, toleranta, västerländska rättsstater, inte – åtminstone inte omedelbart – bör stämplas som rasist. Till sist slutklämmen. Jag återger den i sin helhet:

”Förbud är bara ett av flera dåliga alternativ. Och för närvarande bör det avvisas.”

Det var då jag reste mig upp ur stolen i pietet. För mitt inre öga, såg jag den blågula fanan smattra i vinden, någonstans råmade Ulf Lundell om hur vidsträckta hans landskap är och jag tyckte mig till och med förnimma en svag aning av den svenskaste doften av alla: tändvätska vid midsommar.

Dagens Nyheter, landets självupplevde riktkarl trots alla sociala medier, hade lyckats bona golvet skinande blankt i det offentliga Sveriges smalaste åsiktskorridor. Det tog 4 200 tecken med mellan­slag, men resultatet var värt det: den enda ­acceptabla svenska ståndpunkten om gatutiggeri är att inte föreslå någon åtgärd alls och att avfärda och misstänkliggöra varje förslag till åtgärd.

Zlatan får ursäkta, men någon borde tonsätta ledaren, för jag tror vi har en ny nationalsång.

Sverige är extremt.

Notera att ordet ”sverigedemokraterna” inte förekommer i texten intill. Det beror på att ordet är ointressant i sammanhanget. Visst, det är klokt att inte följa extrempartier i de frågor där de är extrema. Men det är dumt att bjuda ytterlighetspartier på chansen att framstå som normala. I fråga om tiggeriet är den extrema ståndpunkten, internationellt och intellektuellt, den som till varje pris upprätthålls i den svenska offentlig­hetens mitt: att inget ska göras, att vi bara har att vänja oss och att alla som föreslår en åtgärd skiftar i brunt.