De får statens miljarder

Summan 43,5 miljarder kronor är en försvarlig mängd pengar. Så mycket av statens budget gick till försvaret under fjolåret. Posten planeras att successivt öka till 50 miljarder 2020.

För 43 miljarder kan en köpglad lägga vantarna på börsbolagen MTG, Peab plus Academedia och ändå få pengar över. Till exempel. Försvarsmakten lägger budgeten på att hålla igång 117 förband (inklusive hemvärnet), delta i internationella insatser, underhåll av utrustning och anläggningar, forskning och utveckling – och inköp av ny materiel.

En genomgång av listan över vilka upphandlingar som pågår just nu påminner om vilken komplex verksamhet försvaret är. Lastpallar, luftförsvarsträningssupport, sjukvårdsmateriel, uniformsemblem, paraduniformer, databasadministratör, satellitsystem, klimataggregat, stridsgasanalysutrustning, helikopterbränslepåfyllnadsutrustning, regnrockar, t-shirts, avskjutningssystem för målrobotar, utbildningssupport för luft­värnet … För att inte tala om utdragna leveranser av artillerisystem, stridsvagnar, ubåtar och flygplan.

Under 2015 hade försvaret 2 141 leverantörer, varav 1 834 svenska. Helhetsgreppet har Försvarets materielverk, FMV.

FMV har sedan i fjol det fulla ansvaret att leverera material, driftstyrning och ­underhåll till svenska militära förband. Verket har på senare tid vuxit till en av Sveriges absolut största myndigheter med över 3 000 anställda, detta efter att ha tagit över personal från Försvarsmakten. Omsättningen är 21 miljarder.

På listan över de 50 största leverantörerna – mätt i värde – de senaste tio åren kommer först Saab-bolagen, sedan ingenting, där­efter ett helt koppel av både kända och mindre kända aktörer. De 50 största har från 2006 fram till augusti 2016 fakturerat närmare 150 miljarder kronor för tjänster och varor, enligt statistik som FMV tagit fram för Affärsvärlden.

Verket ska sedan något decennium tillbaka köpa in utrustning på ett nytt sätt. ­Tidigare kunde delkomponenter beställas lite varstans, och så satte FMV ihop alltsammans till fullständiga system som levererades till försvaret. Parterna kunde på så sätt samarbeta och dela på risken. Numera ska FMV köpa ”från hyllan”, alltså redan färdigutvecklade system.

Det här är ingenting som industrivänner välkomnade. År 2009 skrevs en upprörd artikel på DN Debatt av en viss Metallordförande vid namn Stefan Löfven (S) tillsammans med tidigare statsministern Göran Persson (S), förre KD-ledaren Alf Svensson och KTH-professorn Gunnar Eliasson. Kvartetten ondgjorde sig över upphandlingen av 113 splitterskyddade fordon som finländska Patria vann på bekostnad av BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik. I stället för att använda sig av innovationsupphandling, som enligt skribenterna varit så framgångsrik för svensk industri, hade FMV gjort en offentlig upphandling och valt det finländska bolaget.

Regeringens nya principer underminerar Sveriges världsledande ställning och är ”början till slutet för den svenska försvarsindustrin”, ansåg Löfven & Co. Totalt var 30 000 jobb hotade hos landets omkring 45 försvarsindustriföretag. Med underleverantörer och servicebolag handlade det om 100 000 arbetstillfällen. Hägglunds överklagade beslutet och en ny upphandling gjordes. År 2010 meddelade FMV att Patria vunnit även denna.

I dag jobbar fortfarande runt 30 000 personer i försvarsindustrin i Sverige. Bransch­organisationen Säkerhets- och försvars­företagen (SOFF) har 81 medlemsföretag, av vilka 20 är utlandsägda. Här finns allt från jättar till små analysspecialister – 51 av bolagen omsätter under 250 miljoner på marknaden.

– De företag vi har nu har lyckats ställa om. Det kan ha varit ett nyttigt stålbad för näringen. Nu är det betydligt tuffare konkurrens, säger SOFF:s generalsekreterare Robert Limmergård.

Branschens omsättning på 30 miljarder kronor ligger ganska stabilt med cyberförsvar och samhällssäkerhet som starka tillväxtsegment. Hos hälften av de 80-talet medlemsföretag dominerar tjänsteinnehåll, hos hälften komponenter.

Runt 40 har svenskt fokus, medan 40 är helt exportorienterade, enligt Robert Limmergår­d.

***

Den svenska försvarsindustrin brukar motiveras med att den behövs för landets säkerhet och oberoende. Och för att vara livskraftig behöver den exportera.

Sverige är sedan länge en av världens största exportörer av krigsmateriel. Mätt i värde brukar landet hamna runt tionde plats i de årliga sammanställningarna. Per invånare ligger vi i toppskiktet; i början på 2010-talet hade Sverige världens största krigsmaterielexport per capita.

Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gav 541 utförseltillstånd under 2015. Totalt 55 länder köpte svensk krigsmateriel klassad ”för strid” eller ”övrig” under fjolåret till ett värde av 7,6 miljarder kronor. Om produkter med dubbel användning (dual use) och icke klassad materiel räknas in, blir antalet mottagarländer runt 100 och exporten 20 miljarder kronor, enligt SOFF:s Robert Limmergård.

Största exportör i fjol var BAE Systems Hägglunds, som ensamt stod för 2,3 miljarder kronor, följt av tre olika Saab-bolag. Andra stora var BAE Systems Bofors, Norma Precision, SSAB EMA, Eurenco Bofors, Nammo och GKN Aerospace (tidigare Volvo Aero). Totalt sålde 28 företag för mer än 10 miljoner kronor.

Sverige importerar givetvis också, i synnerhet från andra europeiska länder och USA. Finländska Patrias pansarterrängfordon är ett exempel, tyska stridsvagnen Leopard ett annat. Och en stor del av komponenterna i Saabs Gripen-jaktflygplan kommer från Storbritannien och USA.

***

Statsminister Stefan Löfven är alltså en varm vän av svensk försvarsindustri. Möjligen kan det bero på att den blivande statsministern jobbade 16 år på just Hägglunds i Örnsköldsvik. Som Metallordförande lyfte han fram försvarsindustrins betydelse för sysselsättning och industrin i stort. Senast i februari slog statsministern ett slag för att få världens största vapenimportör, Indien, att köpa Gripen vid ett besök i landet. Indien valde nu i september att köpa 36 franska Rafael-plan.

Försvarsindustrins betydelse har det i praktiken rått samsyn om över olika block och regeringar. Samtidigt har försvaret ­under lång tid fått se anslagen krympa. Sedan början av 1980-talet har försvarets andel av BNP sjunkit från 3 procent till nuvarande 1,1 procent.

När Fredrik Reinfeldts första alliansregering meddelade att försvaret skulle spara 3–4 miljarder kronor på materielinköp tyckte en del att det gått för långt. Försvarsministern Mikael Odenberg (M) avgick i protest. Och mycket riktigt, några år senare fick politikerna göra helt om marsch. Dåvarande ÖB Sverker Göranson påstod att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka. Ett par månader senare flög ryska stridsplan strax intill svenskt territorium utan att några svenska Gripen lyfte.

Ett år senare tog Ryssland helt sonika över Krim och skramlade med vapen i Donbass i Ukraina.

Efter långdragna förhandlingar kunde till slut den rödgröna regeringen tillsammans med M, C och KD enas om en ny inriktning för försvaret. Uppgörelsen stod klar i april förra året och betydde att ytterligare 10,2 miljarder kronor tillförs under fem år. 2020 ska försvarsanslaget ha ökat till 50 miljarder. I budgetförslaget som finansminister Magdalena Andersson presenterade häromveckan planeras över 150 miljarder kronor gå till anskaffning av försvarsmateriel under perioden 2017–2028.

***

Svensk försvarsindustri har långa anor. Bofors grundades redan på 1600-talet och Hägglunds på 1800-talet. I dag ingår båda i brittiska BAE Systems. Dagens svenska försvarsgigant är i stället Saab. Bland ­bolagets grundare på 1930-talet fanns då­tidens svenska industriadel i form av Marcus Wallenberg, Axel Wenner-Gren och Sven Wingquist. Och det handlade redan från början om flygplan till försvaret. När efterfrågan minskade efter andra världskriget satte sig en grupp flygingenjörer och började rita på en bil. År 1968 slog Saab sig ihop med lastbils- och busstillverkaren Scania – och fick på så sätt in Gripen i emblemet. Bolagen gick skilda vägar på 1990-talet och personbilsdelen köptes av amerikanska GM.

Saab var en försvarsindustri igen. Och med förvärv som Bofors robottillverkning, Ericsson Microwave Systems, med radarsystemet Erieye, och häromåret Thyssen Krupp Marine Systems (tidigare Kockums), med dess ubåtar, har Saab vuxit till Sveriges i särklass största försvarsindustrikoncern. ­Bolaget är i dag världens 37:e största i sin bransch med en omsättning på 34 miljarder kronor och nära 15 000 anställda (siffror från 2014).

Inget belyser bolagets betydelse bättre än Jas 39 Gripen. Enligt FMV är flygplanet det mest avancerade utvecklingsprojektet i svensk industri genom tiderna. Flygplanet har uppgraderats flera gånger och flyger i dag i Sverige, Sydafrika, Thailand, Tjeckien, Ungern – och snart Brasilien, efter att landet för ett år sedan slutförde ­ordern på 36 Gripen för totalt 39,3 miljarder kronor.

Enligt flygvapenchefen Mats Helgesson ska cirka 60 av de 96 Gripen som ingår i dagens stridsflygsflotta avvecklas och ersättas med den nya generationen Gripen E. Komponenter från de äldre planen kan visserligen återanvändas, men med tanke på att flera plan som ska avvecklas är praktiskt taget nylevererade och dessutom kostat en halv miljard styck, är det kanske inte konstigt att det väckt en del uppseende. Nya Gripen E väntas kosta bortåt 1 miljard per plan.

***

Det är inte bara Sverige som ökar anslagen till försvaret. Trenden har vänt i Europa.

Robert Limmergård säger att försvars­utgifterna i Europa och USA har fokus på ”här och nu”, samtidigt som Kina och Ryssland lägger 12 procent av försvarsbudgeten på forskning och utveckling (FoU). Moderniseringen av försvaret i Kina och Ryssland är en utmaning för alla västerländska länder, säger Limmergård.

– Min oro är att vi investerar för lite i FoU. För 10–15 år sedan kunde företag få en utvecklingsorder av staten som bidrog med pengar, kunnande och risk. Nu säger man att ”vi ska ha den här produkten, ni får utveckla”.

Statens anslag till forskning och teknik­utveckling har sjunkit från 1,5 miljarder kronor 2005 till under 600 miljoner 2016, enligt siffror från Försvarsmakten.