De svindlande

Det är svårt att skilja en verklig finansman från en bedragare.Gränsen mellan bedrägerier och goda affärer kan vara subtil. Hurkunde så många tro på Ivar Kreuger, Robert Maxwell och andrastorsvindlare? Frågan borde kanske omformuleras till varför såmångaletar efter svindlare att ty sig till? Mönstret upprepas ju gång pågång. Människor är gruppvarelser och investerare och sparare harsamma drift som andra att söka tryggheten i massrörelser.

Ivar Kreuger sades ha en hypnotisk förmåga att övertalamänniskor, och Robert Maxwell var också en person med starkutstrålning. Men oftast räcker det med att människorna runtomkring vill läsa in sådana för-mågor för att magin skallfungera. Ja, till och med en vulgär liten maffiaganster somGiancarlo Paretti kan posera som allvetande finansman. En korttid i början av 1990-talet lade han Hollywood försina fötter. Ivar Kreuger var 1920-talets mästare i konsten attdupera. Han förstod tidigt att bilden inte fick störas avmotsättningar, och skapade en myt kring sig som den ofelbare, sommannen som klarar av vad som helst på det finansiella området.Ju mer fantastiska hans bravader tycktes vara, desto större blevbenägenheten hos investerarna att tro på dem. I Kreugers händertycktes allting förmeras.

Ivar Kreuger besatt en konstruktiv intelligens som parad meddumdristighet ledde honom till höjder där få finansmän vistatsförr eller senare. Statsmän, storföretagsledare och bankcheferinviterade honom och flockades för att lyssna på hans visdomsordfrån talarstolen.

Det var egentligen ingen imponerande person som de möttemagerlagd, kutryggig, och blyg i närkontakter med andramänniskor. Men i talarstolen växte han och blev karismatisk isamspelet med sitt beundrande auditorium.

Kreugermännen trodde blint på sin chef, den store eller IK, somhan kallades i den egna kretsen. Den stores närmaste medarbetarespelade med i myten och njöt av spelet.

Det fanns i själva verket knappt ett svenskt industriföretag sominte sökte inspiration i Kreugers idéer och exempel. Varje gångdet skulle göras en strukturaffär ringde bankledningarna tillhonom. Han skulle göra allt, oavsett om det handlade om enskogsfusion eller en nyöppnad guld- och koppargruva. Kreugerförmedlade ett lån till Frankrike på 75 miljoner dollar. Hanskreditvärdighet i amerikanska banker var vid tillfället bättreän vissa stora nationers.

Banksverige var en stor och delvis outredd härva eftervärldskrigets spekulation och den därefter följandedeflationskrisen. Kreugerföretagen var en del av detta. Menfinansmannen lyckades framgångsrikt täcka in sig på denjättelika amerikanska kapitalmarknaden. För detta hade hanspeciella förutsättningar eftersom han som ung började sin banadär. Amerikanerna behövde hans internationella kontakter ocherfarenheter.

Ivar Kreuger föddes i Kalmar 1880. Som nyutexamineradcivilingenjör kom han till USA år 1900 och imponerades avbyggverksamheten, aktiebörsen och den allmännaframtidsoptimismen.

Han återvände hem till Sverige med en ny metod att bygga ibetong. 1908 bildade han tillsammans med ingenjören Paul Tollbyggnadsföretaget Kreuger & Toll, som på några år blev ledande ilandet. Ivar Kreuger var alltså en skicklig företagsbyggare. 1913köpte Ivar ut sin bror Torstens tändsticksföretag till ett efterdåtidens mått ansenligt belopp för att kunna sy ihop det medandrafristående tändsticksproducenter i Kalmartrusten. Nästan heltoplanerat gled han in i tändstickindustrin, och lyckades genomatt säkra råvaror, främst klorat och aspvirke, oppla grepp påden större konkurrenten Jönköpingstrusten. När de bådatändstickstrusterna 1917 förenades till SvenskaTändstickaktiebolaget, tog därför Kreugers medarbetare snabbthand om nyckelpositionerna, och marknadsföringen samladesomedelbart i ett holdingbolag.

På koncernnivån blev Kreuger & Toll alltmer ett finansbolag.Ivar Kreuger, som helt kontrollerade spelet, började bygga utmarknadsföringen utomlands genom egna dotterbolag. Utvecklingengick som i flera andra industrier mot koncentration,automatisering och stordrift. Men marknaderna skyddades allt merav tullar eftersom tändstickan betraktades som en mogen produktdär regeringar ville ha inhemsk tillverkning. Den som villeerövra exportmarknader var alltså tvingad att förvärva ellerbygga fabriker i andra länder.

Tändsticksverksamheten var skakigare än som visades utåt. Medhjälp av amerikansk likviditet hade Kreuger klarat de akutafinansiella hoten och nu handlade det om de marknadsmässiga.Finansmannen strävade efter att bygga en världstrust, det somman i dag kallar ett världsföretag med dominerandemarknadsställning.

Som förhandlare var Kreuger offensiv och påfallande generös. Hanbetalade höga priser för sina förvärv som gick snabbt. Redan år1921 behärskade tändsticksbolaget nästan alla viktiga europeiskamarknader.

Ivar Kreuger sågs som mycket solid på den amerikanskakapitalmarknaden, något som han utnyttjade om och om igen. Menav alla statslån, som Kreuger förmedlade, var det bara detfranska lånet som blev en hygglig affär, resten blevbelastningar.

Den store kom aldrig ovanpå i sitt finansspel, han grävde barastörre och större hål för att få material att fylla de tidigaregroparna. Optimisten Kreuger trodde kanske att spelet förr ellersenare skulle gå åt rätt håll bara han höll ut. Eller ocksåplågades han av en gnagande visshet om att katastrofen varoundviklig. Den 11 mars 1932 sammanträffade till slutfinansmannen Ivar Kreuger med några av sina ledande medarbetarefrån olika länder. Det borde inte ha varit något konstigt meddet. Men för dessa chefer i Ivar Kreugers företagsgrupp var detförsta gången som de satt tillsammans allihop på en gång med sinledare och öppet diskuterade med honom om koncernens läge. Förförsta gången var det således inte endast Ivar Kreuger som hadeinsyn i allting eftersom medarbetarna nu kunde diskuterasinsemellan och pussla ihop en totalbild. Oron ökade, när viddenav företagets likviditetskris började gå upp för dem. Dettycktes inte finnas likviditet någonstans. Och deras tidigarebeundrade chef var inte till mycket hjälp. Han verkadefrånvarande, nästan förvirrad. Det var denna kväll han tog sittliv.

Den bild av finansimperiet som växte fram för bankmän ochmedarbetare var skrämmande. En enda person hade haft tillgångtill all information, och han hade fört alla bakom ljuset medständiga transfereringar mellan bolagen.

Britten Robert Maxwell var inte lika skicklig som svenskenKreuger när det gällde att hålla en entydig bild av framgång ochallvetande. Han nådde aldrig Kreugers höjder. Han sade sig självvara Storbritanniens störste finansman och det fannstillräckligt många som trodde honom. Han blev parlamentsledamotför Labour, nästan minister och han bemäktigade sig den storakvällstidningen Daily Mirror.

Den svenska socialdemokratiska regeringen var så glad över degoda kontakterna med labourmiljardären att han hedrades medNordstjärneorden.

Som person liknade han en figur ur John le Carrés spionromaner,en man med så många identiteter att han knappt visste vem hansjälv var. Han visade en omättlig hunger på makt och ära, ochförödmjukade och terroriserade dagligen sina närmastemedarbetare och sin familj. Samtidigt framträdde han ihovreportagen i Daily Mirror som idealist och filantrop. När hannådde sin storhetstid fram emot sjuttioårsåldern, var han enöverviktig man med färgat hår och brutalt språk. Han kunde varacharmerande ena ögonblicket och fara ut i otidigheter i nästa.Han kunde vara påkopplad och skarp för att i nästa ögonblickverka helt frånvarande.

Han föddes i en liten judisk by i Karpaterna. Familjen som hadesju barn levde i stor fattigdom och delade ett rum hos morfar.Han var en viljestark och besvärlig son, enligt familjen, menhans klara intelligens gjorde att han kom in på den religiösaskolan i Bratislava. Våren 1938 lämnade han skolan, som hantyckte gav för litet undervisning om verkliga livet. I Budapestklippte han av korkskruvslockarna, tog namnet Jan Hoch ochbörjade arbeta som budpojke. Efter att ha haft kontakter med denunderjordiska rörelsen tvingades han fly.

Flykten slutade i Liverpool dit han kom utan att kunna ett ordengelska. Hans nya namn blev Leslie Ivan du Maurier. Namnet komfrån hans favoritcigarett.

Vem var denne unge man, som växt upp med jiddisch, rumänska,tjeckiska och ungerska, som redan haft flera namn och byttlivsstil ett par gånger? Uppenbarligen hade denfilmstjärnesnygge ynglingen en eller annan beskyddare högre upp,och han skulle med tiden lära sig prataengelska utan accent. Nästa namn, efter kriget, blev Robert Maxwell -kanske var det från favoritkaffet.

Starten i affärslivet blev trevande. Men han lyckades snarthitta ett sätt att göra affärer med de vetenskapliga skriftersom fanns i Tyskland efter kriget. Forskarkontakterna ledde tillatt han bildade ett vetenskapligt förlag, Pergamon Press, varsaffärsidé var att forskare skulle betala för att få sinaavhandlingar spriddainternationellt. Maxwell tjänade sin första miljon, och han blevockså specialist på att göra affärer med öststaterna. En ochannan menade att KGB var inblandat på något sätt.

Nästa stora mål var det brittiska parlamentet, och språngbrädandit blev Labourpartiet. Han gick med i partiet 1958 vid mogenålder, och nådde första etappen sex år senare med enparlamentsplats. Men partiledningen insåg snart att de fått engökunge i boet, och Maxwell förlorade så småningom både sinpolitiska plattform och sin störstadröm, att bli adlad. Finansmannen råkade vid den här tiden också utför en skandal i Pergamon, där någ-ra falsarier uppdagats. Menhan vägrade helt enkelt att låta sig avsättas, och styrelsentvingades ta tillbaka beslutet att sparka honom. Hur detta gicktill är oklart.

Hans första riktigt stora affär blev Daily Mirror. Med tillgångtill allt större kassaflöden, och ett begynnande kejsarvansinne,inledde därefter Maxwell en serie halsbrytandeaffärstransaktioner. Företagsgruppen växte snabbt. Tillinvesteringarna hörde också fotbollsklubben Oxford, där hanstyrde ochställde på ett föga sportsligt sätt. År 1991 på hösten, när RobertMaxwell hittades drunknad i närheten av sin segelbåt utanförKanarieöarna, briserade skandalen. Den utredning som följde avdödsboet överträffade de allra värsta farhågorna. Bankerna togett steg tillbaka, och Maxwellimperiet föll som ett korthus medungefär 40 miljarder kronor i nettoskulder. Det värsta var attpengar i pensionsfonderna i Maxwells företag hade flyttats tillandra delar av koncernen för att täcka skulder eller lämnats somsäkerhet. En del av skulderna återvanns i konkursproceduren, menav Maxwellimperiet finns i dag inget. Det bestod av en trasslighärva av bolag och den ende som hade full överblick var RobertMaxwell själv.

Styrelsen var bara ett instrument för att lagligt legitimeraaffärerna, vittnade en av sönerna i den rättegång där defrikändes. Kreuger och Maxwell såg i sina bästa stunder ut somvinnare och karismatiska ledare. Om den tredje svindlaren kanman inte ens medbästa vilja i världen påstå detta. Giancarlo Paretti kan ett barnkänna igen som en billig gangster. Få maffiafilmer har haftrollfigurer som gett prov på samma vulgaritet som dennesyditalienske lycksökare. Han etablerade sig 1991 i Hollywoodmed en privatvilla för över 60 miljoner kr, privattjet, RollsRoyce och tre älskarinnor som bolaget betalade. Bolaget varlegendariska MGM som han köpt med pengar lånade av franskastorbanken Credit Lyonnais. Den lille mannen med den sneda näsanoch den jättelika slipsen älskade att fotografera sigtillsammans med celebriteter och försökte handgripligt övertalaflera kända kvinnor att följa med till hans sängkammare. Hanströdde öppetmutor omkring sig. Att flera av de kända producenterna uttalade sigom Parretti som Hollywoods nya kraft säger kanske något omHollywood som affärsmiljö. Det märkligaste av allt var attaffärsmannen hade ett kriminellt förflutet, som vem som helstkunde läsa om i italienska tidningsarkiv eller polisregister.

Storhetstiden blev kort. Paretti kunde ju bara muta, låna ochspendera. MGM förlorade hundratals miljoner om året medan han ochmentorn Florio Fiorini ( med erfarenhet från den kraschadeAmbrosianobanken och andra maffiaoperationer) levde loppan. Men hurkunde denne man ta sig ända dit? En del av svaret finns iFrankrike. Credit Lyonnais är statsägt och sågs av presidentMitterrand som Frankrikes svar på Deutsche Bank under den era dåden tyska bankens ledning försökte skapa en Europagigant medolika förvärv. Presidenten uppdrog åt sin vän Jean-Yves Habereratt bygga en fransk världsbank. Haberer, som i varje tum är enprodukt av franska elitskolor och fransk autokrati, styrdebanken med en katastrofal kombination av grandeur och okunnighet.

Det var bankens holländska dotterbolag som först börjat göraaffärer i Hollywood. Redan när Paretti kom in i bilden var dessalån osunt stora, men de hade en internationell laddning somverkade oemotståndlig i Parishögkvarteret.

Parettis lån skulle hamna på uppemot 15 miljarder kronor, trotsatt han själv bara hade ett mindre eget kapital att lägga in.Men mutor på mellannivå i Credit Lyonnais och på högsta nivå iItalien (socialistledaren Bettiono Craxi), gjorde att frågan omfinansiering av MGM-affären kom upp på regeringsnivå i samtalmellan Italien och Frankrike.

Mellancheferna i Credit Lyonnais hjälpte till att arrangera enbolagskedja som dolde att låneandelen i affären var 100 procent.Haberer och hans närmaste man, som gärna opererade påstatschefsnivå, blev spelbollar i händerna på bedragare. Attsedan Hollywoodfolket föll pladask för Parettis bisarra charmvar kanske inte så konstigt. Den som kan lägga upp 15 miljarderkronor, och samtidigt är så vulgär och okunnig, måste ju heltenkelt vara ett geni. Eller hur?

BILDTEXT:

Robert Maxwell – som tagen ur Le Carrés spionromaner med sinamånga identiteter.

Robert Maxwell var en gång en viljestark och besvärlig son i enfattig judisk familj i Karpaterna.

Ivar Kreuger, den store, kom aldrig riktigt ovanpå i sittfinansspel.