Den försmådda vänstern våndas

Samhället är förstås en scen och vi har alla våra roller. Det är när vi kliver ur rollerna, eller spelar våra roller i fel akt, som det uppstår dramatik.

Ett rätt vanligt grepp när någon vill driva med idealistiska vänstertomtar i romaner eller på film, är att låta dessa idealister ta sig an en behövande. Det händer förstås nästan aldrig i svensk kulturproduktion, men det förekommer i andra länder. Woody Allen har använt sig av det greppet, liksom Tom Wolfe och, vill jag minnas utan att orka resa mig och börja bläddra, Martin Amis. Möjligen även Ian McEwan.

Det kan vara en nyutsläppt kriminell, en hårdhudad hora, eller en svart tonåring som säljer crack utanför slumskolan. Den idealistiske vänstertomten är övertygad om att kärlek och tillit kan locka fram en helt annan människa. Den behövande undrar först häpet vad som försiggår, men återfår snabbt fattningen och använder tilliten till att stoppa på sig allt av värde som han eller hon kommer åt. Alternativt till att börja sälja crack till eleverna på den flådiga privatskolan. Eller till att öppna bordell i värdparets sidenskira sovrum.

Det är ett smart grepp, för det är roligt och med ett uns av skicklighet framstår den behövande som en varm och verklig människa, trots alla sina brister, till skillnad från den tillgjort teoretiske vänstertomten, trots all sin idealism.

Något vi sällan får veta särskilt mycket om i dessa skildringar är vad den idealistiske väns­tertomten tänker, när besvikelsen är ett faktum. Det är synd, för det är intressant.

Det är klart att det var vänstern som tryckte på för att demokratisera Sverige. Det är klart att det var vänstern som till slut gjorde det omöjligt att förespråka något annat än allmän och lika rösträtt. Det fanns en betydande idealism i det där, men också ett rejält mått realism. ”Folket” skulle få bestämma, men för att det inte skulle gå överstyr behövde folket bildas, organiseras och lära sig att majoritetsbeslut och politiska auktoriteter måste respekteras. Det gick rätt bra och det är i sig anmärkningsvärt, för det var alltid en svår balansgång mellan att leda folket och att följa det. Det krävde mycket arbete.

Nu har det rysts i spalterna i mer än en vecka över Sverigedemokraternas framgångar. Vems fel är det att de ”släppts fram”, som formuleringen ofta lyder?

Det finns en underförstådd mening. Den är att åsikter av det här slaget förstås alltid funnits, men att man inte tar in dem i det offentliga rummet, lika lite som man klampar in med smutsiga stövlar på salongsmattan. Att faktiskt rösta för sådan politik är att missta det offentliga rummet för köket, där folk är fria att muttra vad de vill.

I den föreställningen ligger en annan, nämligen att det offentliga rummet har en ägare, eller åtminstone en vicevärd, och att detta är en städad och polerad medelklass, som känner till och respekterar de politiska etikettsreglerna.

Det här är problemet för dagens vänster­idealister, särskilt av det radikalare slaget. Deras etikettsregler är självklara för andra universitetsutbildade radikaler i världens storstäder, men nästan obegripliga i Sölvesborg. Ändå ligger det i deras historia att åberopa folket i Sölvesborg, inte folket på Harvard, som sina uppdragsgivare.

Vad kommer att hända med denna vänster nu, när valresultatet fått flera av dess främsta representanter att erkänna att de är ”besvikna på svenska folket”? Kan vänstern lära något och åter börja samtala med svenskar, som inte läst genusvetenskap och postkoloniala studier? Eller är de radikala teorierna så viktiga, att alla utom den universitetsutbildade medelklassen måste slängas ut ur det offentliga rummet?

Hittills verkar det senare gälla.

Hemliga dilettantsällskap

Spänningen mellan elitism och folklighet är förstås evig. Gabriella Håkansson har just kommit med andra delen, Kättarnas tempel, av sin planerade trilogi om de radikala kretsarna kring det hemliga dilettantsällskapet i det tidiga 1800-talets London. Det finns antagligen mer att lära av boken än av dagsdebatten.