Den gröna revolutionären

En tidig oktobermorgon år 1970 ringde det på telefonen hos den amerikanske agronomen och växtförädlaren Norman Borlaug i Mexico City. Det var norska Nobelkommittén som meddelade att Borlaug hade fått Nobels fredspris med motiveringen att han “mer än någon annan i denna tid har hjälpt till att förse en hungrande värld med bröd”.

Tyvärr var Borlaug inte hemma. Han hade redan gett sig av till sina experimentodlingar 65 kilometer från huvudstaden. Hans fru tog bilen och åkte

i väg för att delge honom nyheten. “De har lurat dig”, ska Borlaug ha sagt när han fick beskedet. “Det där är bara bluff!”

Men det var det inte.

Borlaug räknas som mannen som startade vad som kallas den gröna revolutionen. Tack vare honom mångdubblades spannmålsskördarna i Mexiko, Indien och Pakistan under 1960- och 1970-talen, och miljoner hungrande människor kunde försörjas med mat. Den 12 september i år avled han, 95 år gammal.

Norman Borlaug kom från en norskättad familj i Iowa, och utbildade sig till agronom. 1944 flyttade han till Mexiko för att leda ett växtförädlingsprojekt finansierat av Rockefellerstiftelsen och mexikanska jordbruksministeriet.

Här kämpade Borlaug i tio år med att försöka få fram vetesorter som kombinerade hög avkastning med tålighet mot svampangrepp. Genom att korsa en kortstråig japansk sort med sina egna hybrider lyckades han till sist få fram högavkastande sorter som passade tropiskt och subtropiskt klimat.

1963 var Mexikos veteskörd sex gånger större än när Borlaug först kom till landet tjugo år tidigare.

Succén i Mexiko gjorde att även Indien och Pakistan började intressera sig för Borlaugs arbete. Skördarna hade slagit fel, och akut hungersnöd hotade i båda länderna.

1965 anhöll Borlaug om att få skeppa 450 ton utsäde av sitt högavkastande vete från Mexiko, 200 ton till Indien och 250 ton till Pakistan. Detta visade sig emellertid lättare sagt än gjort. Ideliga förseningar gjorde att när lasten äntligen kom fram hade krig brutit ut mellan Indien och Pakistan. Borlaug struntade i de planerade grobarhetstesterna av utsädet. Man började sådden omedelbart, ofta med fronten inom synhåll.

Den första skörden av Borlaugs vete var den största någonsin per hektar i Sydasien. Det var nu som begreppet Den Gröna Revolutionen myntades.

Men allt var inte frid och fröjd. Borlaug fick utstå en hel del kritik från miljövänner i väst. Hans gröna revolution, hävdade man, byggde på maskinellt bearbetade monokulturer och storskalig användning av olja, konstgödsel och miljöfarliga bekämpningsmedel. Det gjorde jordbrukarna helt beroende av multinationella firmor som Monsanto, som tjänade grova pengar på utsädet.

Borlaug ilsknade till, och ansåg att hans kritiker borde komma och uppleva svälten hos världens fattiga. Då kanske de skulle inse att vad som gällde i slutändan inte var kravmärkta produkter för västvärldens rika konsumenter, utan att över huvud taget kunna mätta de hungriga.

Han ansåg också att det bara är genom att öka avkastningen på åkrarna som man kan rädda skogarna, som annars kommer att huggas ner för att ge plats för nyodlingar. Skulle skogarna försvinna hotas både klimatet och den biologiska mångfalden.

När Borlaug började sitt arbete på 1950-talet fanns tre miljarder människor på jorden. I dag är vi 6,5. År 2050 beräknas det finnas 9,5 miljarder.

Kommer det att finnas mat till alla?

– Vi behöver fördubbla avkastningen per hektar till år 2050, säger jordbruksexperten Jon West från Sidas brittiska systerorganisation DFID. I dag är snittavkastningen i världen 3,1 ton per hektar. I Västeuropa är den 8-10 ton. I Afrika bara ett ton.

Behövs en ny grön revolution?

– Ja. Denna gång med hjälp av spannmålssorter som klarar extrema förhållanden, som torka och försaltade jordar. Men det gäller också att minska förlusterna.

– Vi beräknar att sjukdomar och skadeinsekter och djur minskar skördarna med runt en fjärdedel. Därefter kommer förluster efter skörd. 40 procent av spannmålen i utvecklingsländerna möglar för att det saknas torra lagringsutrymmen.

I Afrika söder om Sahara finns en parasit som brukar kallas witchweed – striga hermonthica – vilken sätter sig på rötterna hos sädesslag som vete, durra, majs och ris.

Sår man ett fält infekterat med withchweed kommer det inte upp någon säd, bara blekröda blommor. Fältet är förhäxat, säger afrikanerna.

– Fröna kan ligga i jorden i 20 år, säger Julie Scholes vid universitetet i Sheffield. De gror och infekterar värdeväxten innan den ens tittat upp ur jorden. Därför hjälper det inte med att bara gallra bort parasitplantorna. Inte heller herbicider är verksamma.

Vad kan man då göra?

– Det har visat sig att det finns rissorter som är mer motståndskraftiga mot witchweed än andra. Risets genom är känt, och kan man identifiera rätt gener kan man med genförändring skapa tåliga sorter även av majs och durra.

GMO alltså. Men hur blir det då med ekologisk odling i framtiden?

– Det kommer vi inte få råd med, svarar Jon West. Ekologisk odling ger bara 50 procent av normal skörd.

Jaså. Bör vi då välja oekologiska produkter i stället för ekologiska när vi handlar i affären?

– Inte nu, men i framtiden, ja.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.