Den revolutionära måttenheten

Jag går först ett helt varv runt Place Vendôme utan att hitta den. Till slut upptäcker jag den, skymd bakom ett gäng beväpnade väktare strax till vänster om porten in till Justitieministeriet. Där, på väggen under ett fönster, sitter den. Metern.

Metern består av en marmorplatta med ett inristat streck. I vardera änden av strecket sitter en metallnabb. Mellan nabbarna är det en meter. Nästan exakt.

Väktarna tittar förvånat på mig när jag beundrar metern. De verkar inte tycka att det där med standardiserade mått är så märkvärdigt, men det är det. Att veta att ett mått är detsamma vare sig man befinner sig i Stockholm, Paris, Calcutta eller Kairo är livsviktigt för industrin och handeln.

Karl den store var, som namnet antyder, en stor karl. Både andligen och kroppsligen. Det sägs att han år 738 lät mäta upp längden av sin egen fot varefter han påbjöd att den var likare för måttenheten fot i hela hans rike. Foten fick namnet Pied de Roi, kungsfot. Enligt vårt måttsystem var den 32,48 centimeter lång. En ovanligt stor fot, ungefär nummer 47.

Att Karl lyckades införa ett gemensamt mått var en bedrift. Under feodaltiden låg makten över medborgarna huvudsakligen hos de lokala feodalherrarna, och det var också de som hade sista ordet när det gällde mått och vikter inom sina domäner.

Efter Karl den stores död stärkte feodalherrarna sitt inflytande på kungamaktens bekostnad. Snart började måtten förändras lokalt. En rad franska kungar med fantasifulla namn – som Karl den skallige, Ludvig den stammande, Filip den djärve och Ludvig den grälsjuke – kämpade hårt för att få de mått som gällde i Paris att även gälla i resten av Frankrike. Men alla försök misslyckades.

Framåt 1700-talet rådde fullständig anarki på måttens område. Praktiskt taget varje by hade sina egna mått och vikter. De kunde skilja sig avsevärt från varandra även om de hade samma namn. Det fanns vid mitten av 1700-talet mer än 300 olika längdmått som alla gick under namnet fot. Likaså fanns det över 300 olika vikter som kallades livre, pund. En livre kunde väga allt mellan 300 och 850 gram.

Längdmåttet en toise var cirka 2 meter, och gällde i Parisområdet. Avstånd mellan orter mättes i lieus. Förargligt nog blev en lieu längre och längre ju mer man avlägsnade sig från Paris. I Paris var en lieu cirka 1 700 toises medan den i Provence var 3 000 toises.

Så det är inte så konstigt att franska revolutionen såg som ett av sina viktigaste uppgifter att genomföra en total reform av mått och vikter. Märkligt nog lyckades man alldeles förträffligt bra med detta. Det stora projektet med metern och decimalsystemet utvecklades dessutom till ett internationellt projekt. Genom Napoleonkrigen och revolutionerna 1830 och 1848 spreds de revolutionära idéerna, och med dem metern. I slutet av 1800-talet hade metersystemet slagit igenom i hela Europa

För att folk skulle vänja sig vid de nya måtten sattes marmorplattor med metermått upp på husväggar runt om i Paris. I dag finns bara två av de ursprungliga sexton metrarna kvar: den på Place Vendôme och en vid Luxembourgträdgården.

Mitt på Place Vendôme står Napoleon och glänser av guld högst uppe på sin kolonn. På en bronsplatta finns den latinska texten “Neapolio Imperator Augustus” (hans kejserlige majestät Napoleon) – inte illa för en karl som avsatts och landsförvisats två gånger. Kanske blickar han med stolthet ner på metern och tänker att “Se där! Metern var i alla fall något jag lyckades med, även om mina ärorika krig runt om i världen alla slutade i katastrof.”

Läs mer i “Metern och Kilot” av Lars Nystedt, Instant Mathematics 1998.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.