Det förargliga röret

Sommaren 2005 kunde man läsa följande lilla notis i Ny Teknik: “Ryska Gazprom och tyska Eon och BASF ska enligt Handelsblatt i nästa vecka skriva avtal om… (en pipeline för rysk naturgas på Östersjöns botten) …i samband med att president Putin och förbundskansler Schröder möts. Ledningen ska enligt uppgift dras från ryska Viborg vid finska gränsen till Greifswald i nordösta Tyskland. Investeringen beräknas till storleksordningen 25 miljarder kronor.”

Till en början var det ingen som tog någon närmare notis om saken. Det låg ju så långt fram i tiden, och det skulle säkert inte bli något av det hela. Det skulle säkert stoppas av ekonomiska, politiska eller miljöskäl.

Men snart kom nya rapporter att projektet, som nu fått namnet Nordstream, fått allt fastare konturer. Det handlade om en 1 200 kilometer lång pipeline på Östersjöns botten som skulle förse den tyska industrin med rysk naturgas från Sibirien. I Sverige började man nu oroligt skruva på sig. Ledningen skulle visserligen inte inkräkta på svenskt territorialvatten, men väl på svensk intresseområde, och konsortiet krävde att få bygga ett inspektions- och underhållstorn vid ledningens mitt – norr om Gotland.

Nu blev det liv i luckan. En sådan anläggning skulle ju behöva något slags skydd mot terrorism och annat. Det skulle innebära att ryska säkerhetstrupper stationerades mitt i Östersjön, på själva tröskeln till Sverige. Inspektionstornet skulle komma att krylla av signalspanare och spioner. Fullständigt oacceptabelt!

Förresten krävdes en detaljerad miljökonsekvensbeskrivning om en pipeline skulle få dras genom svensk ekonomisk zon. På botten fanns vrak, gamla minor, tungmetaller och dumpad giftgas från världskrigen. En pipeline skulle kunna röra om i sedimenten och lösgöra stora mängder gifter med en miljökatastrof som följd. Dessutom skulle en pipeline vara till hinder för fisket.

Det var en lång rad krav som måste uppfyllas om Sverige skulle ge sitt tillstånd. Så lång att det verkade otroligt att Nordstreams pipeline någonsin skulle se dagens ljus.

Men till allas förvåning började Nordstream nu beta av kraven, ett efter ett. Inspektionstornet utanför Gotland, som hade påståtts vara nödvändigt av tekniska skäl, behövdes plötsligt inte längre. Sträckningen av ledningen ändrades, så att inga känsliga områden berördes. Det rysk-tyska konsortiet skickade ut lobbyister som med honungslena stämmor redogjorde för projektets fördelar. Inte nog med att drabbade fiskare skulle få rundlig kompensation för eventuella problem under byggtiden, man skulle också satsa 100 miljoner på projekt på Gotland. Däribland en ny hamn i Slite, forskning på högskolan i Visby och stöd till länsmuseet.

Så kom dagen när alla krav var uppfyllda och miljöminister Andreas Carlgren inte längre kunde skicka tillbaka Nordstreams ansökningshandlingar för ytterligare kompletteringar. Han hade inget val, i synnerhet inte som Sverige då var EU:s ordförandenation och måste uppföra sig väl. I november 2009 gav Sverige motvilligt klartecken till byggandet av Nordstream. Detsamma gjorde de andra berörda länderna. I mars 2010 började så utläggningen av ledningen utanför Gotland.

Den 3 maj ordnade den finska föreningen för vetenskapsjournalistik, Fasej, ett internationellt seminarium i Helsingfors där man jämförde rapporteringen om Nordstream i de olika berörda länderna. Inte helt förvånande visade det sig att tonläget i rapporterna stämde väl överens med respektive lands politiska hållning till Nordstream.

I Tyskland och Ryssland, varifrån initiativet till ledningen kom, var rapporteringen överlag positiv. I Polen och de baltiska staterna, som motsatt sig projektet av politiska skäl, har rapporteringen varit negativ. I Finland och Sverige, som ekonomiskt står helt utanför och inte tänker köpa en enda kubikmeter rysk gas, har rapporteringen mest handlat om eventuella miljöfaror.

– Visst ökar säkerheten om vi slipper horderna av skruttiga oljetankers i Östersjön, säger Helena Raunio från Tekniikka & Talous i Helsingfors. Men samtidigt kan säkerhetsåtgärder för att skydda pipelinen föra med sig avspärrningar och restriktioner och komma i konflikt med turismen och det civila samhället.

-?I Danmark har opinionen blivit alltmer positiv, säger journalisten Mogens Bisgaard. Oljan och gasen från Nordsjön räcker bara några år till. Och Danmark köper hellre från Ryssland än Mellanöstern.

Polen har hela tiden varit motståndare till Nordstream. Där vill man nu satsa på kärnkraft för att göra sig oberoende av Ryssland. Hösten 2009 besökte den polske premiärministern Donald Tusk Paris, varvid president Sarkozy lovade att Frankrike skulle hjälpa Polen att bygga två reaktorer.

Nordstream är inte det enda projektet för att förse Europa med naturgas. Projekt South stream går ut på att forsla den ryska naturgasen till Centraleuropa via ett rör på Svarta havets botten.

Dessutom finns Nambucco, som handlar om att bryta den ryska dominansen genom att gas forslas från Azerbajdzjan och Turkmenistan i en ny pipeline genom Turkiet till Österrike. Tidigare gatuaktivisten och förre tyske utrikesministern Joschka Fischer har lobbat hårt för detta projekt, som skulle kunna hindra Gazprom och Ryssland från att få i det närmaste monopol på gasmarknaden i Europa.