Det svindyra regelverket

Den holländska tulpankraschen på 1600-talet och den finansiella härdsmältan under 2008 har en del gemensamt. Förmögenheter sopades bort och företag gick omkull. Under sex veckor år 1637 föll tulpanpriserna med mer än 90 procent, lika mycket som priset rasade för mängder av strukturerade kreditobligationer hösten 2008. Men denna gång höll hela det globala finansiella systemet på att falla samman. Utan kraftfulla ingripanden från centralbanker och regeringar hade flera av världens storbanker gått under.

Räddningsaktionerna kostade enorma belopp och de flesta kan nog skriva under på att världen inte har råd med en kris av denna magnitud igen.

För ett år sedan kunde vi konstatera att det fanns åtskilliga internationella initiativ för att säkerställa att finansvärlden 2.0 skulle bli en betydligt säkrare plats än den som fanns före kreditkrisen. Nu när krismolnen skingrats är det dags att se vilka resultat de här initiativen egentligen gav.

Kreditkrisen handlade mycket om bankernas kapitalbehov, både storleken på eget kapital och likviditeten. Det förstnämnda beskrivs utförligt i bankernas regelverk, Basel 2. Om likviditeten sägs bara att den ska vara “tillräcklig”. Vad det betyder har hittills varit upp till varje lands tillsynsmyndighet att bestämma. En så kort framförhållning som de amerikanska investmentbankerna hade, de förnyade runt en tredjedel av sina skulder varje dag, kan som vi vet leda till katastrof. Men denna regellöshet är snart historia.

The Basel Committee on Banking Supervision, Baselkommittén, vid samarbetsorganet Bank of International Settlements, BIS, har under det senaste året arbetat hårt för att lösa dessa frågor. Nu är ett omfattande förslag ute på remiss hos banker, tillsynsmyndigheter och andra berörda parter. Ett slutligt förslag kan, i ett optimistiskt scenario, vara klart i slutet av 2010. I ett nötskal handlar de nya reglerna om, just det – kapitalet och likviditeten.

***

Kapitalet

Basel 3 fokuserar till stor del på kvaliteten på kapitalet – alltså det kapital som ska ta smällen om kreditförlusterna skenar. Grundtanken är att bankerna ska ha en större andel aktiekapital i sitt egna kapital än vad de har i dag. Det betyder att en mindre del hybridkapital (ett mellanting mellan aktiekapital och förlagslån) får räknas som kärnkapital (där aktiekapital och balanserade vinstmedel är de största beståndsdelarna). Det hybridkapital som får ingå ska också uppfylla striktare villkor.

Det finns ingen fastställd gräns för hur stor kärnkapitaltäckning, core tier 1, (andel eget kapital i förhållande till riskerna i balansräkningen) som behövs, men det talas om nivåer på 6-8 procent. Och att banker som ligger under denna nivå ska straffas med restriktioner för utdelningar och bonusutbetalningar till personalen.

Däremot förväntas inga förändringar i sättet att räkna ut hur mycket kapital som behövs. Bankerna fortsätter med sina interna riskberäkningsmodeller, som infördes i Basel 2 och är godkända av Finansinspektionen. Kortfattat kan sägas att risken i utlåningen bedöms utifrån olika kriterier som geografisk spridning, branscher och antal kunder.

Systemet med riskvikter anses fungera bra. Modellen fungerar enligt principen att låg risk kräver en mindre andel kapital. Exempelvis kräver ett bolån på 1 miljon kronor primärkapital på 4 000 kronor vilket motsvarar 2 800 kronor i kärnkapital, medan lån till företag kräver en större andel. Dessutom talas det om att godkänna en ny typ av kapital – contingent capital – vilket är ett lån som under vissa omständigheter kan omvandlas till aktiekapital. Ungefär som det 26-miljarderslån som Danske Bank har fått av danska staten. Där finns en paragraf som säger att lånet ska omvandlas till aktier om hybridkapitalets andel av primärkapitalet uppgår till 35 procent. Men det är ingen billig historia, årsräntan ligger på över 9 procent.

Det kommer också att krävas mer kapital för att täcka de risker som bankerna tar i sin trading, när de handlar med aktier, räntepapper, derivat och andra finansiella instrument. Likaså kommer kravet att öka för det som kallas motpartsrisker, till exempel att utfärdaren av en option går omkull och inte kan fullfölja affären. Något som i sin tur kommer att driva på utvecklingen mot central clearing för kreditderivat och andra icke börshandlade instrument.

Förslaget innehåller också en annan nyhet: införandet av en “leverage ratio”, skuldsättningskvot. Denna kan sägas vara ett slags Lehmanregel. Tanken är att sätta ett tak för hur stor en banks balansräkning får vara i förhållande till dess kapital. Utan att hänsyn tas till några risker. För ibland fungerar inte de gamla måtten som det är tänkt. Lehman Brothers hade så sent som fem dagar innan kollapsen en primärkapitalrelation på 11 procent, nästan tre gången Basel 2-miniminivån på 4 procent. Genom denna nya regel ska en bank hindras att bli för stor för sitt eget och det finansiella systemets bästa.

***

Likviditeten

För att öka stabiliteten i det finansiella systemet och minska risken för att bankerna inte kan finansiera sin verksamhet om marknaden fryser, som under hösten 2008, föreslår Baselkommittén att två kvantitativa mått ska införas.

Det första, Liquidity Coverage Ratio, innebär att bankerna ska ha tillräckligt med likviditet för att klara sig i minst 30 dagar under extrema förhållanden, som när möjligheter att låna kapital på marknaden försvinner samtidigt som kunderna tar ut sina sparpengar ur banken. Ungefär det som hände i brittiska Northern Rock när krisen var som värst.

En stor fråga blir vad som får räknas som likvida tillgångar. I förslaget ingår kontanter, reserver placerade hos centralbankerna, statsobligationer och fordringar på överstatliga institutioner som ECB och IMF. Och kanske, bara kanske, får även säkerställda obligationer och företagsobligationer med god likviditet ingå i bankernas likviditetsbuffertar.

Den andra nymodigheten är ett mått på hur stabil bankernas upplåning är, Net Stable Funding Ratio, NSFR. I denna likviditetskvot ska tillgångarna vara minst lika stora som skulderna även om ingen exakt nivå har angetts. Kruxet är att de olika posterna på tillgångs- respektive skuldsidan i balansräkningen får olika vikter beroende på hur stabila de anses vara. Till exempel anses inlåning från hushåll vara mer värd än inlåning från företag. Långsiktig upplåning är bättre än kortsiktig. Likaså straffas banker med kortsiktig upplåning. Men det finns också oklarheter som, till exempel, vad som är den verkliga löptiden för bolån.

Beroende på vilken tolkning som görs blir utfallet minst sagt varierande. Finansinspektionen har gjort preliminära bedömningar av hur väl de svenska storbankerna skulle uppfylla likviditetskvoten, NSFR. Utfallet blir att de landar någonstans mellan 70 och 105 procent beroende på om tolkningen är konservativ eller liberal. Inspektionen har också tittat på vad som kan göras för att nå 100 procent med utgångspunkt från det konservativa utfallet. Några alternativ är att förlänga två tredjedelar av den kortfristiga finansieringen till över ett år, minska den långa utlåningen med 30 procent eller öka inlåningen med 50 procent. Det mest realistiska – och önskvärda – är att bankerna framför allt väljer att förlänga sin upplåning.

***

Svenska banker

Hur ser det då ut för de svenska storbankerna? För det är bara de stora, globala bankerna som omfattas av Baselreglerna. Om mindre aktörer som sparbanker och nischbankerna ska påverkas måste det bli EU-direktiv av det hela, och det är en betydligt senare fråga.

Så här långt har storbankerna klarat finanskrisen och lågkonjunkturen relativt bra. I slutet av förra året hade de fyra storbankerna tillsammans lånat ut 6 782 miljarder kronor och de totala kreditförlusterna under 2009 blev drygt 56 miljarder, varav nästan hälften kommer från Baltikum. I Sverige var förlusterna 7 miljarder, motsvarande 0,2 procent av utlåningen.

Handelsbanken har, precis som Finansinspektionen, räknat på hur regelförändringarna kan påverka bankerna. Genom att använda lite färskare siffror kommer Handelsbanken fram till en NSFR-siffra på 80-90 procent för de fyra storbankerna, dock med en viss variation mellan bankerna. Det finns, som sagt, en del olika varianter för att nå 100 procent men det som är enklast att räkna på är vad som händer om en del av den korta upplåningen förlängs till över ett år. I alla fall enligt Handelsbanksanalytikern, som uppskattar att om den genomsnittliga finansieringstiden ökar från en månad till ett år så kostar det ungefär 70-90 räntepunkter. Dock slipper kunderna betala hela den högre kostnaden då snittökningen på utlåningsmarginalen troligen landar på 10 till 20 räntepunkter. Men det är bara det ena problemet.

Värre är att utbudet av långa obligationer ökar dramatiskt. För att nå ovanstående effekt måste bankerna ge ut långa obligationer för 1 300 miljarder kronor. I slutet av 2008 hade samma banker 1 500 miljarder i lång och 1 600 i kort funding. Slutsatsen är att ett stort utbud av bankobligationer riskerar att öka ränteskillnaderna mellan starka och svaga låntagare.

När det gäller säkerställda obligationer är räntorna väldigt lika för de svenska bankerna, räntan på en jämförbar femårig bostadsobligation ligger i dag mellan 3,33 procent (Nordea) och 3,44 procent (Swedbank). Däremot skiljer det ganska mycket på hur marknaden prissätter kreditrisken för de olika bankerna, sett till CDS-priserna är risken störst i Swedbank, följt av SEB, Nordea och lägst för Handelsbanken. CDS:er är instrument för kreditriskförsäkring. Spannet håller sig mellan 103 och 61, vilket är en enorm förbättring jämfört med situationen för drygt ett år sedan. Men skillnaderna bankerna sinsemellan kan få större betydelse framöver om konkurrensen om kapitalet blir hårdare.

Samtidigt som bankerna och staterna ska låna gigantiska belopp på kapitalmarknaden har svenska företag lån på minst 700 miljarder kronor som ska refinansieras inom två år, enligt en undersökning som revisionsföretaget KPMG har gjort. I kartläggningen ingår företrädesvis syndikerade lån, det vill säga lån där flera av de stora bankerna gått samman, på 2 320 miljarder kronor varav 700 miljarder förfaller under 2012. KPMG varnar för att det kan bli trångt i portgången och uppmanar företagen att snarast ta tag i sin refinansiering.

***

Nordea

Som varande Nordens största bank har naturligtvis även Nordea lagt ner mycket möda på att tolka de nya regelförslagen. Affärsvärlden har träffat Rodney Alfvén, chef för investor relations, som berättar om bankens syn på saken i finanskrisens efterdyningar.

– Banker som har hållit fast vid sunt förnuft och känner sina kunder har klarat sig bra medan det har gått snett i verksamheter som innehållit för mycket finansiell ingenjörskonst. Om banksektorn ska leva och må bra krävs det en stor portion sunt förnuft. Det kan tyckas otroligt osofistikerat att uttrycka sig på det viset men sådan är verkligheten, säger Rodney Alfvén.

När det gäller de nya bankreglerna påpekar han att det är långt ifrån klart hur det blir till slut.

– Bakgrunden är att en stor mängd komplex materia har kommit till under stark tidspress. Det är därför som alla banker nu får räkna igenom det här. Det kommer att bli förändringar, för det är omöjligt att man har tagit hänsyn till alla parametrar, säger han.

Nordea stöder förslaget att öka kapitalkraven och kvaliteten på kapitalet i bankerna. Nordea har själva en hög kärnkapitaltäckning, vid årsskiftet 10,3 procent, och en liten andel hybridkapital i sin kapitalbas. Det är förmodligen en klok strategi.

– Vår bedömning är att hybrider inte längre får räknas in i tier 1, säger Rodney Alfvén.

Han har ingen exakt siffra på vad kärnkapitaltäckningen blir om reglerna införs, det beror på att en del andra saker också påverkar, som att investeringar i livbolaget räknas bort och riskvägda tillgångar räknas om – men uppfattningen är att banken är välkapitaliserad även med nya regler.

– Sedan finns det en aspekt på kapitalet som vi tycker är direkt stenåldersmässig och det är “leverage ratio”, säger han.

Anledningen till att Nordea tycker att det är direkt olämpligt är: I dag kräver olika typer av utlåning olika typer av kapital – ju lägre kapitalkrav desto lägre marginal. Produkter med låg risk har låg marginal och produkter med hög risk har hög marginal.

– Ska vi nu ha 100 procent kapitaltäckning på all typ av utlåning kommer det att ge bankerna incitament att låna ut där det är högst marginal. Alternativt får man höja marginalen rejält på det som är låg risk, säger Rodney Alfvén.

Det går inte heller att säga hur ett införande av skuldsättningskvoten, leverage ratio, skulle påverka. Det finns nämligen minst tre olika sätt att räkna på – vilket gör att Nordea hamnar på mellan 2,9 och 4,7 procent beroende på vilket som väljs.

När det gäller likviditeten tycker Nordea att det är bra med balans mellan upp- och utlåning. Det vill säga att bankerna inte själva ska låna upp kort för att låna ut långsiktigt till kunderna. Nordea hade vid årsskiftet en genomsnittlig löptid på sin funding på 4,8 år, vilket gör att cirka 65-70 procent av bankens upplåning är längre än ett år. I själva verket har banken bara en kortfristig upplåning på drygt 50 miljarder euro vilken används för att finansiera likviditetsbufferten på 56,5 miljarder. Där är, för övrigt, kvaliteten hög – 96 procent av värdepapperna är godkända som säkerhet för lån hos centralbankerna.

Nordea har kontinuerligt arbetat med att förlänga sin upplåning och har varit väldigt aktiva på kapitalmarknaden, under januari och februari har banken lånat upp 8,5 miljarder euro i långa pengar i dollar, euro och lokala valutor.

Rodney Alfvén påpekar att det finns en del saker att fundera över – vad händer med samhällsekonomin om företagen i allt större utsträckning tvingas låna upp på längre sikt?

– Man kan fundera på vad det leder till för konsekvenser. Rimligtvis kommer all upplåning att bli dyrare vilket riskerar att få negativa samhällsekonomiska effekter, vilket är extra känsligt i det här skedet av cykeln. Och kommer all upplåning att ske till långa villkor vilket kan minska centralbankernas möjligheter till att använda räntevapnet? undrar han.

Precis som Handelsbanken är Rodney Alfvén inne på spåret att om alla bankerna ska öka sin långfristiga finansiering kan det bli ökad konkurrens om obligationsköparnas pengar och skillnaden mellan starka och svaga banker speglas i större räntespreadar.

– Om det blir så att vissa banker får problem med konkurrenskraftiga upplåningsvillkor då finns ett scenario där det blir priskrig på inlåning, säger han.

***

Europeiska banker

De svenska bankföreträdarna är skeptiska till de nya bankreglerna (se även intervju med Annika Falkengren på sidan 34). Men ändå i försiktiga termer. En som inte sticker under stol med sin åsikt är franska BNP Paribas operativa chef, Jean-Laurent Bonnafe.

– Tillväxten kan påverkas med upp till 6 procentenheter. Om Europa accepterar detta, betyder det garanterat antingen två år med djup recession eller fyra år med nolltillväxt, sade han för ett par veckor sedan till den franska tidningen Les Echos.

Påståendet bygger på BNP Paribas antagande om att Basel 3 väntas tvinga de europeiska bankerna att öka sitt kapital med 400 miljarder euro och emittera räntepapper för 1 500 miljarder för att finansiera sin upplåning. Kreditvärderingsinstitutet Fitch har i sin tur räknat ut att euroländerna behöver emittera statspapper för 2 200 miljarder euro bara under 2010, vilket motsvarar nästan en femtedel av Europas samlade BNP. Därtill kan läggas de 1 000 miljarder euro som Morgan Stanley uppskattar för lån som förfaller och ska förlängas under perioden 2010-2011.

Så visst kommer Basel 3 att ställa till med problem för de europeiska bankerna. Analytiker på Credit Suisse säger att den genomsnittliga primärkapitalrelationen kan sjunka från dagens 9,6 procent till 8,1 procent 2012, allt annat lika.

“Sverige klarar kraven”

Lars Frisell, Finansinspektionens chefsekonom, är sedan ett år tillbaka med i Baselgruppens huvudkommitté och arbetar som bäst med de aktuella förslagen.

Finansinspektionen är inte helt nöjd, utan har en del starka synpunkter på en del av förslagen. En rör skuldsättningskvoten, leverage ratio, som straffar banker med en stor andel bolån. Konsekvensen blir att banker som Handelsbanken med en hög primärkapitalrelation, vid årsskiftet 14,2 procent, får en hög skuldsättningskvot på grund av sin stora bolåneportfölj.

– Det tycker vi naturligtvis är en väldigt konstig och oönskad effekt av en ny reglering att förhållandevis stabila banker tvingas lägga sin bolåneportfölj utanför banken på grund av skuldsättningskvoten. Det är knappast avsikten, säger Lars Frisell.

Han är positiv till grundtanken med en skuldsättningskvot, men då även andra affärsmodeller än den nordiska bolånemodellen drabbas oförtjänt hårt av förslaget i dess nuvarande skick hoppas han på en mildare variant.

– Någon form av skuldsättningskvot kommer det att bli, men vi har inte diskuterat några nivåer ännu i Baselkommittén. Jag hoppas på att det snarare blir ett pelare 2-verktyg, att tillsynsmyndigheter världen över får använda det som en indikator på var risk kan uppstå, i stället för att det blir en tvingande pelare 1-regel, säger Lars Frisell.

kapitalet är inget stort problem för de svenska bankerna. Sverige har redan i dag tuffare krav än många andra länder på hur mycket hybridkapital som tillåts.

– Jag har mycket svårt att se att de inte skulle klara kraven. Svenska banker är överlag välkapitaliserade även med de tuffaste måtten mätt, core capital, säger han.

Då är likviditeten en större fråga just nu, till och med

så viktig att Finansinspektionen kan tänka sig att ställa hårdare krav på bankerna än vad Baselkommitténs miniminorm påbjuder.

– För mig är likviditeten så viktig att om vi inte blir nöjda med den minimiregel som sätts i Basel ser jag inga problem med att gå längre med svensk reglering. Kanske genom att använda de mått som finns eller om vi kommer fram till ett bättre mått i samarbete med branschen, säger Lars Frisell.

Han tycker att Liquidity Coverage Ratio (se definition på sidan 30) är ett bra mått som ligger ganska nära hur bankernas treasury-avdelningar jobbar med likviditeten. Däremot tycker han att definitionen av vad som får räknas som likvida tillgångar är för snäv. Säkerställda obligationer bör få vara med.

– Vi tycker att man snarare bör titta på kvaliteten och ett exempel är nordiska säkerställda obligationer. De har hög kvalitet – AAA – en marknad som fungerar och det finns en speciell lagstiftning med begränsning av belåningsgrad i respektive pool. Det finns både hängslen och livrem kring detta, säger Lars Frisell.

– Det andra problemet är att a priori säga att statsobligationer alltid är bra. Vi vet i dag statsobligationer där kreditrisken är högre. Sedan har vi problemet med länder som inte har särskilt stor statsskuld – hur ska de möta de här kraven? Ska regleringen tvinga dem att köpa utländska statspapper? Nog finns det skäl att öppna för andra högkvalitativa papper. Diskussionen i kommittén kommer att fortsätta handla om var gränsen ska dras.

I dag har många banker god likviditet. SEB har, till exempel, löst sina finansieringsbehov för 1,5 år framåt. Frågan är om det går att jämföra med den nya likviditetstäckningskvoten.

– Det är samma typ av mått, därför tycker jag om det. Men här handlar det om ett väldigt stressat scenario där man antar att det försvinner en stor del inlåning plus andra antaganden som försämrar för banken. Det är därför inte jämförbart med vad bankerna säger i “fredstid”, säger Lars Frisell.

Han lyfter också fram en viktig sak med de båda likviditetsmåtten – nämligen att alla ska publicera hur de räknar vilket betyder att bankerna blir jämförbara. Därför behöver inte ribban läggas extremt högt, alla banker vill ha en god marginal.

Vad gäller det andra måttet, Net Stable Funding Ratio (se sidan 30), tycker Finansinspektionen givetvis att det är bra om finansieringen blir mer långsiktig. Däremot är det alltid knepigt med mått som skapar stora tröskeleffekter. Det kan ge upphov till regelarbitrage. Oavsett den slutgiltiga utformningen är en slutsats att bolån med 3 månaders räntebindning blir ovanligare i framtiden.

– När vi går på bankerna och kräver att de ska förlänga sin finansiering kommer det naturligtvis också att märkas i kundledet i form av högre räntor. Då blir det dyrare. Som konsument får man vara beredd på att de rekordlåga boräntornas tid är förbi, säger Lars Frisell.

Det finns en oro för hur reglerna påverkar samhällsekonomin.

– Det sista steget som Baselkommittén ska ta i sommar är att väga ihop detta. Hur stora blir kostnaderna för realekonomin? Hur höga blir utlåningsräntorna när vi gör avvägningen mellan finansiell stabilitet och kostnaden för krediter? Frågan är högst relevant och har inte glömts bort. Avvägningen måste göras på ett bra sätt och man vill absolut inte chocka marknaden med några plötsliga besked, säger Lars Frisell.

Vad betyder det?

Dynamic Provisions är beteckningen på ett slags kapitalbuffertar som är till för att jämna ut bankernas resultat över tiden genom att de sätter av för kreditförluster under goda år och ta ut under dåliga. Modellen har med framgång använts i Spanien. Finns också i andra varianter.

Funding är bankernas upplåning från allmänheten och på kapitalmarknaden. Det vill säga de pengar som sedan lånas ut till företag och privatpersoner. Kan vara kortsiktig, vilket definieras som < 1 år, eller långsiktig > 1 år.

Hybridkapital är varken aktie eller obligation utan ett mellanting. Om banken går i konkurs har ägaren av hybridkapital rätt att få sin tilldelning efter att obligationsägarna fått sitt, medan aktieägarna får vänta på lillturen. Hybridkapital får även till viss del (i dag 30 procent) räknas med i bankernas kärnkapital, men detta kan ändras i Basel 3.

Leverage Ratio, skuldsättningsgrad, är ett av förslagen i Basel 3. Syftet är att ingen bank ska bli så stor att den utgör en risk för hela systemet, som i fallet Lehman Brothers. Problemet är att banker med stor andel bolån med låg risk drabbas, likaså de med minoritetsandelar, pensionsåtaganden eller stora fullt riskmatchade derivatpositioner.

Liquidity Coverage Ratio är ett likviditetsmått som ska säkerställa att bankerna klarar sitt likviditetsbehov under minst 30 dagar utan tillskott från centralbanker eller annan utomstående. Kravet är tufft och bygger bland annat på att en stor del av inlåningen tas ut.

Net Stable Funding Ratio är ytterligare ett likviditetsmått som i korthet går ut på att bankernas långfristiga utlåning ska finansieras med långfristig finansiering. Att bankerna lånade ut långfristigt och finansierade sig kortfristigt var en orsak till finanskrisens dramatiska förlopp. Med bättre matchning av likviditetsströmmarna kan problemet bli mindre framöver.

Säkerställda obligationer är sedan 2004 den största långsiktiga finansieringskällan för bolån. Banker och kreditinstitut ger ut obligationerna medan säkerheten består av en pool med krediter. Säkerheten är inteckningar i småhus, bostadsrätter och andra fastigheter. Konstruktionen ger säkerställda obligationer högre kreditvärdighet och därmed billigare upplåning för banken.

Tier 1 heter på svenska primärkapital och består av kärnkapital (core tier 1), det vill säga aktiekapital, balanserade vinster samt en viss andel hybridkapital (30 procent). Förenklat ska en bank ha ett totalt kapital motsvarande 8 procent av tillgångarna och ett primärkapital på 4 procent.

RWA, riskvägda tillgångar är det som är nämnaren i uträkningen av bland annat primärkapitalrelationen. Förenklat kan sägas att fordringar på företag tas upp till 100 procent, bostadslån till 50 procent och det kapital som används för värdepappershandel till 10 procent.