Detta är ingen provokation

Ta det inte personligt, men finge jag välja skulle jag helst skriva utan besväret att ha läsare. Det är en fråga om självbevarelsedrift. Det är inte hälsosamt att vänja sig vid att alla små funderingar man har, blir föremål för offentliga kommentarer. Men det är också en fråga om ålder.

I yngre år kämpar de flesta av oss för att bli sedda. Att få omvärlden att sätta sin rykande mellanrost i vrångstrupen är en triumf. Men man blir äldre. En dag upptäcker man att man i stället kämpar för att slippa bli sedd. Förut kastade man sig in i varje intellektuellt getingbo i hopp om att göra största möjliga väsen. Nu gör man det, men utan någon som helst lust. Det har blivit en plikt. Med en suck drar man på sig debattblåstället, drar åt spännena på gummistövlarna, fäller ned visiret och sätter igång. Man gör det därför att det vore ohederligt att inte göra det. Man gör det därför att idiotin måste ha en gräns. Har man valt detta sätt att försörja sig, måste man ändå upprätthålla något slags yrkesheder.

Med ”man” menar jag förstås ”jag”. Men ”man” är ett sätt att hålla alltihop på en armlängds avstånd och att lura läsaren att känna sig delaktig.

Nu berättar jag inte detta enkom av privatterapeutiska skäl. Inte heller som ett avskedsbrev. Jag kommer att fortsätta att försörja mig offentligt på er bekostnad. Jag berättar det som bakgrund till en mer allmängiltig observation.

En särskild sak händer allt oftare, när jag skrivit något som väcker anstöt här eller där. Senast när jag gjorde det rätt triviala påpekandet att kolonialismen på vissa ställen innebar mindre barbari än vad som varit fallet dessförinnan. Allt som brukar hända, hände. Spott och spe for genom luften, som väntat. Jag torkade loskorna av visiret, drog upp arbetshandskarna och knogade på, i väntan på nästa kafferast. En rätt vanlig dag på jobbet, med andra ord. Men så började jag fundera på det där ordet.

”Provokation”. Ordet återkom som en beskrivning av det jag skrivit.

Det är förstås ett klassiskt debattknep att beskriva någons synpunkter som en ”provokation”. Det betyder att synpunkterna inte har en ärlig grund. Det betyder att det rör sig om ett slags lattjolajbanåsikter, endast avsedda att väcka uppmärksamhet. Det kloka sättet att hantera en provokation är förstås att inte falla för den. En provokation är oseriös. Den behöver inte bemötas.

Inget nytt här. Men nu råkar jag ju veta att jag inte är i provokationsbranschen. Jag säger vad jag anser behöver sägas. Jag skulle helst slippa reaktionerna. Och tänk därför om det här etiketterandet inte är ett debattknep? Tänk om det verkligen är ett missförstånd? De här människorna kanske faktiskt tror att jag bara provocerar. För att ta ännu ett steg: tänk om de faktiskt inte kan föreställa sig att någon på riktigt kan ha åsikter som i någon grundläggande mening skiljer sig från deras egna?

Den här tanken har nött i mig länge. Jag tror att det ligger något i den. Jag tror att vi har fått en omvänt sipp och inkrökt offentlighet, lika inskränkt som den gamla kälkborgerligheten. Skillnaden är att den här offentligheten omhuldar allt – könsorgan, svordomar, revolutionärt hat – som den gamla offentligheten uppfattade som provokativt. I stället blir den chockerad av allt bortom den kulturradikala värdegrunden. Det är för mycket att ta in. Det måste vara effektsökeri. En ”provokation”.

Det är förstås möjligt att mina synpunkter är så udda att det här i det närmaste är ett personligt problem. Men ni läsare hör ju av er ibland och jag anar att det inte riktigt är så. Jag undrar snarare vad som händer i ett land där offentligheten är så smal, att en betydande del av befolkningen anses vara en provokation?

Strändernas svall

Den sista säsongen av Boardwalk Empire, med den säregne Steve Buscemi i huvudrollen som den nästan rare maffia­bossen Nucky Thompson, visade sig oväntat bli den bästa. Amerikanerna är enastående på att mytologisera sin egen historia. Hela serien finns på HBO Nordic.