Direktörer flyttar in

En erfaren senator var påtänkt men ratades som USA:s försvarsminister – med den tunga motiveringen att en i och för sig kunnig politiker inte klarar att administrera ett departement med över 700.000 anställda, geografiskt spridd verksamhet och enorm inköpsbudget.

Istället vände sig den nye republikanske presidenten till Donald Rumsfeld, som varit försvarsminister en gång tidigare och fram till utnämningen varvade direktörsjobb med tunga utredningsuppdrag.

Bush Inc.

Kan man kalla USA:s nya regering för Bush Inc? Ja, där ingår påfallande många seniorer, med mångårig erfarenhet både från förvaltning och näringslivet.

Amerikanska presidenter utser normalt inte yrkespolitiker till ministerposter som exempelvis svenska statsministrar, som ju verkar i en miljö präglad av parti och parlament. Vidare väntas Bush delegera mer av beslutsfattandet än företrädaren Bill Clinton som koncentrerade makten till sitt eget kansli. Clinton, som gjorde flera ödesdigra missar, plockade in ett par kongresspolitiker, några akademiker och ekonomer i sitt kabinett. Bush har lagt tonvikten på praktisk erfarenhet av ledarskap, antingen det gällt delstater (guvernörerna i New Jersey och Michigan), skolförvaltningar (rektorn för skolorna i Houston, det sjunde största distriktet i landet) eller företag (förutom Rumsfeld har flera andra arbetat i näringslivet).

Ministeruppdragen med större ideologisk tyngd, justitie, arbetsmarknad respektive inrikes, gick till en före detta senator, en tidningskrönikör och en tidigare delstatstjänsteman.

Vicepresidenten och förre försvarsministern Dick Cheney, som var chef för oljekoncernen Halliburton fram till förra sommaren, har liknats både vid en koncernchef eller en premiärminister av europeiskt snitt i sin roll som spindel i nätverket kring Bush.

Kan Washingtonkulturen

Finansminister Paul O’Neill hämtades från aluminiumjätten Alcoa men arbetade i Vita husets budgetkontor under presidenterna Nixon och Ford. Sådan erfarenhet från det speciella klimat som råder i maktens Washington har Bush alltså värderat högt, återigen till skillnad mot Clinton som underskattade betydelsen av den ingrodda kulturen i kongressen och i departementen.

Under 1990-talet uppgraderades finansministerposten i hackordningen och så lär det förbli nu när r-ordet, alltså recession, hörs så gott som varje dag. Paul O’Neill omtalas med största respekt som en tuff och slipad företagsledare, men med liten kännedom om det slags internationella finanskriser som förre finansministern Robert Rubin fick bemästra. Just Wall Street-meriter förmodas vara det viktigaste när O’Neill i ett senare skede ska rekrytera medarbetare.

Spoil-systemet

I USA tillämpas det så kallade spoil-systemet som innebär att så gott som samtliga topposter i hela den federala förvaltningen byts ut vid maktskiften. Det rör sig om runt 5.000 tjänster som nu ska tillsättas på förhållandevis kort tid och av dessa måste 1.500 godkännas av senaten. Det lär inte råda någon brist på sökande eftersom republikaner väntat åtta år i kylan. Några av dem som överlevde i huvudstadens härva av lobbyingorganisationer, utredningsinstitut, universitet, med mera. har redan plockats in på nyckelposter.

“Det blir en regering med samma ideologiska skärpa som Ronald Reagans men med samma näringslivsprägel som faderns”, menar den republikanske kommentatorn Tony Blankley om Bushs kabinett som av de flesta klassats som betydligt konservativare än George Bush seniors.

Än så länge har det inte läckt ut så mycket om vilka ekonomiska prioriteringar den nya regeringen kommer att göra, förutom de massiva skattesänkningar som Bush gick till val på. Det spekuleras dock i huruvida O’Neill och stabschefen Andrew Card, som kommer från bilindustrins branschorgan American Automobile Manufacturers Association, kommer att prioritera en svagare dollar.