Djur och natur styr välstånd

Två saker är slående vid studiet av fattiga och rika länder. För det första: nästan alla fattiga länder finns i den tropiska zonen, nära ekvatorn. För det andra: människor från den sammanhängande kontinenten Eurasien (Asien plus Europa) utvecklade tekniken och koloniserade och dominerade de övriga kontinenterna. Människan kom ursprungligen från östra Afrika, var svart från början, utvandrade och spred sig över hela jordklotet. Hudfärgen ändrades, i solfattigare områden förlorade människan en del av sitt pigment, som skyddar mot det ultravioletta ljuset, för att kunna tillverka det livsviktiga D-vitaminet.

Den moderna människan (Homo Sapiens) tros ha uppstått i Afrika för 100-200.000 år sedan. Hon kom till Europa för omkring 40.000 år sedan och trängde ut neandertalmänniskan, som då fanns där. Vid samma tid kom människan till Asien, något senare till Nya Guinea och Australien. Den amerikanska kontinenten befolkades långt senare. För omkring 15.000 år sedan vandrade den första människan över Berings sund till Nordamerika och kom ner till Sydamerika ett par tusen år senare. Därmed var de stora kontinenterna befolkade. Men till flera stora öar kom människan mycket senare. Island befolkades exempelvis först på 800-talet e.Kr.

Länge var vi jägare och samlare, men den tillvaron blev med tiden alltmer krävande. Befolkningstrycket och klimatförändringar medförde att människan efter hand gav upp det enkla livet och började bli bofast. Det skedde för omkring 13.000 år sedan. Människan började då domesticera djur och växter i sin omgivning, alltså göra dem användbara. Lämpliga vilda djur föddes upp i fångenskap för att ge kött, mjölkprodukter, gödsel, bärkraft, hudar och tjäna som dragdjur. Vilda växter, som kunde erbjuda någon ätlig frukt, blad eller rot, började odlas liksom olika sädesslag. Problemet var att de flesta växter och djur är direkt olämpliga att odla och tämja. Och de som gick att använda var ojämnt fördelade över jordklotet. I modern tid har vi inte lyckats domesticera en enda ny betydande gröda, vilket visar att våra förfäder tidigt insåg vad som gick att göra.

Mest mat vid Eufrat

Av de mest användbara växterna och djuren finns nästan alla i Eurasien. I Afrika (exklusive Nordafrika), Amerika och Australien har bara ett fåtal växter och djur domesticerats. Eurasien har haft tillgång till 45 odlingsbara växter och 18 tämjbara djur, Afrika bara fyra lämpliga växter och inget djur.

Särskilt rikt på lämpliga växter och djur var flodområdet kring Eufrat och Tigris i det som kom att kallas Mesopotamien (nuvarande Irak). Nästan alla av de ännu i dag mest använda grödorna fanns här, liksom nästan alla viktiga tamdjuren. Därför var det ingen tillfällighet att den första högkulturen uppstod i detta område, under fjärde årtusendet f.Kr. Den omfattande matproduktionen medförde att befolkningen inte dagligen behövde tänka på sin försörjning. Den kunde ägna tankekraft åt annat, exempelvis nymodigheter som hjulet, skrivkonsten, mjölkhushållning, fruktträd samt öl- och vinframställning. Senare uppstod motsvarande högkulturer i områden på ungefär samma breddgrad: I Nildalen i Egypten, i Indusdalen i nuvarande Indien/Pakistan, i Kina kring Gula Floden, i Mykene i Grekland.

Förklaringen är geografisk/biologisk, menar Jared Diamond i sin uppmärksammade och prisbelönta bok »Vete, vapen och virus« (1999). Diamond är amerikansk professor i fysiologi, dessutom biolog och historiker. Han påpekar att Eurasien (inklusive Nordafrika) är jordens största landmassa. Kontinentens östvästliga axel möjliggjorde att många uppfinningar spreds relativt snabbt till andra samhällen i Eurasien, som låg på ungefär samma breddgrad och hade ett likartat klimat.

Afrika och Amerika, som båda har en nordsydlig axel och omfattar flera klimatzoner, kom att släpa efter på grund av sina svåra ekologiska barriärer, i form av regnskogar och öknar.

Befolkningens betydelse

I dag, liksom vid matproduktionens uppkomst för 13.000 år sedan, finns betydligt fler människor i Eurasien (4,2 miljarder), jämfört med Amerika (800 miljoner), Afrika söder om Sahara (550 miljoner) och Australien (20). Större befolkning innebär fler uppfinnare och fler konkurrerande samhällen, påpekar Diamond. Det var åkerbrukets snabba spridning i Eurasien, jämfört med i Amerika och i Afrika söder om Sahara, som i sin tur påskyndade spridningen av eurasisk skrivkonst, metallhantering, teknik och imperiebyggande.

Eurasien fick ett gigantiskt försprång, ekonomiskt och kulturellt, som sedan förstärktes när den europeiska delen koloniserade den Nya Världen, alltså Amerika och Australien, från 1500-talet och framåt och medförde sina växter och djur till de nya kontinenterna. Det är ett försprång som visat sig vara svårt att hämta in.

Hälften beror på biogeografi

I ekonomisk teori anses geografin irrelevant för att förklara inkomstnivån i olika länder. På välfungerande marknader kommer geografiska skillnader, liksom skillnader i ras och kultur, förr eller senare jämnas ut. Men forskare i nationalekonomi har ändå stimulerats av Diamonds bok och försökt beräkna hur mycket av variationerna i inkomstnivåer som beror på biogeografiska förhållanden, alltså tidig tillgång till lämpliga djur och växter för domesticering, samt rent geografiska förhållanden som klimat, breddgrad, samt kontinenternas huvudaxlar och storlek.

Vid Handelshögskolan i Göteborg har nationalekonomerna Ola Olsson och Douglas Hibbs funnit att så mycket som hälften av variationerna i BNP per invånare mellan olika länder kan förklaras med geografiska och biogeografiska förhållanden, »Biogeography and Long-Run Economic Development« (augusti 2000).

Här kan alltså finnas en förklaring till att fattiga länder haft så svårt att få goda institutioner som privat äganderätt, ett fungerande rättssystem och utvecklingsbefrämjande politiker. I Europa började institutionerna utvecklas redan på medeltiden. Då fanns inte ens något skriftspråk i det glest befolkade Afrika söder om Sahara.