Eländig konkurrens

Pendeltågstrafiken i Stockholm har problem med brist på lokförare och inställda turer, som gör trafikanterna upprörda. Övergången till ett privatägt bolag, med fransk huvudägare, ger negativ uppmärksamhet, och innebär ett bakslag för den privatisering och konkurrensutsättning som den borgerliga majoriteten i Stockholms län och stad strävar efter.

Utbrett motstånd

Även upphandlingen av övrig tågtrafik, och annan verksamhet, har gett övervägande negativ publicitet. Det tycks finnas ett utbrett motstånd mot privatisering och konkurrens i forna statliga och, framför allt tycks det, kommunala monopolverksamheter.

Detta kan bli ett problem när man vill gå vidare. Det krävs nog att de som gör själva upphandlingen blir effektivare för att övergångsproblemen ska bli mer acceptabla. Det som återstår att avreglera är nu framför allt kommunala tjänster.

Socialdemokraterna vill också öka konkurrensen, med vissa områden undantagna. Regeringsföreträdare har under senare tid gett uttryck för att bristande konkurrens inom flera branscher är orsak till den höga inhemska prisnivån. Självklart är bristande konkurrens inte bara, eller främst, ett problem i privata företag.

I själva verket är det låg produktivitet och höga priser i olika tjänstenäringar, och inte i industrin, som är orsaken till att Sverige numera har en lägre levnadsstandard än de flesta andra EU-länder.

Man får nog säga att det numera är allmänt vedertaget bland ekonomer, och kanske också bland politiker, att det är en fördel om man vid produktion av offentliga tjänster kan utnyttja privata incitament för att göra verksamheten effektivare. Många studier visar att ökad konkurrens har gjort också de offentliga organen effektivare. I många fall har offentliga företag tagit hem anbuden i konkurrens med privata.

Hälsotecken

Upphandlingen av pendeltågstrafiken är inte någon nyhet. Det är fråga om att Storstockholms Lokaltrafik, SL, byter en entreprenör, SJ, mot en annan, Citypendeln. Att statliga SJ i dag möter hårdare konkurrens än tidigare bör ses som ett hälsotecken. Tågtrafiken blir nu betydligt billigare för skattebetalarna.

Samtidigt tycks en del av problemet vara att det statliga SJ haft generösa förmåner för personalen som inte har någon motsvarighet i privata eller konkurrensutsatta verksamheter. De SJ-anställda har i regel kunnat se fram emot pensionering vid 60 års ålder. Arbetsveckan har varit 36 timmar, med bl. a. betalda lunchraster.

De privata avtalen är mindre förmånliga. Förarna i det privata bolaget får den lagstadgade pensionsåldern 65 år, 38 timmars arbetsvecka och arbetsscheman med bl. a. fler körtimmar och mindre tid för förberedelse. Privata arbetsgivarorganisationer brukar hävda att offentliga personalförmåner driver upp kostnadsläget också i privata företag. Samtidigt är det förståeligt om de anställda blir missnöjda när tidigare självklara förmåner försvinner med ökad konkurrens.

Svårt att locka lokförare

Enligt lagen har de anställda vid övergång till ett annat avtalsområde rätt att behålla de nuvarande förmånerna under tolv månader (dock inte pensionsreglerna). Därefter sker, om man inte kommer överens om något annat, övergång till det nya områdets avtalsbestämmelser.

I praktiken blir det alltid förhandlingar inför en övergång. Tågpersonalen har fått en viss löneökning som kompensation för minskade förmåner och högre pensionsålder. Men det har inte räckt för att locka över tillräckligt med personal. Pensionsfrågan har knappast varit förhandlingsbar. Eftersom SJ inte har någon fondering skulle lägre pensionsålder medföra en kraftig kostnadsbelastning för Citypendeln.

En bidragande orsak till bristen på lokförare är kanske att trycket på arbetsmarknaden har ökat i Stockholm. Det har allmänt blivit svårare att rekrytera personal, vilket kan medföra en press uppåt på lönerna, utöver avtalen. Även SL:s busstrafik har haft personalbrist och en del inställda turer, vilket delvis också berott på att sjukfrånvaron har ökat.