En mutlunch i tiden

Veckan började bra. Jag hade gjort som jag alltid gör i början av december: indexerat alla portföljer, ställt in alla familjeaktiviteter kvällstid, lämnat återbud till villaägarföreningens glöggpartaj och varskott släktingarna om sen ankomst till julfirandet.

“Äntligen”, tänkte jag när jag lyfte telefonluren för att försäkra mig om den första av de vanligtvis talrika och trivsamma julluncherna.
– Andersson & Bryttling, svarade mäklaren förbindligt i andra änden av tråden.
– Tjenare, Härskaren här. Hur blir det med jullunchen?
– Aaahh, eeehhh du förstår, Erik, att
– Vad menar du, är det fullt?
– Det är inte alls fullt. Tro inget sånt.
– Men vad är det frågan om? Ni brukar ju ha första tisdagen i december.

– Tyvärr, gamle gosse, vi har fått nya direktiv. Inga luncher med kunder i år.
– Inga luncher?
– Inga luncher, inga julklappar, är ordern.
– Inga julklappar heller? Du menar väl att det bara gäller personalen? Vi kunder får väl…

– Ingen kunde vara sorgsnare än jag, Erik. Det blir inte ens en flaska billigt rosévin från oss i år, är jag rädd. Men vi ses väl när vi börjar med strategidragningarna framåt januari?
Jag lade på luren utan att ha svarat på den sista frågan. Strategidragning – bah! Ingen lunch och inga julklappar från Andersson & Bryttling, alltså. Nåja, om du mister en mäklarlunch står dig tusen åter, brukar det heta.

Jag gick vidare i telefonlistan. Ringde Rivet, Rivet, Rivet & Sons för att diskutera den årliga champagneboulen på
Paradterrasssen. Samma svar där! Alla festligheter uppskjutna, sista-minuten- justeringar av kostnadsbudgeten.Bla, bla, bla.
Känslan av munterhet som pyrt i kroppen hela helgen började avklinga. Ingen champagneboule…

Med darrande finger tryckte jag på snabbknappen till Dash, Pippin & Dickens. Fyra signaler gick fram innan mäklaren “Lort-Anders” svarade. Bara det ett illavarslande tecken. Och när han tog till orda förstod jag genast att även denna min leverantör fått budgetbekymmer. Det hördes på hans sordinerade stämma. Jag behövde inte ens lägga fram mitt ärende, att jag ville stämma av inför den årliga konjakscurlingen, för att inse hur det var fatt.
Framåt lunch hade jag verkligen börjat misströsta. Av de fjorton mäklare jag ringt hade bara sex svarat. (Jag misstänkte starkt att resten fått sparken.

Det hade varit märkligt tyst under slutet av november från vissa firmor.) De som svarade slingrade sig på samma sätt som min vän på Andersson & Bryttling:
– Börsen har tappat i värde och omsättningshastigheten har gått ned. Intäkterna har fallit med åttio procent. Och det är innan volymavmattningen på corpsidan har räknats in. Ledningarna har tröttnat på försöken att gasa sig ur krisen, att sitta i båten och ha is i magen. Nu går alla rationaliseringsredskap för fullt, från osthyvel till motorsåg.

Slutligen fick jag tag på en avlägsen mäklarkontakt på hans mobil. Han kunde tänka sig att bjuda på jullunch. Vi gjorde upp om att träffas på Norrmalmstorg, alldeles utanför mitt kontor. På gott humör igen gick jag raskt över gatan.
Glädjen visade sig bli kortvarig.

Först kände jag inte igen honom. Men när han lyfte på sin korvgubbemössa insåg jag att den mäklare jag stämt möte med bytt anställning. Han jobbade som Sausage Sales Executive på sin egen firma ValueWurst.