Ett delat ledarskaps välsignelser

I dag besöker Fredrik Reinfeldt en problemförort i Södertälje och i morgon står han i riksdagens talarstol under statsministerns frågestund. Annars har Reinfeldt, under de senaste veckorna, hållit en mycket låg profil. Han har medverkat i EU-toppmötet i Finland. Han har också givit några intervjuer, bland annat i barnprogrammet “Lilla Aktuellt”. Men det är allt.

I stället har andra statsråd synts i den offentliga debatten. Framför allt är det finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som fått försvara den ekonomiska politiken. Att Reinfeldt prioriterat det inre arbetet är begripligt efter den tidiga höstens sprinterlopp, med valspurt, regeringsförhandlingar och budgetprocess. Men den låga profilen signalerar också en annan sorts ledarskap än det som gällde under Göran Perssons år vid makten. Persson dominerade ju scenen. Han gjorde som regel flera resor i veckan, medverkade i många offentliga sammanhang och uttalade sig i ett. Skillnaden är alltså monumental.

Intressant nog verkar ett delat ledarskap just nu vara på modet i världen. Kongressvalet i USA innebär att George Bush blir vingklippt. Kompromisser, konsensus och samråd kommer att bli vardag i Washington. Även i de viktiga europeiska länderna får mäktiga ledare maka åt sig. Långvägarna Jacques Chirac och Tony Blair avgår som president respektive premiärminister under 2007, vilket lämnar utrymme för en mångfald av politiska viljor i Frankrike respektive Storbritannien. I Berlin regerar Angela Merkel mycket mer lyhört än sin företrädare Gerhard Schröder. Detsamma gäller i Rom. Där pekar Romano Prodi inte alls med hela handen som Silvio Berlusconi gjorde.

Är det en trend, eller talar vi om tillfälligheter? Kanske det senare. Både Merkel, Prodi och Reinfeldt har en resonerande attityd i sitt ledarskap. Men framför allt är de nykomlingar i regeringschefsrollen. Oavsett vilken stil man har som politisk ledare är det naturligt att flera åsikter bryts mot varandra under perioden efter ett maktskifte. Som alltid i förändringsprocesser dröjer det ett tag innan arbetsformerna “sätter sig”.

När finansminister Gordon Brown tagit över på Downing Street nästa år – han är ju Blairs trolige efterträdare – lär dock piskan börja vina igen över Labourpartiet. Och Brown och andra hårdföra politiska ledare gynnas av en viktig sak: i ett allt mer mediedominerat landskap söker sig nämligen ljuset mot den högste chefen – oavsett om han eller hon är koncernchef, president, ordförande eller regeringschef.

Vilket styresskick är då bäst? Här är statsvetarna och nationalekonomerna eniga: ett “multipolärt” ledarskap, som har flera utgångspunkter och perspektiv, är att föredra. Amerikanska forskare ser till exempel med oro på de senaste decenniernas framväxt av “an imperial presidency”.

Undantag finns förstås. I krislägen behöver ledaren ensam fatta svåra beslut. För att nå snabba resultat måste man ibland acceptera hårda konflikter. Men då tar man också på sig ett stort ansvar. I USA har det republikanska partiet de senaste sex åren kontrollerat både Vita huset och kongressen och haft full frihet att genomdriva sin politik. Man har dock inte förvaltat sitt mandat på ett ansvarsfullt sätt. Nuläget är ju en kostsam och ändlös blodsutgjutelse i Irak och en total avsaknad av disciplin när det gäller de federala utgifterna.

En sådan politik är fjärran från den managementstil som i näringslivet anses ge de bästa resultaten. Det handlar då om ledarskap enligt “den femte nivån” i Coloradoprofessorn Jim Collins forskning om uthålligt framgångsrika företag (sammanfattade i boken “Good to great”). Ledare på nivå fem kännetecknas framför allt av ödmjukhet och av att de gör medarbetarna delaktiga i besluten. Systemet fungerar bra i platta organisationer, som i dag blir allt vanligare.

I det här perspektivet framstår en svensk statsminister som håller låg profil inte bara som sympatisk. Utan också som effektiv och modern.