Ett förargligt brev

Det är midsommartid år 1858. Vi befinner oss i Down House, familjen Darwins präktiga hem i Kent, några mil söder om London. Närmare bestämt i Darwins arbetsrum. En brasa sprakar muntert i öppna spisen, och Darwin själv häller upp sherry ur en kristallkaraff. Till vänster om mig sitter Charles Lyell, samtidens mest lysande geolog, och till höger biologen Joseph Dalton Hooker, chef för forskningsträdgården Kew Gardens i sydvästra London.

“Saken är den att jag nyligen fick ett brev”, fortsätter Darwin. “Känner ni till en biolog vid namn Wallace?”

“Är det han som reser runt i världen och samlar in plantor och märkliga djur?” frågar Hooker.

“Ja. Alfred Russel Wallace.”

“Jodå, jag har haft en del med honom att göra. Det var meningen att vi skulle ha köpt en del material av honom till Kew. Han reste till Sydamerika för en del år sedan, men på hemvägen utbröt brand i skeppet. Alla fick gå i båtarna, och han förlorade större delen av sitt insamlade material. Det enda han fick med sig hem var sina dagböcker och en papegoja. Sedan hörde jag att han lyckats finansiera en ny resa, nu till den malajiska arkipelagen. Han försörjer sig på att sälja exotiska plantor och djur till samlare.”

“Ja. Det är precis honom jag menar. Jag har fått ett brev från honom.”

“Kul. Hälsa och be honom söka upp mig när han kommer hem.”

“Han skriver också att han legat svårt sjuk i malaria en tid.”

Herrarna smackar deltagande med tungorna och vi tar en stärkande klunk sherry.

“Men han bifogar också ett manuskript till brevet. Ett manuskript där han redogör för sin teori att arter uppkommer och utvecklas genom naturligt urval.”

Det blir knäpptyst i rummet, och vi stirrar tomt på Darwin.

“Ja, ni hörde rätt. Wallace har kommit fram till precis samma sak som jag, och han har skickat mig en perfekt sammanfattning av hela min evolutionsteori. Jag kunde inte skrivit den bättre själv. Detta tillsammans med en artig förfrågan om jag skulle vilja vidarebefordra den till dig, Lyell, för publicering. Under förutsättning att jag tycker den har något värde, naturligtvis.”

Lyell suckar. “Charles, Charles, jubelidiot!” säger han och sliter sitt hår. “Hur många gånger har jag inte sagt att du skulle sno dig på och offentliggöra dina idéer? Det är snart tjugo år sedan som du först berättade om din utvecklingsteori för mig. Men du har fortfarande inte publicerat något om saken. I stället har du skrivit om rankfotingar och allt möjligt annat, vilket visserligen gett dig ett gott rykte som naturforskare, men inte som det stora geni du egentligen är.”

“Vad tusan är rankfotingar?” frågar jag.

“Havstulpaner. Charles har skrivit ett utmärkt verk om denna av forskningen så förbisedda familj kräftdjur”, svarar Hooker. “Men hur gör vi i den uppkomna situationen?”

“Kan man inte bara blunda, och låtsas som om brevet inte kommit fram?” föreslår jag. “Om Wallace lider av svår malaria kanske han blir kvar därute under många år.”

“Kommer inte på fråga”, protesterar Lyell. “Förresten ville Wallace att jag skulle offentliggöra hans uppsats, och som gentleman kan jag inte neka honom detta. Nej, vi får göra så här. Den första juli har Linnean Society möte i Burlington House på Piccadilly. Du, Charles, preparerar en text som kan läsas upp tillsammans med Wallaces manuskript. Dessutom presenterar du i korthet din teori om arternas uppkomst och berättar en smula om hur långt du har kommit i ditt bokprojekt. På så sätt får Wallace sin vilja igenom, men samtidigt blir det du, Charles, som får rättmätig första prioritet på idén om det naturliga utvalet. Vad säger ni?”

“En utmärkt idé”, säger Hooker och nickar. Också jag håller motvilligt med. Men Darwin suckar tungt.

“Tack, kära vänner, men jag är rädd för att ni måste klara er utan mig. Jag kan omöjligen resa in till London, som det ser ut i dag. Det går scharlakansfeber nere i byn, och min yngste son har hög feber och svävar mellan liv och död. Jag har redan förlorat två barn. Är det inavel som gjort barnen svaga? Jag gifte mig ju med min kusin för att bli ekonomiskt oberoende och kunna fortsätta forska.”

“Prata inte strunt. Gaska upp dig. Vi tar hand om saken”, säger Charles Lyell.

Sagt och gjort. Wallaces och Darwins manuskript lästes upp på Linnean Societys möte, men väckte ingen omedelbar uppståndelse. Desto mer ståhej blev det hösten 1859 när Darwins bok “On the Origin of Species” äntligen publicerades.

Inom religiösa kretsar stormade man mot idén att liv kunde utvecklas utan Guds hjälp, men Darwins vänner stred hårt för att tesen om det naturliga urvalet skulle tas för vad den var, en vetenskapligt grundad teori om livets utveckling.

Wallace var tacksam för att hans brev och uppsats lästs upp, och han blev en av Darwins största beundrare.