Flextronics flytt helt i LO:s anda

Strukturrationaliseringar av det slag som sker när telekomtillverkaren Flextronics varslar om uppsägning av 1 600 anställda i Sverige blir förstås ett hårt slag för enskilda och för hela orter. Men personer som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO:s förre avtalssekreterare Hans Karlsson borde vara mer försiktiga och inte i så svepande ordalag fördöma Flextronics åtgärder.

– Det är så man baxnar när man ser hur rå kapitalismen kan vara, säger Hans Karlsson i en intervju i Svenska Dagbladet.

I själva verket är nedläggningarna en fullt medveten och planerad följd av LO:s egen så kallade solidariska lönepolitik. Enligt den så kallade Rehn-Meidnerska modellen ska Sverige inte acceptera utpräglade låglönearbeten. Genom den solidariska lönepolitiken ska löneskillnaderna minska och de lägst avlönade lyftas upp till mer anständiga inkomster.

Avsiktlig utslagning

Följden av detta blir att utpräglade låglöneföretag slås ut, men det är enligt flera tidigare uttalanden från LO-håll en helt avsiktlig och ofrånkomlig följd. Under senare år har LO:s låglönesatsningar inte varit särskilt framgångsrika, men det uttalade syftet har inte övergetts. Fortfarande försöker LO samordna lönekraven i avsikt att utjämna skillnaderna. Sverige har också vid en internationell jämförelse mycket små löneskillnader.

Samtidigt kan utflyttningen till låglöneländer faktiskt ses som något positivt eller i varje fall inte på längre sikt som någon samhällsekonomisk nackdel. Trots de många tidigare devalveringarna och den fortsatt svaga kronan är Flextronics utflyttning ett tecken på att Sverige inte i högre grad börjat konkurrera med låga löner. Även om vi halkat efter många länder i BNP per invånare är vi fortfarande ett högt kvalificerat industriland.Tvärtemot vad en del ekonomer befarade, efter bland annat de stora devalveringarna på 1980-talet, har svensk industri inte utvecklats till att bli relativt sett mer arbetsintensiv.

I stället är det användningen av avancerad teknik som ökat. Både de arbetsintensiva branscherna och den kapitalintensiva basindustrin har minskat i relativ betydelse.

Samtidigt har industriproduktionens andel av BNP ökat kraftigt. Man kan tala om en återindustrialisering av Sverige. Tidigare var den svaga industriproduktionen samt kostnadsläget och sysselsättningen i industrin Sveriges stora problem, bakgrunden till den förda devalveringspolitiken.

I dag har vi snarast en för stor industrisektor, i förhållande till den inhemska efterfrågan, och behöver inte av sådana skäl sörja att mindre kvalificerad sammansättningsindustri, som det delvis är fråga om i fallet Flextronics, lämnar landet.

Samtidigt kan man fråga sig var de som har låg utbildning ska få sysselsättning. Många anser att Sverige har alltför liten lönespridning. I varje fall blir det allt svårare för lågutbildade att få anställning i branscher som möter konkurrens från utlandet, ett problem som säkert kommer att växa i takt med att handeln med de forna öststaterna ökar. Dessutom räknar många med att kronan ska förstärkas, vilket ytterligare skärper konkurrenstrycket.

Onödigt låg standard

En del av lösningen på problemet med Sveriges låga sysselsättning – jämfört med tidigare – bör vara att man får ökad inhemsk efterfrågan. Våra stora överskott i bytesbalansen kan sägas innebära att vår inhemska levnadsstandard är lägre än den skulle kunna vara. Vi exporterar resurser i stället för att själva använda dem.

Högre inhemsk konsumtion skulle skapa ökad sysselsättning i servicebranscher som inte ställer så höga krav på utbildning och som samtidigt inte är utsatta för konkurrens från utlandet. Men regeringen anser att den med stora överskott i budgeten måste strama åt den inhemska efterfrågan för att bromsa löneökningar och inflation. Problemen i svensk ekonomi har flyttats från industrin och exporten till den inhemska sektorn.