Förlorare, förenen eder!

De har tidigarelagt premiären. Från hösten 2015 till den 25 april, men jag vet ändå inte hur jag ska kunna hålla mig. När Stina Oscarsson gör teater av Daniel Suhonens självmordsbombarbok om ­Håkan Juholt, Partiledaren som klev in i kylan, måste resultatet bli något enastående.

Vågar man hoppas på att Sven Wollter hyrs in för att predika socialismens lov på halvtaskig småländska, medan han inbjudande vänder ryggen mot varje kniv i kulissen? Eller åtminstone att Özz Nûjen, som redan är del av Uppsala stadsteaters ensemble, får dra på sig mustaschen? Nûjen har ju också fantiserat om att bli statsminister.

Hursomhelst hoppas jag att Stina Oscarsson inte håller igen. Jag hoppas att hon inte plötsligt generar sig, utan verkligen vältrar sig i det högstämda, det indignerade och det gravallvarligt predikande. Bäst vore om hon skrev en svulstig propagandaopera. Något med massor av statister, som i rollen av ”folket” kan växelsjunga med Ordförande Håkan, i hans tragiska kamp mot högerelementen. Kanske kan hon väva in några demonstrativa paralleller mellan Juholts fall och morden på Rosa Luxemburg, Lev Trotskij, Karl Liebknecht och Che Guevara. Jämförelsen med mordet på Julius Ceasar har Suhonen redan använt sig av.

Vissa scener kan knappast bli annat än fantastiska. Till exempel den där Juholt sitter i en skybar i Istanbul, iförd piratbyxor och huvtröja och högljutt gnäller, ömsom på dry martini­-priserna, ömsom på sina partikamrater. Sällan har den socialistiske hjältens predikament gestaltats på ett så medryckande sätt.

Som sagt, jag kan knappt bärga mig. Men i väntan på premiären av detta samtidshistoriska epos kan jag inte avhålla mig från en liten observation.

Det brukar heta att vinnarna skriver historien. Det undrar jag.

Inte ens om man går femtio år tillbaka i tiden, till högerpartiets val av Yngve Holmberg 1965, kan man hitta en så renodlad förlorare till parti­ledare som Håkan Juholt. Det är inte en åsikt. Det är så nära en objektiv sanning som det går att komma inom politiken. Att förneka det är att göra sig till åtlöje.

Juholt valdes som förlorare, agerade som en förlorare och förlorade som en förlorare. Hade sossarna låtit honom sitta kvar, hade det varit som att skjuta sig i huvudet, efter att ha skjutit sig i foten.

Som medberoende på stupets rand hade Juholt en radikal vänsterfalang, som misstar sina griller för en mirakelkur. En sådan falang har social­demokratin alltid haft. Sedan Zeth Höglund har de alltid förlorat, eller brutit sig ur för att bilda renodlade förlorarpartier. De har alltid skyllt sin förlust på höger­avvikare. Daniel ­Suhonen bär traditionen vidare.

Och Stina Oscarsson. Vänsterradikaler försöker få det att verka som att Oscarsson slutade på Sveriges Radio därför att hon var för kontroversiell. De flesta andra säger ingenting av barmhärtighetsskäl. För Oscarsson hade grava kvalitetsproblem, om man inte gillar gymnasial plakat­teater av rätt enastående klumpighet.

Nu förenas dessa förlorare för att skriva historien. Och jag hävdar att det är precis så det brukar vara inom den politiska vänstern. Förlorarna har sina tragiska hjältar och sina ograverade fantasier om hur fint det kunde ha blivit, om de inte hade förlorat. De är adlade av sitt ständiga misslyckande och har all tid i världen att tala om det.

Högerelementen, däremot, har land att styra, statsministrar att rådge, diplomati att bedriva och händer att smutsa ned. De kanske skapar ­historien, men de är för upptagna för att skriva den.

Den här ordningen leder till en gravt förvriden självbild inom vänstern. Men också till en och annan melodramatisk, oavsiktlig komedi.

Den 25 april. Jag kan knappt bärga mig.

Den förrädiska partihögern

Det här med förvridna själv­bilder inom vänstern är en intressant sak. Vänsterns kultur­elit slöt upp när partiledaren Håkan Juholt höll en ”informell middag” för vänsterkulturella på socialdemokraternas partihögkvarter. Radioteaterchefen Stina ­Oscarsson inledningstalade den gången. Stämningen måste ha varit kamratlig, för en annan av deltagarna hade redan skrivit i sin tidning att Juholts anslag var ”lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i ­Hameln”. Det var alldeles säkert att ”Juholt är den förste parti­ledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti”. Den enklaste för­klaringen till att hon skrev så, är att hon faktiskt trodde på det. Om bara ”borgarpressen” inte hade stagat upp ”partihögern”.