Fusionsvågen kulminerar

Mitt i börsfrossan presenteras två storaffärer i näringslivet. I början av förra veckan lade försvarskoncernen Saab ett bud på Ericsson Microwave Systems för 3,8 miljarder. Sedan slantade estniska Tallink upp lika mycket pengar plus en post aktier för att ta över rederiet Silja Line.

Transaktioner av det här slaget tillför börsen likviditet och brukar, rent allmänt, pigga upp tradingklimatet på marknaden. Frågan är om det gäller även nu. Börsklimatet är ju missmodigt, och kan placerarna hämta styrka och stöd i en stark fusions- och förvärvstrend?

Ja, förmodligen. Sambandet mellan höga tillgångsvärden och en stor transaktionsaktivitet är ganska givet. En dyr börs innebär ju att bolagen vill växla in värden i annan valuta, och antingen byta aktier i olika bolag eller skifta värdepapper mot kontanter eller tvärtom. En stillastående och lågt värderad aktiemarknad gör, däremot, att likviditeten allt annat lika hålls nere. Det i sin tur påverkar förstås börshumöret.

– En stark aktiemarknad gör att företagsledningarna får större självförtroende och därför vågar sig på affärer. En stark börs innebär också att företagens finansiärer känner mer tillförsikt och är mer benägna att stötta transaktioner, säger Andre Sawyer, redaktör på analysfirman Mergermarket.com i London.

Samtidigt finns naturligtvis en risk för att bolagen grips av hybris, och till exempel hastar fram megafusioner som den mellan mediekoncernen Time Warner och internetföretaget AOL år 2000. Affären skedde ju när börsfebern var som allra starkast i samband med millennieskiftet. I dag betraktas samgåendet som misslyckat och Time Warner-folket vill distansera sig från koncernkollegerna inom AOL.

Det finns också gott om svenska exempel på förvärv och fusioner – framför allt inom it, telekom och finanser – som aldrig borde ha blivit till men som ändå genomfördes under åren 1998-2000. Anledningen till att sådana affärer över huvud taget görs är ju att marknaden blir så överspekulerad att den kortsiktiga, finansiella logiken överskuggar den långsiktiga och affärsmässiga.

Så har vi den sortens situation i dag? Sannolikt inte. De företagsaffärer som presenterats under våren kan inte betecknas som särskilt vilda eller våghalsiga. Stora är de, helt klart. Investors och EQT:s nota för det nyligen slutförda övertagandet av Gambro går på kring 38 miljarder kronor. Tittar man utanför Sverige beräknas indiska Mittal Steels fientliga bud på

Luxemburgbaserade stålbolaget Arcelor vara värt motsvarande 200 miljarder kronor. Italienska Ferrovials förvärv av brittiska flygplatsbolaget BAA kostar cirka 130 miljarder. Dessutom befinner sig den tyska energikoncernen EON:s bud på spanska Endesa och den franska internaffären i samma bransch mellan Gaz de France och Suez i samma massiva storleksklass.

De flesta av affärerna får också betraktas som antingen finansiellt eller industriellt sunda, eller till och med både och. Börserna har mestadels reagerat positivt när företagsförvärven presenterats. Det enda undantaget har varit transaktionerna i energisektorn där nationalistiska hänsyn verkar har spelat en viss roll och placerarna misstänker att värden kan komma att förstöras.

Ändå är det knappast så att de talrika affärerna under våren ska tolkas som att aktieplacerarna har starkt självförtroende även vad gäller den närmaste tidens börsutveckling.

-Under första kvartalet var aktiviteten inom förvärv och fusioner den högsta på tre år, och sedan dess har volymerna verkligen gått ner. Nu verkar bolagen välja att avvakta och se hur marknaden utvecklas, säger Andre Sawyer på Mergermarket.

Bedömningen är att förvärvsaktiviteten kommer att gå ner den närmaste tiden. Det förvånar ingen. De senaste veckornas börsintroduktioner har mottagits surt och omvärldshändelserna framstår inte i något positivt ljus. Oron för inflation och räntehöjningar är förvisso troligtvis överdriven, eftersom världsekonomins förmåga att absorbera kostnadsökningar är vida större än den var på 1970- och 1980-talen. Ändå är detta en reell faktor för beslutsfattarna i näringslivet och på finansmarknaden. Turbulensen i Mellanöstern, med en hotande konflikt mellan västvärlden och Iran, bidrar också till att göra situationen dyster.

Likväl finns positiva tecken. Viktigast är att den nedgång som inleddes i maj inte skedde från absurda höjder. Börserna var inte, generellt sett, skyhögt värderade. Därför blir det antagligen inte heller fråga om en mycket utdragen process av konsolidering, som brukar vara fallet när en bubbla har blåsts upp utom all sans (vilket skedde 1998-99).

Intressant är också att fusionstempot på senare år har varit relativt lugnt inom den bransch där aktierna spekulerats upp som mest, alltså metaller och andra råvaror. Visserligen har en del affärer genomförts mellan olika oljebolag och guldproducerande företag. Men transaktionerna har som regel haft industriellt betingade motiv. Den sortens luftiga upplägg med ambitiösa intäktssynergier som vi såg kring millennieskiftet har inte haft sin motsvarighet denna gång.

Ytterligare något som talar till aktiemarknadens fördel är troligtvis att det senaste årets strukturaffärer genomförts i alla möjliga sektorer. Det är inte som i slutet av 1990-talet att i stort sett all näringsverksamhet utanför den så kallade TIME-sektorn (det vill säga telecom, information technology, media and entertainment) betraktas som mossig.

Under den förra boomen ville ju placerarna inte ta i den “gamla ekonomins” företag. All kraft samlades till innebranscherna. Under det senaste året har det varit en viss övervikt inom corporate finance-aktiviteten för råvarubranscherna, men slagsidan har inte varit absurt stor.