Här råder djungelns lag

Förra veckan korsade jag för första gången gränsen mot Pakistan. Bortsett från ett par lastbilar med rödlök verkar gränstrafiken helt ha avstannat efter den senaste tidens attentat. De uttråkade tullgubbarna lyste upp över vårt otippade besök och ville prompt bjuda på chai.

På den grå tremilasträckan in till Lahores centrum summerade min pakistanska journalistvän Phyza vad som hänt sedan sist.

– Jo, här borta fick jag se min första självmordsbombare i förra veckan, en arm här och ett ben där, pekar hon och ryser när vi passerar polisakademin som då var målet för terrorattacken.

Från sitt skrivbord hade hon bästa åskådarplats över attacken på det lankesiska cricketteamet för någon månad sedan. Och så var det den stora marschen mot Islamabad, då oppositionsledaren Nawaz Sharif uppmanade folk att gå man ur huse för att kräva återinsättandet av landets högste domare.

– Så när inget hade hänt på flera dagar i förra veckan så började vi bli uttråkade, skrattar Phyza och trummar på ratten.

Men knappt hade hon hunnit tänka tanken förrän ännu en självmordsbombare damp ned i Islamabad.

Pakistan är världens just nu kanske politiskt mest instabila region – och därmed under omvärldens minst sagt nervösa bevakning. För ett par veckor sedan tillkännagav USA:s president Barack Obama sin nya “Afpak- strategi”, som förutom ett tillskott på 21 000 soldater innebär att 1,5 miljarder dollar öronmärks som bistånd till Pakistan.

Stödet är delvis kompensation för Pakistans uppslutning i USA:s krig mot terrorn, men också tänkt att hjälpa landets näringsliv att resa sig. Den senaste tidens förvärrade säkerhetsläge har slagit knock på en redan stapplande ekonomi. Utländska affärspartners är inte överdrivet sugna på att bli sprängda i stycken.

De 1,5 miljarderna dömdes genast ut som för lite av det lokala näringslivet. “En väldigt liten summa”, som chefen för Lahores handelskammare, Mian Muzzafer Ali, beskrev det för mig. Pakistans ambassadör i USA resonerade likadant när han i förra veckan föreslog att summan snarare skulle vara 5 miljarder dollar. Om året.

Bortsett från säkerhetssituationen och talibaniseringen av landet är bristen på energi en stor stötesten för näringslivet. Det sistnämnda är högst påtagligt för alla som besöker landet. När jag skriver detta har strömmen redan gått fem gånger sedan i morse.

Pakistanska hushåll saknar elektricitet sex till åtta timmar om dagen. Det sägs fattas 2-3 gigawatts kapacitet i landet, något regeringen har lovat att åtgärda till slutet av året. Första hjälpen-lösningen som presenterats är låta privata spelare bygga små kraftverk som kan leasas. Detta ska visserligen vara avsevärt dyrare än att konstruera själv, men kräver inga kapitalinsatser (statskassan ekar tom) och går dessutom betydligt snabbare än större statliga energiprojekt.

Men saken är inte fullt så simpel, visar det sig. Enligt handelskammaren borde Pakistans installerade kapacitet på 20 GW vara tillräcklig för landets behov, men kraftverken går inte på mer än halvfart. Anledningen? Hela sektorn har gått i stå sedan abonnenter i landets oländiga fickor struntat i att betala (här råder djungelns lag), en skuld som spridit sig från privata energiproducenter till det statliga oljebolaget, och som beräknas överstiga 20 miljarder kronor.

Generellt verkar det pågå ett slags skyttegravskrig mellan Pakistans näringsliv och statsmakt. Näringslivet, som dignar under tyngden av en reporänta på 14 procent, klagar på att skattebördan borde delas av fler. Somliga sektorer går i dag närmast fria, såsom jordbruket. Men – knivigare att förstå – även finanssektorn och bostadssektorn.

En pakistansk ekonomireporter gav bakgrunden till finanssektorn är ett skattefrälse:

– Finanssektorn har en väldigt stark lobby. Varje gång politikerna har försökt beskatta dem sänker de helt enkelt börsen som utpressningstaktik.

Hanna Sistek är frilansjournalist med bas i New Delhi. Hon medverkar var fjärde vecka i Affärsvärlden och nås på hanna.sistek@gmail.com.