Härskarringens liderliga lockelse

Har ni också sett att något har hänt med Gustav Fridolins blick? Hans ögon brukade ha det där bistra, aningen anklagande uttrycket, som annars är vanligast bland journalister. En blick som gör klart för världen att den visat sig vara en besvikelse och att ögonens innehavare är satt att tukta sagda värld med sina vittnesmål om densamma, tills den bättrar sig. Nog så skrämmande. Men nu …

Det är förstås möjligt att något redan har hunnit gå fasligt fel för Löfven och hans pratsamma minoritet, när ni läser detta. Möjligt, men inte sannolikt. Så låt mig försöka beskriva den Fridolinförändring jag sett.

”Febrig”, skulle kunna vara ett användbart ord för att återge den nya kvaliteten i Fridolins blick, om man gillar romaner av det enklare slaget. Det har tänts en eld bakom hans pupiller. Men den beskrivningen fångar inte blickens målmedvetenhet. ”Svulten” är antagligen ett bättre ord, om man tänker sig att blicken riktas mot ett dignande smörgåsbord. ”Lysten” eller ”liderlig”, om man tänker sig att blicken riktas mot något annat. Det är en blick av uppeggad lycka och ivrig förväntan, en blick som sprider sig nedåt i ansiktet, som färgar kinderna röda och lyfter överläppen i ett vimmelkantigt lyckogrin.

Det vore oförskämt att antyda att Gustav Fridolin går hem till sin grotta, drar för gardinerna och smeker sin älskade ring om kvällarna. Men, Tolkien åt sidan, nog är det svårt att inte tolka Fridolins nya blick som ett uttryck för ett visst intresse av makt?

Inget konstigt med det, även om åsynen inte nödvändigtvis är behaglig. Karln är trots allt proffspolitiker och politikens valuta är makt. Skillnaden mellan Fridolin och, till exempel, en girig finansman, är att Fridolin har valt ett yrke och nått en nivå där hans form av girighet är offentlig. Giriga finansmän kan som regel vara oklädsamt giriga, ensamma på sina skattkammare.

Just det är skälet till att Fridolin är att föredra, även för oss som ibland tvivlar på att politiken löser fler problem än den skapar. För det är vid tillfällen som detta som politiken – annars så målmedvetet tömd på innehåll – lär oss något om det verkligt mänskliga.

Om man försöker sig på en tolkning i just det här fallet vore en naturlig utgångspunkt att Miljöpartiet är ett ungt parti. Visserligen ett par år äldre än Gustav Fridolin, men ändå. Det har också alltid berömt sig av att vara ett alternativt parti. Inte bara vad gäller synen på miljön, synen på försvaret, eller andra sakpolitiska frågor. Miljöpartiet har varit alternativt i synen på själva makten. Det har stått vid sidan av etablissemanget, vägrat att skaffa sig en enkel partiledare, vägrat tillhöra ett block, lekt med direkt­demokratiska tankar och utomparlamentariska aktioner.

Allt detta, med all säkerhet, ärligt menat. Men så fläktas det feta maktoset framför de alternativa anletena. Ministerposter. Departement. Propositioner. Och gröna näsor visar sig reagera på samma aptitretande offerrök som röda eller blå.

Ideologiska hökar har alltid svårt att förlåta sådant. Men det är vanlig, banal renlärighet. När Gustav Fridolin med så uppenbart välbehag blir del av den värld som hans parti bildades för att opponera mot, borde det påminna om en annan, mycket viktigare insikt.

Man bör vara skeptisk mot alla politiker. Alldeles särskilt mot dem som påstår sig vara helt annorlunda än de andra. Man kan rösta på ett alternativparti – på andra kanten kallas det missnöjesparti – därför att man delar partiets åsikter i vissa frågor. Men om man gör det därför att man tror att det udda partiets företrädare är av en helt annan sort än etablissemanget, är man inte skeptisk. Då är man enfaldig.

Öka HongKong-­invandringen.

När Storbritannien lät Kina ta över Hongkong, bestämde sig den brittiska staten för att inte erbjuda Hongkong-kineser brittiska pass. Jag föreslog då att de borde erbjudas svenska pass i stället. Några tiotusental Hongkong-kineser i Sverige skulle inte bara garantera välstånd och pensioner, utan dessutom höja vår genomsnittliga IQ. Alla trodde jag skämtade. Nu föreslår jag samma sak igen. Någon som har fantasi nog att ta mig på allvar?