Ideologierna vaknar till liv

Efter en lång period av små skillnader mellan socialdemokratisk och de borgerlig politik håller motsättningarna på att skärpas. En borgerlig regering efter nästa val skulle troligen förändra politiken kraftigt, till skillnad mot vad som hände vid tidigare regeringsskiften.

Konkurrerar med v

Medan socialdemokraterna gått åt vänster därför att de måste konkurrera om väljarna med vänsterpartiet har de borgerliga snarast rört sig åt höger. Det finns inte, som tidigare, någon borgerlig vänster. Varken centern eller folkpartiet skulle i dag våga stödja en socialdemokratisk regering.

Den goda konjunkturen medför ett dubbelt problem för de borgerliga. Det första är att en högkonjunktur alltid gynnar den sittande regeringen. Det verkar därför inte särskilt troligt att de borgerliga kommer att vinna ett val så länge den ekonomiska uppgången fortsätter.

Det andra problemet är att de borgerliga i dag inte vinner särskilt mycket gehör för att den ekonomiska politiken behöver läggas om. De fyra borgerliga partierna är i sina ekonomiska motioner ovanligt eniga om att det behövs en mer tillväxtorienterad politik med skattesänkningar och bland annat förändring av reglerna på arbetsmarknaden. Men det är ett otacksamt budskap att föra ut när allting ändå går så bra i svensk ekonomi.

Väntan på inflation

Antagligen måste de borgerliga vänta tills det uppstår tendenser till inflation som kräver en typ av åtgärder som socialdemokraterna får svårt att genomföra med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet. De svenska regeringsskiftena har skett i samband med ekonomiska kriser. Förra gången de borgerliga kom till makten var 1991, då socialdemokraterna för att bromsa inflationen under intern vånda och splittring föreslog lönestopp och strejkförbud.

Mycket talar därför, som det ser ut i dag, för att socialdemokraterna sitter kvar i regeringsställning över 2002 års val. Därefter kommer det kanske att hända saker i svensk ekonomi som gör det nödvändigt med en förändring av politiken, och därmed förmodligen av regeringsunderlaget. Det blir troligen också på några års sikt nödvändigt att sänka en rad skatter, så att inte kapital, arbetskraft och varuhandel flyttar utomlands.

Men i dagens goda svenska ekonomi kan man inte räkna med att de borgerliga partierna får särskilt stora framgångar i opinionen. Det är väl också typiskt att de borgerliga partiledarna inte trycker särskilt kraftigt på skillnaderna i synen på den ekonomiska politiken, utan mer betonar frågor som berör de enskildas villkor, från änkepensioner till fastighetsskatten.

Politiserad skola

Även i de mindre frågorna är de politiska skillnaderna mera tydligt ideologiska än på länge. De borgerliga vill, som de säger, öka valfriheten på en rad områden. Det gäller främst skolan, där man anklagar regeringen för att vilja begränsa utbyggnaden av privata skolor, och sjukvården, där regeringen vill förhindra privatisering av akutsjukhus. De borgerliga motsätter sig också en lagstiftning om arbetstidsförkortning och vill också här ha valfrihet.

De nya ideologiska skillnaderna har kommit till ovanligt klart uttryck i motsättningen mellan regeringen och de borgerligt styrda kommunerna, främst i Stockholmsområdet. De borgerliga har i riksdagen gått till starkt angrepp mot regeringens försök att kontrollera politiken i landsting och kommuner genom regler för bostadspolitiken och för att hindra privatiseringar och utförsäljning.

Bostadspolitiken håller åter på att bli en framträdande politisk fråga. Bostäderna har tidigare varit en av de allra största politiska stridsfrågorna, under bostadsbristens och miljonprogrammets tid på 1960- och 1970-talen. Regeringen är bekymrad över att brist på bostäder ska hindra tillväxten och har föreslagit att kommunerna ska åläggas att upprätta bostadsförsörjningsprogram och införa obligatorisk bostadsförmedling, vilket de borgerliga, delvis med stöd av lagrådet, anser inkräkta på den kommunala självstyrelsen.

Egentligen är nog regeringens egen politik en viktig orsak till att byggandet fortfarande är så lågt i expansiva områden. Till följd av systemet för skatteutjämning mellan kommunerna finns inga ekonomiska incitament att öka byggandet.