Idioterna invaderar

Vilket är det största hotet mot vår fredliga, kompromissvilliga, medkännande och demokratiska idyll?

Diskutera med din bänkkamrat.

Förresten, gör inte det. Sannolikheten är stor att din bänkkamrat drar i gång en upphetsad monolog om sverigedemokrater, Svenskarnas parti, rasism, nazism, våld och hot, som slutar i att du själv är suspekt. Du har visserligen aldrig påstått att en gnutta nazism är vad det här landet behöver, men du har heller inte stått på något gudsförgätet regngrått torg med en knuten näve i luften och hatrappat med Sebbe Staxx i Kartellen. Och de som inte är med oss, är mot oss.

Eller, nästan lika sannolikt, så börjar din bänkkamrat mala en lång, allt ursinnigare harang om hotet från islam. Om att det snart råder sharialag, till och med i Eskilstuna, och att minareterna skjuter upp som stinksvamp ur förortsjorden. Snart blir det fritt fram för halshuggningar och självmordsbombare och vad tänker du göra åt det? Du, som inte ens är medlem i Livräddningssällskapet, tycker uppenbarligen att det är helt okej att de stackars muslimska flickorna aldrig får lära sig simma.

För egen del ligger jag inte vaken om nätterna och oroar mig för Svenskarnas parti, imamer av mindre kosher slag, om uttrycket tillåts, eller halvpunschiga rappare och revolutionära fronter. Visst är alla de där värda att hålla ett öga på. Men jag tror inte att något av just dessa alternativ är det största hotet mot vårt hyfsat välfungerande samhälle.

Jag tycker mig ha märkt på sistone att läsförståelsen har blivit påtagligt sämre i Sverige, inte bara bland elever. Kanske beror det mest på att man som skribent får mer direkt respons än man brukade få, men jag anar ändå en tendens. Så fort en text är en aning mindre direkt än en genomsnittlig bruksanvisning, blir den missförstådd. En allt större grupp svenskar begriper helt enkelt inte vad de läser.

Det innebär att många svenskar inte kan ta till sig och värdera argument. Men jag tycker mig också märka att de som ändå begriper vad de läst, allt oftare struntar i det. De känner inget behov av att bemöta argument med argument, de nöjer sig med att höja rösten.

Jag tycker mig också kunna notera ett alltmer spritt missförstånd. Man kan ana det när Sebbe Staxx får kritiska frågor om att han gör reklam för Revolutionära Frontens gatuvåld och Aftonbladets kultursida försvarar honom med argumentet att ”det är Sebbe Staxxs demokratiska rättighet att göra vilka videos han vill”. Inte bara ”de starka och de smarta” har rätt till yttrandefrihet, påpekar Aftonbladet.

Och det är ju sant. Inte bara smarta, utan även idioter är verkligen i sin fulla rätt att uttrycka sina ståndpunkter. Men det är inte detsamma som att vi måste lyssna på idioterna. Yttrandefrihet kräver inte att vi slutar skilja på trams, tarvligheter och det tänkvärda.

Har det inte dessutom blivit så att den som är en auktoritet på något, betraktas som fascistoid? Som om att verkligen kunna något vore ett slags kränkning av alla som inget kan. En kränkning som bäst möts genom att jämställa auktoriteter och pladdrande luftskallar.

Poängen är denna: att oroa sig för smågrupper av nazister och islamister är behändigt, men det verkliga hotet mot ett fungerande samhälle är mycket bredare, nämligen vi själva. När det blir lönlöst att diskutera med sin bänkkamrat, därför att han inte begriper, inte bryr sig om argument och envisas med att låta idioter och dumhuvuden sätta nivån i samtalet, då finns det något att ligga sömnlös över.

I ett sådant samhälle är makten allt och man kan bara nå framgång genom att skrika högst, eller möjligen slå hårdast.

Försörjningsstöd

Ett led i samma avveckling av värdering, argument, fakta och auktoriteter är utredningsväsendets kollaps. Numera är det mest ett försörjningsstöd för omplacerade politiker och tjänstemän, och dess resultat rena beställningsjobb för redan fattade beslut.