Inflationens moment 22

KRÖNIKA. Ingen har väl missat att det rullar på rätt bra i Sverige för närvarande. Tillväxten för 2016 hamnade runt 3 procent och i år är det mycket som tyder på att den blir ännu högre. Arbetslösheten har segat sig nedåt de senaste åren och våra svenska företag har överlag rapporterat goda vinster. Och än viktigare, de ser framtiden an med tillförsikt. Vi har högkonjunktur.

Trots detta lever vi fortfarande med krisränta – styrräntan är minus 0,5 procent – och Stefan ­Ingves med kolleger vägrar envetet att normalisera räntorna. Orsaken är, och har hela tiden varit, en alltför låg inflation. Den har inte nått upp till målet på 2 procent. Och sedan Riks­banken blivit fråntagen ansvaret för makro­tillsynen är det numera Riksbankens enda egentliga mål.

Förklaringarna till den låga inflationen är många och flitigt debatterade. Globalisering och digitalisering påverkar såväl priser på varor som lönenivåer genom komplexa samspel. Låga energipriser är en annan förklaring. Dessa fenomen kan Riksbanken inte direkt påverka med penningpolitiken. Vad man däremot kan påverka är priserna på de varor vi köper från utlandet. Ju svagare krona, desto mer får vi betala för de varor vi importerar. Därmed stiger den importerade inflationen som drar med sig KPIF upp mot målet så att man så småningom kan normalisera räntan. Enkelt i teorin.

Verkligheten ter sig mer komplicerad. För det första är ju kronans värde ett relativspel mot ­andra valutor. Om den svenska ekonomin går starkt vill man äga svenska kronor. Det stärker kronan. Försvagas den europeiska ekonomin vill man sälja euro och då går också kronan starkare – mot euron. Dessutom spelar marknadens förväntningar på framtida penningpolitiska åtgärder stor roll och dessa förväntningar prisas snabbt in av marknaden. Problemet är alltså att Riksbanken inte lever i en isolerad värld där de själva äger alla spelpjäser.

I någon mån har ECB samma problem som Riksbanken; den europeiska ekonomin går allt starkare men inflationen är låg. Dessutom spekuleras det friskt i att bägge centralbankerna kan komma att avsluta sina obligationsköp på marknaden – vilket är en penning­politisk åtstramning i sig. En penningpolitisk åtstramning – eller förväntan därom – ger oavkortat en för­stärkning av valutan. Om Riksbanken skulle indikera en åtstramning, så skulle kronan omedelbart gå urstark vilket skulle dra ner den importerade inflationen och försvåra för Riksbanken att nå inflationsmålet, trots en urstark ekonomi. Av den anledningen röjer inte Riksbanken i onödan vad man eventuellt tänker göra. Man vakar över den svenska kronan som en hök – den får inte stärkas. Uppgiften blir inte enklare av att inflationen nyligen kom in på 2,4 procent i årstakt – en bra bit över målet om än på grund av tillfälliga faktorer. Det är den högsta inflationen sedan 2010.

Det kommer att bli svårare för Riksbanken att försvara minusräntor och obligationsköp i ljuset av en stark ekonomi och en inflation som, om än kanske tillfälligt, ligger högt över målet. Redan nollränta kan te sig utmanande.

Och om ekonomin sedan vänder nedåt, vilket den alltid gör förr eller senare, är minusräntor allt annat än ett bra utgångsläge för penning­politisk stimulans.

Åtstramning

Före semestern kostade en euro nästan 9,80 kronor. Nu handlas den under 9,50. 10-årsräntan har samtidigt stigit med nästan 0,3 procent sedan midsommar. Det är också en åtstramning om än utan Riksbankens välsignelse.