Initiativet betyder allt i politiken

Det sägs att all publicitet är god publicitet. När det gäller svensk politik just nu verkar det talesättet ha hög sanningshalt.

Under hösten har ju, för det första, arbetslösheten fortsatt att gäcka regeringens försök att få ner den; för det andra har ännu en “affär” brutit ut i form av Bosse Ringholms roll i idrottsklubben Enskede. Ändå har socialdemokratin lyckats radera ut den borgerliga Alliansens övertag i opinionsmätningarna. Det är svårbegripligt, men logiskt. Mer om detta längre fram.

Mätningarna ger visserligen lite olika besked. Enligt DN/Temo väger det jämnt mellan blocken medan Dagens Industri/Skop indikerar att Alliansen ännu har ett litet försprång. Skillnaderna i utfall beror på att instituten frågar på olika sätt och har olika metoder för att hantera småpartierna.

Dessutom är antalet intervjuer rätt litet, av kostnadsskäl. I regel intervjuar instituten bara drygt 2 000 personer. SCB:s stora undersökningar, som pejlar partisympatierna hos 9 000 svenskar, är tillförlitligare. Nästa SCB-mätning publiceras den 15 december.

Men det är också ovanligt svårt att mäta opinionsläget just nu. Dels är småpartiernas öde oklart; dels är opinionen är labil – och det märks bland annat i att många verkar tveka mellan socialdemokrater och moderater.

En sak är ändå klar: Göran Persson är nästan ifatt, och huvudorsaken till det är nog att han åter syns och dominerar agendan i politiken. Partikongressen i Malmö för några veckor sedan var en håglös historia, men resulterade ändå i massor av publicitet. Att medierapporteringen sedan var rätt negativ verkar lustigt nog inte spela så stor roll; all publicitet är ju god publicitet… Dessutom ska man komma ihåg en sak: en regering har alltid mycket lättare än oppositionen att framstå som handlingskraftig och driva frågor.

Fredrik Reinfeldt och hans partiledarkolleger har fått reagera. De får en ny chans till det imorgon, den 1 december, då tsunamikommissionens rapport blir klar. Förmodligen gör debatten om Perssons schabbel under katastrofen att Alliansen åter kan öka med några procentenheter. Men folk glömmer fort och det är ännu långt kvar till valet i september, påminner Mikael Gilljam, valforskare på Göteborgs universitet.

Alliansen har alltså hittills kunnat åka snålskjuts på arbetslösheten och pampfasonerna inom socialdemokratin. Läget kan tyckas tacksamt för oppositionen. Men det är ingen lätt situation att hantera för Reinfeldt och hans allianspartners. I politiken brukar det vara en klassisk tumregel att man inte i onödan ska blanda sig i när en motståndare är i en självdestruktiv fas.

Utnyttjar man läget är det lätt att det hela slår tillbaka på en själv. De borgerliga har varit bra på just detta. En frustrerad Göran Persson har själv fått hantera uppmärksamheten kring tsunamin och arbetslösheten.

Men var går gränsen mellan att avvakta och att vara passiv? Skillnaden är hårfin. Under hösten har Alliansen just framstått som passiv, utom kanske när det gäller ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Det ämnet var ju i fokus på Bankerydsmötet i september.

Samtidigt är det mycket möjligt att socialdemokratin har fräschat upp sig till våren, när valrörelsen börjar varva igång på allvar, och att arbetsmarknaden då är lite piggare. Då, om inte tidigare, måste Alliansen har fått till det när det gäller budskap och kommunikation. Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund måste lägga mindre tid på ersättningsnivåer och prata mer om saker som engagerar dem och där de borgerliga har förtroende bland marginalväljarna. Det kan vara om skolan, om brottsligheten eller om företagsklimatet.

Alliansen behöver alltså rycka till sig initiativet. Och behålla det. Annars har Persson stora möjligheter att ta hem segern.