Inte precis vad Ingves tänkte sig

För mer än tjugo år sedan handlade jag obligationer med en styrränta på 500 procent. Den vansinnigt höga räntan skördade offer bland såväl kunder, kollegor som konkurrenter. Själv blev jag sjuk av effekterna från långvarig stress i en mördande marknad. Om någon vid den tiden hade talat om för mig att jag senare skulle få uppleva negativa styrräntor hade jag nog idiotförklarat veder­börande. Men där befinner vi oss i dag – med minusräntor. Dessutom köper Riksbanken obligationer direkt i marknaden för att även dra ner de längre räntorna; det vi kallar för QE.

Hur Riksbanken funderar är inte så svårt att föreställa sig. Med minusräntor ska banker hellre låna ut pengar till allmänhet och företag än att betala för att deponera dem hos Riksbanken. Privat­personer och bolag förväntas sedan använda pengarna till att konsumera alternativt investera – vilket i teorin leder till högre efterfrågan i ekonomin, som i sin tur leder till lägre arbetslöshet. Och, om allt fungerar som det ska, högre löner och priser vilket leder inflationen mot målet på 2 procent.

En annan effekt av minusränta i Sverige är att det blir billigare att låna i svenska kronor för att placera i utländska tillgångar (så kallad carry trade), vilket bör försvaga kronan. Detta leder i sin tur till att importerade varor blir dyrare och att inflationen i Sverige stiger.

Banker lever i första hand på in- och utlåning. Trots minusräntor stannar inlåningsräntorna på noll, än så länge i alla fall, men kraven från kunder och media pressar ner utlåningsräntorna. Med andra ord, bankerna tjänar mindre pengar. Tanken är då att bankerna ska låna ut mer pengar för att kompensera. Men då måste man nog tillåta att kreditvärdigheten sjunker hos låntagarna. Vill bankerna det? Eller blir de bara mer passiva?

En annan fråga gäller sparandet. En effekt av minusräntorna är ju att räntesparande ger noll eller så får du betala för att deponera dina pengar. Samtidigt driver det upp priserna på börsen och kreditobligationer i jakten på avkastning. Stockholmsbörsen har gått upp 35 procent sedan oktober förra året – och över 10 procent sedan årsskiftet. Personligen vill jag inte investera mycket i den svenska börsen på den här nivån. Det innebär, för mig i alla fall, att jag sparar mer till min pension när avkastningen är så dålig. Eller så väljer jag att amortera lånen hellre än att betala för att ligga på bankkonto. Det kanske inte heller är vad Riksbanken tänkt sig. Skulle vi inte konsumera mer? Eller vill man det med tanke på hushållens skulder? Här är Riksbanken minst sagt dubbel­bottnad.

Pensionen ja, det är ett annat aber. För mig som är 50 plus och som ligger närmare arbetslivets slut går nog kalkylen ihop. Men för dem som precis ger sig ut i arbetslivet – hur tänker de? Avkastningskraven för pensions- och livbolag ligger runt 3–4,5 procent. Börsen är allt annat än billig och obligationsräntorna ligger nära noll. Hur ska de kunna generera sin utlovade avkastning? Hade jag gett mig ut i arbetslivet i dag hade jag nog inte litat på vare sig folkpension eller livränta. Jag hade nog hellre sparat lite extra för ålderns höst. Knappast heller något som Riksbanken gillar.

Minusräntor, QE och önskemål om svagare valuta är vad Riksbanken kan leverera i brist på finanspolitik. Effekterna av dessa åtgärder leder förhoppningsvis till en inflation närmare målet samt en starkare efterfrågan i ekonomin. Flera bedömare tror att inflationen redan bottnat ur på medellång sikt, vilket skulle göra livet avsevärt enklare för Stefan Ingves. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Som när dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis lovade att inte släppa kronan fri i november 1992.

Het sommar

Finansinspektionen föreslår skärpta amorteringskrav för nya bolånetagare. Lånen ska på sikt amorteras ner till 50 procent. Bra! Men det lär göra en redan het fastighetsmarknad ännu hetare fram till 1 augusti i år, då det är tänkt att förslaget ska implementeras. Precis som för Riksbanken så finns det alltid två sidor av myntet.