Klimax i klimatkampen

Efter kommunismens fall och tillkomsten av internet är klimatet nu den viktigaste frågan för den globala ekonomin, enligt en analys av investmentbanken Morgan Stanley. Kommunismens fall ledde till en kraftig strukturomvandling av olika industrier, som ökade arbetsutbudet, sänkte löneandelen och ökade kapitalersättningen i form av vinster och räntor. Internet är en teknisk revolution som vuxit fram underifrån och skapat helt nya branscher.

Klimatåtgärderna måste däremot växa fram uppifrån, genom olika politiska beslut, i form av koldioxidskatter, skapandet av marknader för att handla med utsläpp och subventioner av olika slag. För att reducera koldioxidutsläppen och andra växthusgaser kommer det att krävas mer kapital än arbete vilket kan göra att löneandelen pressas ned ännu mer, enligt Morgan Stanley.

De politiska besluten måste uppfattas som trovärdiga och långsiktiga, annars sker ingenting. Marknaden klarar inte av att på egen hand lösa klimatkrisen.

Hittills har inte mycket hänt. Politikerna har pratat och pratat, men konsumenter och producenter har inte förändrat sig mycket. Vi reser som aldrig förr och konsumtionen av fossila bränslen fortsätter att öka.

Vilka åtgärder behövs? Ytterst handlar det om att påskynda en strukturomvandling så att fossila bränslen inom transporter, elförsörjning, värmeproduktion, industriprocesser och annan mänsklig aktivitet ersätts med koldioxidneutrala produkter och tjänster. Risken är att medborgarna protesterar i utsatta länder, motsätter sig olika skattehöjningar och kräver protektionistiska åtgärder för att hindra att fossilbaserad industri slås ut.

Inom en del områden råder en grön guldrusch. Det har blivit en jakt på känd teknik som går snabbt att få i gång. När det ska gå fort blir det inte alltid bra.

Risken är att åtgärderna varken blir miljövänliga eller kostnadseffektiva.

Låt oss se på etanol, biodiesel, vindkraft och så kallade flexibla mekanismer.

Många länder har valt att satsa stort på etanol inom transportområdet. Det är ingen tillfällighet. Tekniken är känd sedan länge och det finns villiga producenter i den starkt reglerade jordbrukssektorn i USA och Europa som ser en ny marknad.

Men allt fler varnar för etanolen eftersom den kräver väldiga odlingsytor vid produktionen.

För att driva hela svenska bilflottan med etanol skulle det krävas veteåkrar som täcker nästan Götaland och Svealand, enligt en artikel nyligen i Forskning och Framsteg. Att tillverka etanol från vete eller majs (som i USA) kräver mycket energi. Är den fossilbaserad försvinner hela finessen med att använda etanol. Miljöeffekten kan bli negativ.

På området biodiesel, det vill säga oljor från växt- och djurriket, som modifierats för att likna vanlig fossilbaserad diesel, finns också tveksamheter. Det gäller inte minst en av de mest attraktiva oljorna, från oljepalmen, som ger hög avkastning per hektar, ”det gröna guldet”. Redan nu är den eftertraktad för framställning av margarin, tvål och annat. Den väntas också få en ökad roll som biodiesel. Problemet är att största producenten, Indonesien, redan avverkar stora mängder regnskog, för att odla oljepalmen, i en takt av fem fotbollsplaner i minuten! Enligt vissa studier kan palmolja från torvmark, där det tidigare vuxit regnskog, släppa ut tre gånger så mycket koldioxid som kolkraft. Indonesien har, på grund av avskogningen, blivit världens tredje största utsläppare av koldioxid efter Kina och USA.

Ganska många länder gör numera betydande investeringar i vindkraft, också en känd teknik. Nackdelen är att länderna bygger på sig kapacitet som är svår att utnyttja optimalt eftersom snurrorna bara rör sig när det blåser. Det behövs reservkraft för att klara efterfrågetoppar när det är vindstilla. I dag används ofta snabbstartade gasturbiner, som går på flygbränsle, för att klara toppar. Med mycket vindkraft behövs med andra ord en hel del investeringar i reservkraft. Är den fossilbaserad blir inte klimatvinsten så stor.

Flexibla mekanismer, Clean Development Mechanism (CDM), innebär att utsläpp i ett rikt land kan kompenseras med utsläppsminskande åtgärder i ett fattigt land. CDM har funnits sedan 2003 och i fjol gjordes avtal i världen på totalt 5 miljarder dollar. Det är tveksamt om det blivit några miljövinster alls. Kritiska granskningar i tidningarna Nature och Financial Times har visat på klara negativa effekter.

Ofta görs investeringar till höga kostnader som i många fall hade kommit till stånd utan CDM-systemet. Och miljövinsterna är små, om några. Bristen på verifikationer och granskningsmetoder gör att systemet håller på att förlora sin legitimitet.

Det är inte lätt att ställa om. Utgångsläget är heller inte det bästa. En närmare analys av utsläppen av växthusgaser i olika länder visar att ökningen accelererat. Under 1990-talet ökade utsläppen av koldioxid, den viktigaste växthusgasen, med 1,1 procent per år i världen, under perioden 2000-2004 med 3,2 procent. De senaste åren har ökningen legat kvar på ungefär samma takt, främst på grund av de växande utsläppen från kolbaserade kraftverk i Kina. I fjol ökade koldioxidutsläppen i Kina med 9 procent jämfört med 2005, medan de minskade i USA med 1 procent. Kina passerade redan 2006 USA som största utsläppare av koldioxid och försprånget lär ha ökat i år.

Att utsläppen accelererat beror på den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina och andra utvecklingsländer.

En viktig faktor i sammanhanget är att energiintensiva aktiviteter har flyttat från rika länder till fattiga som följd av globaliseringen, vilket har medfört att vi fått en nedgång i energieffektiviteten. Mer fossilt bränsle går alltså åt för att producera samma mängd energi därför att det sker i sämre anläggningar.

Det framgår av en djupanalys över utsläppsstatistiken som ett antal forskare presenterade för en tid sedan i amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS (”Global and regional drivers of accelerating CO2 emissions”).

Kina och andra utvecklingsländer svarar för 80 procent av jordens befolkning och stod 2004 för 73 procent av ökningen av koldioxidutsläppen. Men dessa länder svarade bara för 41 procent av de totala utsläppen. Och mäter vi från industrialismens barndom på 1750-talet så står utvecklingsländerna för en ännu mindre andel av de samlande utsläppen, 23 procent, enligt PNAS-artikeln. USA har åstadkommit 30 procent av de ackumulerade utsläppen under perioden 1751-2004, Europa lika mycket, gamla Östeuropa närma-

re 15 procent och resterade 2-3 procent faller på Japan.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att det är svårt att fördela bördorna framöver vad gäller neddragningar av utsläppen. De rika länderna har blivit rika genom exploateringen av först kolet, sedan oljan och sist gasen. Nu går Kina och många andra länder samma väg.

Omställningen underlättas inte av att fossila bränslen i utvecklingsländerna är kraftigt subventionerade. Stöden i dessa länder uppgår till 250 miljarder dollar per år, enligt energiorganet IEA, knutet till OECD, de rika ländernas organisation. Det gör att konsumtionen av fossila bränslen är högre än den skulle ha varit med marknadspriser.

Även i den rika världen förekommer subventioner, både direkta och indirekta, som håller uppe konsumtionen. Det gäller inte minst på transportområdet, där inget transportslag bär sina fulla samhällsekonomiska kostnader. Flyget och fartygen är exempelvis skattebefriade sedan början av 1950-talet på grund av sina gränsöverskridande verksamheter. Att belägga dessa två transportgrenar med klimatrelaterade skatter går alltså inte, med nuvarande regelverk.

Det är svårt att få ned koldioxidutsläppen i både fattiga och rika länder. De enda som lyckats är de som avvecklat industrier eller ställt om sin kraftproduktion. Och skälen har inte varit omtanken om klimatet.

Största nedgången har skett i de gamla kommunistländerna, som tvingades avveckla många ineffektiva fabriker när marknadsekonomin gjorde sitt intåg. Här finner vi dramatiska minskningar av koldioxidutsläppen, i Ukraina en halvering sedan 1990, i Ryssland en nedgång med drygt 30 procent för att nämna de två största länderna. Det är bara länder i krig (Afghanistan) och länder som kollapsat (Nordkorea och Zimbabwe) som kan uppvisa motsvarande minskningar.

Sverige ligger bra till och är ett av få utvecklade länder som fått ned utsläppen. Alliansregeringens partiledare slog sig för bröstet härom veckan i en artikel på DN Debatt och framhöll att ”Sverige visar att det är möjligt att genomföra åtgärder som motverkar klimathotet och samtidigt ha en hög välfärd”. I artikeln nämndes inte med ett ord varför Sverige lyckats. En viktig förklaring är den kraftiga utbyggnaden av kärnkraften. Ordet kärnkraft fanns inte i artikeln.

Kärnkraften, tillsammans med en storsatsning på biobränsle, har gjort att Sverige nästan kunnat eliminera fossila bränslen ur kraft- och värmeproduktionen.

Sverige är ett av ganska få länder utanför det gamla östblocket som ser ut att klara Kyotoprotokollets krav på att minska utsläppen mellan 1990 och 2008-2012. Andra länder som kan göra det är Frankrike, Finland och Schweiz, samtliga med betydande kärnkraft i sin kraftproduktion. Även Storbritannien har fått ned utsläppen, mer än Sverige för övrigt. Det beror på att förra premiärministern Margaret Thatcher genom att avreglera kraftsektorn på 1980-talet och köra över det starka gruvarbetarfacket fick en övergång från kol till gas. Genom att stänga kolgruvor och i stället bygga gaseldade kraftverk har landet sänkt koldioxidutsläppen kraftigt, eftersom kol är det sämsta fossilbränslet och gas det bästa.

Trots att klimatproblemet varit känt länge så har olika länder lagt anmärkningsvärt lite forskningsmedel på energi, fri från koldioxid, alltså förnybar energi och kärnkraft. Efter oljekriserna på 1970-talet gjordes stora investeringar, men sedan början av 1980-talet har insatserna halverats.

Nu lägger både Kina och Indien stora resurser på förnybar energi och kärnkraft. Kina har som mål att inom ett antal år bli ledande på solenergi. Redan i dag tillhör landet de större tillverkarna. I fjol var det bara USA, Tyskland och Spanien som installerade mer vindkraft än Kina och Indien.