Kommentar: Asiaterna invaderar Europa

En rimlig uppskattning är att Ericssons mobiltelefoner är värda cirka 30-50 miljarder kronor, 4-6 kronor per aktie. Men det säger inget om hur mycket pengar Ericsson kan komma att få skjuta till i det nya bolaget. Positivt är dock att Ericsson slipper belasta den egna balansräkningen med mobiltelefonerna framöver. Nu delas både den ekonomiska och industriella risken med Sony istället.

Det kommer automatiskt att förbättra utsikterna för de viktiga mobilsystemen som dessutom behöver fullt fokus från företagsledningen framöver. Desssutom blir det lättare för ledningen att i morgon presentera en sannolikt mycket svag kvartalsrapport. På längre sikt hägrar sannolikt en total avyttring eller börsnotering av ett separat mobilbolag.

Att en affär presenteras nu när mobilindustrin är inne i en djup kris följer det vanliga mönstret i affärslivet. Det går bara att fatta beslut när båda parter är pressade till förhandlingsbordet. Det gäller även om tankar om samarbeten mellan Ericsson och Sony funnits med i bakgrunden sedan början av 1990-talet.

Kombinationen Sony och Ericsson bygger på tron att mobiltelefonbranschen kommer att gå samma väg som resten av marknaden för konsumentelektronik. Här dominerar redan japanerna med sitt kunnande inom design och marknadsföring. Att de, hittills, inte blivit stora inom mobiltelefonindustrin beror bland annat på att marknaden för mobiltelefoner splittrats upp på flera olika system, vilket effektivt fungerat som en inträdersbarriär för nya aktörer.

Detta åtgärdas nu när industrin gemensamt satsar på tredje generationens mobiltelefoni, 3G, där japanerna redan har ett försprång. Japanska NTT drar igång sitt 3G-nät senare i vår. För Sony bidrar Ericsson med mer än bara teknisk kompetens. Ericsson blir minst lika viktig som dörröppnare till finrummen hos de europeiska teleoperatörerna.

Toshiba, NEC och Mitsubishi torde redan fundera i samma banor. Matsushita, med märket Panasonic, finns redan i Europa som ett led i ambitionen att fördubbla sin globala marknadsandel på mobiltelefoner från 5 till 10 procent om några år. På andra sidan finns holländska Philips och franska Alcatel som båda dras med förluster på mobiltelefonerna och funderar på partnerskap. Här finns också tyska Siemens. På USA-marknaden finns branschtvåan Motorola som sannolikt noga följer utvecklingen.

För mobiljätten i branschen, Nokia, betyder det att hotet från japanerna nu blir allvar. Företagets tal om att upprätthålla en marknadsandel över 30 procent med lönsamhetsmarginaler kring 20 kommer att bli ännu svårare att realisera framöver. Detta även om Nokias ordförande Jorma Ollila utåt sett tar lugnt på beskedet om Sonys och Ericssons planer. I en kommentar till nätupplagan av Wall Street Journal säger Ollila att det ser bra ut de närmaste två åren. Det känns kortsiktigt. Belackarna som talar om kommande kursfall för det fortsatt högt värderade Nokia har åtminstone fått vatten på sin kvarn.

För Ericsson betyder affären att bolaget hann först och därmed kan ta kommandot för den industriella förändring som just nu påbörjas. Rätt hanterat ger det en fördel jämfört med konkurrenterna, främst Motorola och Siemens.

Men det är ändå långt ifrån säkert att mobiltelefonerna blir en bra affär; Sony är en liten spelare i mobiltelefonsammanhang. Ericsson tillverkade förra året 43 miljoner telefoner. Sony bara 6 miljoner. Det nya bolaget måste därför utveckla någonting bra av egen kraft.

Sonyaffären kan dessutom inte ses issolerat utan måste vägas samman både med Ericssons nyss sjösatta rationaliseringsprogram och beslutet att lägga ut all tillverkning av mobiltelefonerna på Flextronics. Tal om kotsnadsbesparingar på 15 miljarder kronor kan bli svåra att förvandla till vinster när hela industrin sparar samtidigt.

Det är mycket som ska gå i lås innan Ericssons aktieägare har anledning att fira.