Kommentar: Näringsdepartementets ägarpolitik har rämnat

Näringsdepartementet gjorde under förra veckan ett försök att presentera en professionell syn på statens portfölj av företag. Departementet anordnade sitt årliga ägarseminarium för ledamöter i de statliga bolagsstyrelserna. 240 ledamöter slöt upp, mer eller mindre frivilligt.

Budskapen från näringsdepartementet var tre – krav på värdeskapande, fokus på kärnverksamheten och e-mognad. Bland talarna fanns riksbankschefen Urban Bäckström, Investors vice ordförande och SEBs ordförande Jacob Wallenberg samt Skanskas koncernchef Claes Björk. Näringsminister Björn Rosengren var själv värd och moderator.

Imponerade kan tyckas med modernt finansiellt tänkande i regeringskansliet. Snart kommer kvartalsvisa värderingar av den statliga bolagsportföljen, liksom redovisning av de statliga förvaltningskostnaderna. Pressen på ledamötena i de statliga företagen har höjts väsentligt sedan Dag Detter tog över.

Men ju tydligare statens ägarpolitik tillåts bli, ju mer tydlig har konflikten trätt fram. Problemet med riksdagens revisor är bara en liten del av detta, som Ekonomi24 tidigare kommenterat.

Det finns fler och större konflikter i den statliga ägarpolitiken. Till dessa hör att de statliga bolagen sorterar under olika departement, Vin&Sprit, Wasakronan, Nordea och SBAB ligger exempelvis hos finansdepartementet och Apoteket under socialdepartementet. Speciellt finansministern har vid ett flertal tillfällen visat sig inte dela näringsministerns syn på aktiv ägarpolitik. Det är exempelvis svårt att förstå varför staten ska äga något enda av de bolag som ligger under finansdepartementet.

SAS avgående chef Jan Stenberg deltog som inbjuden åhörare på näringsdepartementets styrelseseminarium. Stenberg kunde inte hålla sig från att lyfta fram ytterligare konflikter rörande statens ägarpolitik. Det rörde exempelvis att staten ägare flera företag med dubbla uppdrag. Till dessa hör Vattenfall (ett redskap i energipolitiken), SJ (ansvarig för persontrafiken) och Posten (ska ombesörja kassaservicen). Dessa företag ska både drivas affärsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och ta ett samhällsansvar.

Frågan är, enligt Jan Stenberg, om inte staten borde plocka bort dessa samhällsverksamheter från bolagens ansvar och istället upphandla dessa tjänster externt. Modellen finns redan ute hos kommunerna när de vänder sig till entreprenör som erbjuder sig att tillhandahålla kommunal service till lägsta pris. Och för Vattenfalls del kan undertecknad tillägga att det förstås är svårt att fullt ut ta tillvara förvärvsmöjligheter ute i Europa utan att få tillgång till kapitalmarknaden för att finansiera expansionen.

Den avgående SAS-chefen frågade sig också om det inte fanns några risker med att staten saknade en aktiv näringspolitik för den nya it-teknologin, internet. Urban Bäckström talade i sitt föredrag om samhällsinstitutionernas betydelse för teknologisprång som ångmaskinen och bensinbilen, där järnvägarna och bilvägarna byggts med statens försorg. Internet ska dock ombesörjas av marknadskrafterna. Svaret hittills är att staten ska ta ansvar för regelverket och utbildning. Frågan är förstås om det kommer att räcka för att ge ”bredband” åt alla. Det ser ute som en odemokratisk utveckling, varnade Jan Stenberg.

Dag Detter sammanfattade själv utmaningen för de statliga företagen genom att exemplifiera med Alice i Underlandet. Alice visste inte vilken väg hon skulle välja, eftersom hon inte visste vart hon ville gå. Fingervisningen till de statliga styrelseledamötena att inte vara som Alice fick Jan Stenberg att ta till ordna ännu en gång.

”Är det inte staten själv som är Alice”, frågade SAS-chefen retoriskt.

Här satte förstås Jan Stenberg huvudet på spiken.

Näringsminister Björn Rosengren och hans handgångne Dag Detter försöker sedan två år tillbaka driva en aktiv och professionell ägarpolitik utan politiskt stöd. Bolag som Telia har börsnoterats, Assidomän har omstrukturerats och SJ delats i tre oberoende bolag. Ändå kryllas det av dubbla budskap i alltfrån Vattenfall, Vin&Sprit, Nordea, Posten och det ovan nämnda SJ och Telia.

En politisk balansakt för att inte splittra det socialdemokratiska partiet och äventyra samarbetet med vänstern och miljöpartiet gör att näringspolitiken trots lovvärda försök förblir otydlig och direkt oprofessionell. Det blir inte lättare av en politisk opposition där moderater och folkpartister tar chansen att pricka näringsministern efter revisorskritiken.

Jan Stenberg har förstås helt rätt. Så länge Alice tillåts irra omkring i regeringskansliet växer risken för att näringsdepartementets aktiva ägarpolitik bara legitimerar ett statligt ägande som både skadar den fria marknadens funktionssett och leder till värdeförstöringen i flera av de statliga bolag.