KONJUNKTUREN: Arbetslöshetsmissen

Under förra veckan kom nya dystra besked om den svenskaarbetsmarknaden. Arbetslösheten låg på 8,8 procent i februari,mer än en procentenhet högre än samma månad förra året och denhögsta nivån någonsin under en februarimånad. Om man räknar inde som är sysselsatta i s.k. konjunkturberoendearbetsmarknadspolitiska åtgärder står nästan fjorton procentutanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är mycket värre änväntat. Prognoserna om åtminstone en svag nedgång iarbetslösheten har alltså hittills visat sig helt fel. Eftersomarbetslösheten påverkas både av hur arbetskraften förändras ochav hur många som är sysselsatta i olika former avarbetsmarknadsåtgärder kan det vara bättre att titta påsysselsättningen för att se den underliggande utvecklingen påarbetsmarknaden. Tyvärr måste man konstatera att det inte görbilden av den svenska arbetsmarknaden ett dugg ljusare. Förnärvarande är 72.000 personer färre än samma tid förra åretsysselsatta – en nedgång med nästan två procent. Därför kan mankonstatera att prognoserna ser ut att ligga helt fel även närdet gäller sysselsättningen. KI:s prognos från i november är attantalet sysselsatta skall öka med 0,6 procent i år. Det skullekräva en kraftig vändning uppåt snart. Det finns ingenting somtalar för att det skulle bli så. I den nya prognos sompresenteras den 26 mars kommer prognoserna för sysselsättningoch arbetslöshet säkerligen att revideras rejält.

Att prognoserna är alltför optimistiska om arbetsmarknaden ärdock inget nytt. För ungefär ett år sedan spådde många attarbetslösheten även under 1996 skulle falla svagt till omkring 7,5 procent, en viss nedgång från 1995 års nivå på 7,7 procent. Istället vände den uppåt till 8,1 procent. Regeringen spådde attarbetslösheten skulle falla till 6,4 procent under 1996. Detpåminner om 1980-talets inflationsprognoser, där målet om fyraprocents inflation också blev regeringens prognos – som ingentrodde på.

FÖR OPTIMISTISKTÄven om det alltid är lätt att vara efterklok, kan man tycka attdet är litet konstigt att nästan alla trodde att arbetslöshetenskulle minska redan för ett år sedan. Vi hade ju en tydligkonjunktursvacka under senare delen av 1995 och början av 1996och arbetslösheten är en eftersläpande indikator. Men även dettabeaktat har arbetsmarknaden utvecklats förvånansvärt svagt underdet senaste halvåret. Regeringens mål att halvera arbetslöshetentill sekelskiftet ter sig allt mer ouppnåeligt ju längre tidengår. Även om man kan hysa ett visst hopp om att konjunkturenskall bli bättre i år finns det ännu så länge ingenting somtyder på att arbetslösheten skulle kunna falla mer än ytterstmarginellt. En tillväxt på 2,0-2,5 procent, som de flestaprognosmakare förutspår för i år, räcker inte.

Arbetsmarknadens parter tycks, åtminstone på central nivå, varaöverens om att löneökningarna måste bli minst lika låga som ivåra konkurrentländer för att sysselsättningen skall kunna tafart. Det är förmodligen nödvändigt för att inte läget skallförvärras ytterligare. Men ingenting talar för att vårarbetslöshet skulle börja falla bara för att vi pressar nerlöneökningarna till så kallad god europeisk nivå. Givet attkronan förblir oförändrad och att produktiviteten ökar ungefär isamma takt som i omvärlden innebär det ju bara att vårkonkurrenskraft är oförändrad.

Om de lägre löneökningarna är ett resultat av en mer djupgåendeförändring på arbetsmarknaden är det naturligtvis ett gotttecken. I så fall skulle ekonomin möjligen tåla en betydligt merexpansiv ekonomisk politik och högre tillväxt utan attinflationen tar fart.

I dagens läge är det dock svårt att se några tecken på någon merradikal förändring av arbetsmarknaden. Det är mycket möjligt attden höga arbetslösheten och litet sämre vinster än 1995 (närkronan var som svagast) kommer att innebära att löneökningarnablir lägre i avtalsrörelsen 1998 än de blev 1995. Men man skulleändå inte veta särskilt mycket om vad som skulle hända omtillväxten blev så stark att arbetslösheten verkligen vändenedåt.

Många verkar känna sig uppgivna och menar att arbetslösheten ärnågot ofrånkomligt i dagens samhälle. Många tror nog attarbetslösheten följer av en snabb teknisk utveckling som görallt fler människor överflödiga. Arbetet ses som en bristvara,som man troligen måste dela på för att råda bot påarbetslösheten. Detta strider dock både mot ekonomisk teori ocherfarenheter från andra länder.

Om den tekniska utvecklingen verkligen vore en viktig orsak tillarbetslösheten skulle ett land som USA höra till de värstdrabbade. Men i USA har arbetslösheten inte alls stigittrendmässigt som i Europa och i förra veckan meddelades att denföll till 5,3 procent i februari. Även Storbritannien skiljersig från Kontinentaleuropa. Där har arbetslösheten fallit frånöver tio procent för några år sedan till 6,5 procent förnärvarande.

Fortfarande är det dock många som helt avvisar erfarenheternafrån dessa länder som omänskliga. Ökande löneskillnader, svagarefackföreningar och en mer decentraliserad lönebildning är ivarje fall en del av receptet mot massarbetslöshet i dessaländer och det anses vara en oacceptabel väg för Sverige.

REGERING UTAN STRATEGIDet är möjligt att det finns andra vägar till lägre arbetslöshet,men trots att regeringen ständigt upprepar att huvuduppgiften nuär att pressa ner arbetslösheten har den ännu inte lyckatspresentera någon trovärdig strategi.

Frågan är hur hög arbetslösheten skall behöva bli innanregeringen till slut tvingas byta strategi. Ingenting tyder påatt det kommer att ske snart. Mer långsiktiga strukturellaåtgärder för att få arbetsmarknaden att fungera bättre skulleknappast hinna få effekt före valet 1998 och risken är stor attde i stället skulle göra regeringen ännu mer impopulär. Vårensbudget kommer därför säkert i stället att innehålla gamlatraditionella medel för att till varje pris pressa ner den öppnaarbetslösheten. Det är möjligt att regeringen också kan få litethjälp av en starkare tillväxt under 1998. Allt talar för att detdröjer innan man får se mer genomgripande förändringar påarbetsmarknaden.