Köpfesten fortsätter

Likheterna med 1980-talets köprusch förskräcker, men som väl är finns det också stora och avgörande skillnader.

Konsumtionen ökar visserligen i ungefär samma takt nu som då. Enligt nationalräkenskaperna för tredje kvartalet förra året låg konsumtionen nästan fem procent högre än ett år tidigare. Det är den största ökningen sedan andra kvartalet 1987. Och ökningen verkar ha hållit i sig under fjärde kvartalet också. Bilförsäljningen ökade till exempel med 47(!) procent i december jämfört med samma månad ett år tidigare. Över 37.000 bilar nyregistrerades i december och det är den högsta nivån för en enskild månad sedan 1975, när SCB började sköta statistiken. Detaljhandeln har också fortsatt öka i snabb takt under oktober och november. Utvecklingen är ungefär som när avregleringen av kreditmarknaderna släppte fram ett uppdämt konsumtionsbehov och den privata konsumtionen ökade med mellan fyra och fem procent både under 1986 och 1987. Sparandet sjönk dramatiskt och låg till och med under noll under 1987-1989. I efterhand är det uppenbart att det hade behövts en rejäl åtstramning redan under senare delen av 1980-talet. I stället fick vi en kraftig överhettning som slutade i 1990-talets djupa kris.

Är vi på väg att upprepa samma misstag igen? Nej, det verkar inte särskilt troligt. Åtminstone inte alls i samma omfattning som då.

Inkomsterna ökar

Mer framåtblickande indikatorer talar visserligen för att köpfesten fortsätter. Men det finns avgörande skillnader jämfört med tidigare. Inkomsterna spås öka kraftigt under de närmaste åren och hushållen väntas inte behöva sänka sparandet ytterligare för att fortsätta öka konsumtionen. Risken att hushållen plötsligt ser sig tvungna att börja öka sparandet kraftigt, som i början av 1990-talet, är därmed mindre. Hushållens förmögenheter är också mycket större i förhållande till inkomsterna än någonsin under 1980-talet. Ett rejält börsfall kan naturligtvis få en viss dämpande effekt eftersom fallande kurser innebär att hushållens förmögenheter naggas i kanten.

Men den svenska börsen har ju stigit med ungefär 35 procent bara sedan i oktober. Börsen kan alltså falla rejält innan det ens märks på förmögenheterna om man har ett litet längre tidsperspektiv. Dessutom står egna hem fortfarande för en mycket större andel av hushållens förmögenheter än aktier.

Liten inflationsrisk

Vad är det då som ska hindra att vi går in i en ny överhettning och en ny kris? Det borde ju vara frestande för handlare att höja priserna nu när det äntligen har blivit rejäl fart i butikerna. Risken finns förstås, men en hel del faktorer pekar på att den är mycket mindre nu än på 1980-talet.

Dels har tillväxten i den privata konsumtionen ända fram till nu mest har handlat om en återhämtning efter 1990-talets djupa kris. Enligt Handelns utredningsinstitut (HUI) är det först i år som försäljningsvolymen av så kallade sällanköpsvaror kommer upp till nivån före krisen.

Stora investeringar

Stefan Fölster, chef för HUI, påpekar dessutom att handeln har investerat väldigt mycket under de senaste åren. Det innebär att försäljningen per butik inte alls har ökat lika mycket som den totala försäljningen.

Investeringarna har ofta skett i stora lågprisvaruhus med specialiserat sortiment. Det innebär att priskonkurrensen har blivit hårdare. Traditionella butiker har tvingats anpassa sig genom att sänka sina priser.

En tredje faktor är internethandeln, som förmodligen sätter en viss press på priserna. Även om den inte är så stor ännu så gör den troligen att traditionella butiker är försiktigare med att höja priserna.

Rörlig växelkurs

Vid sidan av utvecklingen inom detaljhandeln finns ett antal andra faktorer som talar emot en kraftig uppgång för inflationen. Det mest uppenbara är förstås att vi nu har rörlig växelkurs och att riksbanken har ett allmänt accepterat inflationsmål på två procent. På 1980-talet kunde ju inte riksbanken strama åt eftersom vi hade fast växelkurs. Eftersom inte heller finanspolitiken stramades åt blev den svenska ekonomin kraftigt överhettad. När ekonomin så småningom vände nedåt blev åtstramningen i stället drakonisk. Devalveringsspekulationer pressade upp räntorna till skyhöga nivåer och dessutom stramades finanspolitiken åt för att hindra ett, som man trodde då, skenande budgetunderskott.

Nu förmodas allmänt att riksbanken ska börja strama åt redan nu, trots att inflationen fortfarande är mycket låg. Men om inflationstrycket trots den starka efterfrågan bara stiger måttligt finns det ingen anledning för riksbanken att ta till storsläggan och höja räntan kraftigt.

Priser faller

Olle Djerf, chefekonom på Merita-Nordbanken, tror inte heller att man behöver vara rädd att konsumtionsboomen ska ge ett kraftigt ökat inflationstryck. Hittills har man ju inte sett några som helst konkreta tecken på att den starka efterfrågan har drivit upp priserna. Tvärtom så har ju priserna inom till exempel elektronikhandeln, som enligt HUI ökade försäljningsvolymen med 15 procent under förra året, fortsatt att falla. Där är förstås den snabba tekniska utvecklingen som är en viktig förklaring till prisfallet. Men också möbelförsäljningen har ökat snabbt under det senaste året och ändå har priserna på möbler bara höjts med någon procent under det senaste året.

Finsk förebild

Olle Djerf menar också att erfarenheterna från andra länder är uppmuntrande. I Finland har den privata konsumtionen ökat med fyra procent i genomsnitt under de senaste fem åren och inflationen har ändå hållit sig mellan noll och två procent under hela denna period.

Det beror inte på att den finska centralbanken har tagit i med hårdhandskarna. Tvärtom har den finska styrräntan under nästan hela denna tid legat lägre än den svenska.

Nästa avtalsrörelse utgör nog ett större inflationshot än konsumtionen i sig. Med flera år av stark tillväxt och kanske också ökande löneglidning är det upplagt för väl höga löneökningar. Men om inflationen håller sig i schack åtminstone fram till dess så är förutsättningarna åtminstone litet bättre för att även avtalsrörelsen ska gå bra.