KRÖNIKA: Börserna och spekulationen

I en tid när Kazachstan kan ta upp obligationslån till bara nioprocents ränta och nystartade IT-företag värderas till flerahundra procent av eget kapital borde kanske varningsklockornaskrälla extra intensivt. Händelser som dessa och den spekulativabubblan på New York-börsen talar för stor försiktighet blandplacerarna.

Samtidigt kan ju ingen säga om uppgången skall fortsätta iytterligare några månader eller till och med några år. BartonBiggs, klok strategichef på investmentbanken Morgan Stanley,pekar på hur snabbt och hur högt index kan stiga närhaussemarknader går mot sin kulmen. Han tar exemplen USA 1972och Japan 1989, då feberheta rusningar mot toppen slutade meddrastiska kursfall. Biggs firma tror emellertid inte på snarakursfall i stor skala utan sänker kontantandelen i sinmodellportfölj från 15 till åtta procent.

Riskerna för en börskrasch verkar knappast vara överhängande. PåTokyo är det inte längre fritt fall, USA-konjunkturen har nåtten platå och en samtidig tillväxt över allt i världsekonominvilket är det som krävs för att verkligen sätta fart påinflationen – är inte inom synhåll.

Dessutom är alla sparare inte våghalsiga spekulanter: intressetvar stort för USA:s första realräntelån som emitterades förraveckan.

Detta skulle tala för en småtrist börsutveckling under 1997, medett stagnerande index och kanske kraftiga nedgångar inom vissabranscher som den som skedde för högteknologiaktierna förravåren. Det är dock oroande att så litet just nu verkar bero påfundamentala faktorer och att så mycket verkar hänga på hurflödet av kapitalvindlar sig runt i det finansiella systemet.Härom dagen kom ännu ett inlägg i debatten om hur länge utflödetfrån USA kan hålla i sig. Statistiken från branschorganetSecurities Industry Association visar att amerikanernas innehavav utländska aktier steg från 420 miljarder dollar 1995 tillöver 500 miljarder 1996. Detta är givetvis stora siffror. De kandessutom ses tillsammans med annan statistik som visar att USA:spensionsfonder börjar komma i närheten av sina mål för andeleninternationella tillgångar (se krönikan i Afv nr 5/97).

Men samtidigt skall man komma ihåg att utlandet fortfarande harmer pengar i amerikanska aktier (570 miljarder dollar) än vadUSA har i utländska aktier. Så länge de fasta investeringarna ifrämst Europa och Japan är så pass mycket lägre än vad de brukatvara, finns en uppsjö av kapital som måste söka sig tillfinansmarknaderna för att få någon sorts vettig avkastning. Detinnebär att alla möjliga tillgångar får en kanske inte heltmotiverad släng av sleven: hundraåriga indiska statslån, ryskaoljepapper, obligationer i euro och amerikanska och europeiskaaktier.Det finns för all del också risker på de europeiskabörserna. Mäklarfirman SBC Warburg påpekar att tunga branschersom bilar, bygg och stål har värderingar som ligger på snittetför börsbolagen i Europa, medan vinstnivåerna bara är hälften såhöga som genomsnittet.

Men i valet mellan olika placeringar är amerikanska ocheuropeiska aktier knappast de sämsta alternativen (även om ocksåde ger risker).Ty när det gäller tillväxtmarknaderna finns detmycket som kan gå snett, exempelvis om det kinesiskaövertagandet av Hongkong i sommar inte avlöper så problemfrittsom placerarna där tycks tro. Och optimisterna påobligationsmarknaden i Europa får nog svårt att hantera sinbesvikelse om och när andrarangsländerna i EMU-projektet(Italien och Spanien) skiljs från kärnan (D-marksblocket).DenEMU-indikator som tagits fram av JP Morgan (se aktuelltplats)tyder på att marknaden blivit allt mer skeptisk till en bredvalutaunion från start.