Lönsamma risker

Har världen blivit tokig när aktiemarknaderna värderar obskyraIT-företag till fantasibelopp? När bolag fulla av ynglingar medi bästa fall halvfärdiga produkter anses värda lika mycket somväletablerade och välskötta industribolag?Delvis har den nog det. I guldruschtider har det historiskt settalltid gått att sälja mindre ädla metaller till de lättlurade.De många exemplen på kedjebrev och bubblor på finansiellamarknader visar att även värdelösa papper går att sälja, baraförutsättningarna är de rätta. Men det går också att hitta någotmer rationella förklaringar till en del av de skyhögavärderingarna. De flesta av dem som brukar nämnas går ut påatt många av IT-företagen (och andra nymodiga företag) har nyaförutsättningar, jämfört med sina äldre kollegor. Se t.ex.Affärsvärlden nr. 36 1999.Detta är emellertid inte hela sanningen. Några av de lovandeIT-företagen (tillsammans med några andra) innebär också nyaförutsättningar för placerarna, som kan få dem att värderabolagens aktier högre.

Drömmen om framgång

Grunden för detta resonemang är att många av de nya bolagen harchansen att bli riktigt, riktigt framgångsrika. I delar avIT-branschen är det fullt tänkbart, även för relativt småföretag, att få fram produkter och tekniker som relativt snabbtgår att sälja över hela världen. Placerarna ser därför enpotentiellt sett mycket stor uppsida på sina investeringarframför sig. Låt oss kalla detta drömmen om ett nytt Microsoft.Denna del av resonemanget är förstås skäligen enkel. Det ärvisserligen omöjligt att veta vilka av de nya företagen somutvecklas till succéföretag. Men om man antar att man ändå kanringa in en begränsad mängd, säg 100 företag, som alla har enhyfsad chans att inom några år utvecklas till ett nyttMicrosoft, Cisco eller Amazon.com, så är det förstås en bra idé att köpaaktier i alla dessa hundra. Då räcker det nämligen med att ettav dem lyckas, även om de andra 99 slutar med konkurs.

Två problem

Analysen handlar då om att försöka bedöma sannolikheter. Omsannolikheten för vart och ett av bolagen att lyckas är, säg, 1på 100 att bli värt 500 gånger mer än i dag, är det förståsfrestande att köpa. Om ett företag lyckas och 99 misslyckas fårman ändå 4.000 procents avkastning.Här dyker dock, dessvärre, två problem upp.Det första, och självklara, är förstås svårigheten att pricka inde 100 bolag som har de riktigt stora vinstchanserna. Här gervetenskapen ingen vidare ledning, tyvärr. Det finns helt enkeltinget annat sätt än att försöka så gott det går att sätta sig ini hur deras potentiella marknader är, hur stora chanser de haratt lyckas få fram sina produkter, hur skickliga derasprogrammerare är, hur motiverade nyckelpersonerna är att lyckas,etc.

Det handlar alltså om gammal hederlig företagsvärdering, medandra ord. Men det handlar förstås mera om att hittavinstchanser än om att försöka räkna fram substansvärden.Det andra problemet är betydligt knepigare.Det hänger nämligen ihop med modern portföljteori. Den visarnämligen att det bara fungerar att sprida sina risker på olikatillgångar om dessa tillgångar inte varierar i värde i takt medvarandra. Och vilka tillgångar som hänger ihop är inte alldeleslätt att avgöra, vilket många bittert har fått erfara genomåren. Under 1980-talets fastighetsyra tröstade bankerna sig just medatt de hade spridit sina risker. De insåg nog att de hade lånatut pengar till en del mindre nogräknade spekulanter, men räknademed att utlåningen ändå skulle löna sig eftersom alla väl intekunde gå i konkurs samtidigt. Och just där räknade de fel.Fastighetskrascherna kom inte en och en, utan alla påen gång. Och bankerna (och många andra) hamnade i knipa.Ett annat exempel på hur svår riskspridning kan vara ärfallissemanget för amerikanska högriskfonden LTCM, Long TermCapital Management (och den hade ändå folk som fått Nobelprisför portföljteori i ledningen). Dess verksamhet byggde, grovtuttryckt, på att sprida riskfyllda placeringar så mycket sommöjligt, både i geografi och mellan branscher. För inte kundeväl värderingen av malaysiska fastighetsaktier ha något medryska oljebolag att göra. Så rasade praktiskt taget varenda börsi Asien samman, samtidigt med den ryska, och LTCM kraschade.

Inte omöjligt

Riskspridning är alltså svårt, men inte omöjligt. För att återgåtill IT-bolagen med vinstchans: En del av bolagens risker ärantagligen mycket bolagsspecifika. Risken för att ett visstbolag misslyckas med att få sin produkt att fungera hängerantagligen inte ihop med ett annat bolags risk för samma sak -och går därför att risksprida bort helt och hållet.Om detta vore den enda risken skulle räkneexemplet ovan gällafullt ut. I så fall spelar risken för fiasko i de enskildabolagen praktiskt taget ingen roll – risken i ett bolag tas utav vinstchansen i ett annat. Det enda som spelar någon roll ärhur stora vinstchanserna är (det är förstås helt poänglöst attköpa högriskbolag som inte kan dra nytta av riktigt storastordriftsfördelar).

Rationell risk

Andra risker, däremot, kan företagen mycket väl ha gemensamt. Omman köper 100 lovande WAP-företag, och det visar sig attWAP-tekniken inte alls slår igenom, spelar det förstås ingenroll hur duktiga de har varit på att programmera. Om de företagman köper verkar inom samma nisch, och framtiden för just dennanisch är det största osäkerhetsmomentet, får man alltså ingenriskspridning alls. Då går man i samma fälla som 1980-taletsbanker och LTCM. Det är alltså inte alldeles säkert att börsen har blivitknäpp bara för att den värderar riskabla bolag högt. Det kan vararationellt att betala bra även för aktier med mycket hög risk,men bara om vinstchansen är riktigt hög och om vinstchansen iett bolag inte är alltför förknippad med vinstchansen i ettannat. Och om man tänker efter innan man placerar.