Lyckträffar och luftslott

Det är en vanlig onsdagskväll i centrala Kalmar i mitten av april. Undervisningen är över på Jenny Nyström-skolan. Men sorlet är ändå livligt i lokalerna. Ett hundratal aktieintresserade, mestadels män i övre medelåldern, hälsas välkomna av Aktiespararnas kretsansvarige Jan-Åke Karlsson.

Ämnet för kvällen är inte den svenska konjunkturen, utsikterna för svensk verkstadsindustri eller pånyttfödelsen för Ericsson, som har en av sina kvarvarande fabriker i utkanten av den gamla unionsstaden.

Det som engagerar är i stället oljefyndigheter i Sudan, Iran och Nordsjön. Eller rättare sagt Lundin Petroleum – ett av börsens hetaste spekulationspapper. Bolaget har 32 000 privata aktieägare.

– Det är viktigt för oss att komma ut eftersom vi har så många privata aktieägare. Intresset har ökat och det känns väldigt positivt just nu, säger Maria Hamilton, Genèvebaserad informationschef på Lundin Petroleum.

Att Lundin lyckas locka storpublik – med Kalmarmått mätt – förvånar inte. De senaste åren har börsvärdet gått från en till åtta miljarder kronor.

Aktien är också volatil. Det ger rika möjligheter till korta affärer. Bolaget och branschen är dock intressanta även för institutioner, såväl i Sverige som utomlands.

Intresset är förenat med viss skepsis, i alla fall bland institutionerna. En orsak är skandalerna i Shell, som tvingats avskeda sin ledning och hamnat i djup kris efter att bolaget systematiskt överskattat storleken på sina oljetillgångar.

Förhållandena i råvarusektorn är också speciella; få placerare förstår sig på malmkroppar och oljereserver. Den som besöker en dagbrottsgruva, som börsnoterade Scan Minings anläggning i norra Finland, blir lätt imponerad av de stora bergmassor som bryts, lastas och transporteras. Men det färdiga guldet utgör bara några miljondelar av den brutna malmen. Det antyder hur komplex verksamheten är att värdera.

Effekten blir att värderingarna mestadels bygger på bolagens egna bedömningar av tillgångarnas storlek och potential. Det tycks inte bekymra privatplacerarna. Lundin Mining verkar få in cirka 800 miljoner kronor i en nyemission och även i andra avseenden är förtroendet för

Stockholmsbörsens olje- och gruvbolag starkt.

Så är fallet trots att svenska småsparare gått på rejäla minor under de senaste 20 åren. Företag som Petro Arctic och Dala Djupgas visade sig vara luftslott. De skandalerna överskuggas mångfalt av kanadensiska Bre-X, som 1996 sade sig ha hittat världens största guldfyndighet på Borneo. Men mineralproverna hade manipulerats, chefsgeologen kastade sig ut från en helikopter och mannen bakom miljardsvindeln, Jim Felderhof, åkte i fängelse.

En viktig förklaring till sådana skandaler är att råvaruprospekterare är förhoppningsbolag i extrem form.

– Den här branschen lockar en hel del lycksökare. Man har som placerare ingen nytta av vanliga analysmodeller och historiken saknas ofta helt och hållet. Bolagen behöver inte visa på några utförda prestationer och värderingen relateras nästan helt till eventuella framtida fynd av malm eller olja, säger Lars Milberg, chefsjurist på Aktiespararna.

Vad bör man tänka på som investerare i sådana här bolag?
– Absolut viktigast är att man inte har alltför mycket av portföljen i den här typen av aktier, säger han

Björn Gustavsson, chef för energianalyser vid Ernst & Young, säger att det är företagens ansvar att värdera tillgångar och anläggningar.

– Det som vi gör är rimlighetsbedömningar. Använder företaget gängse metoder? Är antagandena rimliga?
Inom oljebranschen har Shellskandalen fått konsekvenser. Även andra bolag har tvingats revidera sina reserver, något som uppmärksammats inte minst av Ragnhild Wiborg, investeringsdirektör på Odin Fonder. På Affärsvärldens och SNS Börsforum i mars pekade hon på att de internationella oljejättarna i sin finansiella rapportering under flera år regelmässigt skrivit upp sina reserver i samband med att bolag fusionerats och köpts upp. Fenomen kallas ”desktop drilling”, eller borrhål som bara syns i företagens böcker.

Här ska det betonas att exempelvis Lundin värderat sina reserver rätt konservativt. Likväl visar Shellaffären på branschens stora
informationsövertag gentemot omvärlden. Det är ju bedömningen av reservernas storlek och möjliga utvinningstakt som i hög grad styr aktiekurserna.

Och även om de bedömningarna görs av externa värderingshus så är det något som svenska placerare har svårt att ha någon egen uppfattning.

I West Siberian Oil Company (före detta Vostok Oil) har reserverna värderats av ett brittiskt konsultföretag, Troy Petroleum. Det finns ingen anledning att ifrågasätta bedömningarna, men för en svensk placerare är det knappast möjligt att ha en oberoende uppfattning vilket man till exempel kan ha om den tillgång som värderas skulle gälla fastigheter i Sverige.

Att bolagen har ett sådant övertag skulle kunna jämföras med att Ericsson inte bara hade all information om sin egen produktion, utan också visste mer än utomstående om kundernas inköpsplaner. Men det är svårt att se vad som skulle kunna ändra det här förhållandet. Att ett oljebolag skulle vara helt öppet med sina bedömningar av reserverna är lika troligt som att externa analytiker skulle få titta på detaljerna i Volvos kommande modellprogram.

Det finns ytterligare en komplikation. De oljebolag som är noterade i Sverige är ofta minoritetsägare i oljefälten.

– Det är majoritetsägarna som gör analyserna och man kan ju fråga sig om all information verkligen kommer minoritetsägarna till del, säger en person som följer branschen.

Men gruvindustrin har skärpt sig på senare år. Sedan Bre-X-affären har strängare regler införts.

De australiska så kallade JORC-reglerna (Joint Ore Research Committee) har även införts i Kanada. Regelverket går under beteckningen 43-101, vilket syftar på en paragraf i delstaten Ontarios finansiella regelverk.

Frågan har aktualiserats på sistone. I mars föreläste den kanadensiska tillsynsmyndighetens chefsexpert, Deborah McCombe, för svenska gruvföreningen. De kanadensiska och australiska reglerna är i praktiken de som också gäller i Sverige. I korthet innebär de att bara vissa chefer och experter i företagen, så kallade kvalificerade personer, får lämna ut information. Ett annat krav är att det måste redovisas vilka laboratorier och metoder som använts för malmanalyser.

Hur arbetar då en revisor i gruvbranschen? Affärsvärlden har frågat Birgitta Gustafsson, chef för KPMG:s kontor i Skellefteå och med mångårig erfarenhet av revision, analyser och börsutredningar av gruvföretag.

– Vi tittar på hur själva processen där man tar fram uppgifterna om fyndigheterna går till, ser om själva bedömaren är en kvalificerad person och analyserar om malmreserven verkar vara beskriven på ett korrekt sätt. Vi utbyter också erfarenheter med KPMG-kolleger i länder där man har större vana vid att analysera gruvbolag, som Kanada, Australien och Sydafrika, säger Birgitta Gustafsson.

Revision i ett gruvföretag skiljer sig en hel del från den i till exempel verkstadsbolag. I vissa av Redovisningsrådets rekommendationer sägs uttryckligen att riktlinjerna inte är tillämpliga på råvarubolag. Revisorerna tenderar också att lägga ner väsentligt mer tid på att revidera råvaruföretag än vanlig tillverkningsindustri.

Hur vet man som aktieägare att bolagens information stämmer?
– Det är aldrig en enkel fråga. Man kan ha funderingar i vissa fall. I en hel del bolag är risken förhållandevis hög, säger Birgitta Gustafsson.