Maktkampen som sänkte Skandia

Hur gick det egentligen till när Skandia förvandlades från börsfavorit till den största skandalen i svenskt näringsliv? I boken "Guldregn - Sagan om Skandia" av Affärsvärldens Sophie Nachemson-Ekwall och Dagens Nyheters Bengt Carlsson skildras spelet inifrån ett bolag i förfall. En maktkamp mellan vd Lars-Eric Petersson och chefen för Skandias USA-bolag Jan Carendi kom att bli förödande. Det var en smutsig strid med inslag av kvinnoaffärer och girighet som skulle komma att bli direkt avgörande för de så kritiserade bonusprogrammen och kraschen i American Skandia.

Affärsvärlden publicerar här ett utdrag ur boken:
Konflikten mellan cheferna slog ut i full blom våren 1999. Det dröjde dock till januari 2002 innan Lars-Eric Petersson helt lyckats få bort Jan Carendi som chef inom Skandia och AFS.

Petersson och Carendi hade, var för sig, helt olika uppfattningar om konfliktens dynamik. Det spelade troligen inte någon roll. Det verkliga problemet var aldrig att Jan Carendi och Lars-Eric Petersson inte kom överens, det verkliga problemet var att kollegorna på Skandia och ledamöterna i Skandias styrelse inte kunde hantera konflikten cheferna emellan, än mindre förhålla sig till den.

Man kan som exempel ta styrelsemötet i Skandia den 15 april 1999. Inför mötet hade Jan-Mikael Bexhed, chefsjurist på Skandia, och Claes Oscarson, med motsvarande befattning på AFS, fått i uppdrag att ta fram var sitt underlag inför en tänkt juridisk hemvist av ett bolagiserat AFS. Carendi och ledningen för AFS var förväntansfulla. Hösten 1998 hade det förts samtal med Lars-Eric Petersson och Skandia kring en börsnotering av AFS Inc, där det var tänkt att ungefär 30 procent av aktierna skulle säljas ut. Det hade spekulerats om det i media. Men frågan hade avfärdats innan den nått styrelsens bord. På styrelsemötet den 21 december 1998 hade frågan aldrig tagits upp till behandling. I stället hade det kommit ett kort besked om att Jan Carendi skulle bli ställföreträdande vd i Skandiakoncernen, vilket var strået vassare än förste vice vd.

Våren 1999 var en börsnotering av AFS fortfarande inte aktuell. Men nu hade AFS-folket trots allt blivit hörsammat på den viktigaste punkten, nämligen den som gällde bildandet av ett AFS Inc, fortfarande helägt av Skandia men ändå fristående från moderbolagets inflytande. Detta skulle behandlas som en egen punkt på styrelsemötet den 15 april.

Jan-Mikael Bexhed och Claes Oscarson hade utrett tre tänkbara etableringsplatser – Holland, England och Sverige. Inom AFS räknade alla med att Jan Carendi då skulle bli formell vd för AFS Inc.
Så blev det inte. På styrelsemötet den 15 april avfördes frågan från dagordningen utan nämnvärd diskussion. I protokollet står att läsa att Lars-Eric Petersson sagt: »Ett svenskt AB för AFS med säte i Stockholm är att föredra just nu«. Ingen i styrelsen hade framfört någon avvikande uppfattning.

Hur skulle man ha kunnat göra det? Underlaget som externa jurister tagit fram hade varit under all kritik. Styrelsen hade fått sig presenterad obearbetade tabeller på skattesatser, lönekostnader och lokalhyror.

Någon reell analys hade aldrig presenterats för styrelsen, framförallt inte någon analys som kunde ha svarat på frågan om det var bra för aktieägarna om AFS fick utvecklas som ett fristående bolag, helt skilt från resten av Skandia.

För AFS-ledningen var detta en tydlig kupp från Lars-Eric Peterssons sida. Det var Petersson och Ulf Spång som dragit frågan för styrelsen, inte Jan Carendi.

Våren 1999 vägrade amerikanerna acceptera nederlaget. Gordon Boronow och Richard Kennedy, COO respektive chefsjurist på American Skandia, ville att Jan Carendi skulle driva frågan vidare. De ville att Carendi skulle gå direkt till Skandias stora aktieägare för att be om stöd för sin och AFS-ledningens linje. Så gör företagsledningar i USA. De samlar in fullmakter från aktieägarna och går med dem till styrelsen. Där tar man en rejäl fight, en så kallad proxy-fight (där »proxy« står för just fullmakt).

Jan Carendi ville inte. Han sa att det inte gick till så i Sverige, att han aldrig skulle kunna vinna på det viset. Han sa att styrelsen inte skulle förstå, att Lars-Eric Petersson hade dem helt i sin hand, och att styrelsen var »offer för ensidig och ofullständig information«.

Det var aktieägarna också. Skandias aktieägarkollektiv var spritt, störste aktieägare var det finska Pohjola, som hade ett korsägande med Skandia.

Sedan fanns investmentbolaget Industrivärden, Nordea Fonder och Fjärde AP-fonden med drygt 3 procent vardera. För Jan Carendi, en internationell superentreprenör, var Sverige inte hemmaplan. Lars-Eric Petersson, däremot, satt i Ericssons styrelse sedan 1996, och där var Skandias ordförande Lars Ramqvist också ordförande. Våren 1999 var Lars-Eric Petersson ett tungt namn i svenskt näringsliv.

Det var en mycket besviken amerikansk ledning som böjde sig för Carendis förklaringar. Han hade hållit en lång utläggning om hur politiken fungerade i den, som han sa, svenska ankdammen, »när det vill sig illa«.

Fram till nu hade amerikanerna trott att Jan Carendi styrde över Stockholm. Nu fick de veta att så inte var fallet, eller som någon uttryckt det: »Efter det där styrelsemötet i april 1999 stod det skrivet på väggarna.«

Tre år senare hävdar Jan Carendi i Affärsvärlden att det var alla nej hösten 1998 och våren 1999 som stjälpte American Skandia. Hade bolaget börsnoterats på New York Stock Exchange i tid skulle man direkt fått tillgång till aktiemarknaden för att få kapital till nya produkter. När kapitalbehovet blir akut 2002 saknar det svenska moderbolaget kassaflöde som kan ge American Skandia de pengar som bolaget då behöver.

GOTLÄNDSK SENSOMMAR

Under 1999 underminerades Jan Carendis position på Skandia vid en rad andra tillfällen. Ett sådant var i samband med Skandias kapitalmarknadsdag i New York. Hela ledningsgruppen för AFS fanns på plats. På overheadbilder skulle de presenteras med titlar. Efter Malcolm Campbells namn stod det CFO, alltså finanschef, Claes Oscarson presenterades som chefsjurist och Anders Söderström som it-chef. Ulf Spång hade sett bilderna i förväg, reagerat och bytt ut Malcolm Campbells CFO-titel mot det gamla chefsaktuarie istället. När Campbell undrade varför, svarade Spång med ett korthugget: »Det behövs bara en CFO i det här företaget. Och det är jag.«

Malcolm Campbell hade beklagat sig inför Jan Carendi. Men chefen hade bara sagt att han inte skulle bry sig, att han själv hur som helst såg Campbell som CFO i AFS.
/? /

Nästa gång Jan Carendis roll ifrågasattes var på hösten 1999, vid en ledningskonferens som AFS höll i Visby. Vid det laget stod det klart att Wade Dokken skulle ta över posten som COO, alltså operativ chef, i American Skandia från och med årsskiftet 1999/2000. Utvecklingen var väl inte helt oväntad.

Gordon Boronow hade varit COO i tio år, han närmade sig 50 och ville trappa ned. Han hade också förberett den amerikanska organisationen för ett skifte genom att ge den tio år yngre Wade Dokken allt större utrymme.

Till slut var det två tredjedelar av personalen som rapporterade till Dokken. Det skapade ett dubbelkommando internt som, om man så vill, kunde beskrivas som en maktkamp – om än i mindre skala. Med Wade Dokken som COO skulle beslutsgången bli lättare. Det tillstod även Gordon Boronow.
Det planerade skiftet på COO-posten fick dock konsekvenser för Jan Carendi. Under 1999 hade han blivit allt mindre synlig i Shelton. Även om han fortfarande var där rent fysiskt hälften av tiden så var det tydligt att han ägnade sig alltmer åt annat när han var där.

Skandias satsning på AFS globala expansion hade växlats upp ordentligt, AFS fanns nu i 20 länder och ambitionen var att gå in i två nya länder per år. Jan Carendi var i stort sett ansvarig för allting, inklusive nyetableringarna. Han flög världen runt som kanske aldrig förr. Därmed blev det också mindre tid över för American Skandia.
Gordon Boronow hade redan påpekat för Jan Carendi att denne behövde tillbringa mer tid i Shelton, om inte annat så för att träffa viktiga kunder. Alan Wilson och resten av AFS-organisationen var inne på samma linje. Men det var Wade Dokken som skrek högst av alla.

Jan Carendi verkade inte ta till sig kritiken. Han hade tre sekreterare som jobbade i olika tidszoner. Han skötte all korrespondens med bolagen perfekt. Han hade tre mobiltelefoner påslagna, och ringde alltid tillbaka.

Jan Carendi hade jämt varit en virtuell vd och kört sitt osynliga ledarskap, där ansvar delegerades nedåt i organisationen, »management by void«. Så det fanns egentligen inget att sätta fingret på och Jan Carendi själv verkade inte förstå.
/? /

I Visby fick Wade Dokken veta att hans åsikter om Jan Carendis ledarskap delades av andra. Den utlösande faktorn till att man började ifrågasätta Carendi alltmer hette dock Hélène Hellsten.
Hösten 1999 hade Hélène Hellsten en framskjuten position på Skandia. Hon var civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och hade varit marknadschef på NK. Nu jobbade hon med pr och sponsring. Hon var vd för Polarpriset – »nobelpriset« som ges till framstående musiker, instiftat 1992 av musikern och förläggaren Stikkan Anderson, kanske mest känd som ABBA:s manager.
Informationsgurun Rune Borg hade tagit henne till Skandia, där hon skulle jobba deltid som konsult i marknadsföringsfrågor för Lars-Eric Petersson. Hon filade på hans image och umgänge.

1998 hade Hélène Hellsten organiserat Lars-Eric Peterssons stora fest i Globen med Idéer för Livet, där kung Carl Gustaf och drottning Silvia hade funnits i publiken, och så blev hon ansvarig för Epcot Millennium-paviljongen, som ingick i den stora världsutställningen i Florida inför millennieskiftet.

Paviljongen delade Skandia med ABB, Ericsson och Volvo. Sedan hade hon fått Skandia att gå in som sponsor till Polarpriset med 100 000 kronor, vilket Rune Borg låtit Lars-Eric Petersson veta var en utmärkt idé, eftersom kungaparet fanns med som tillskyndare.

På AFS-konferensen i Visby dök Hélène Hellsten upp vid Jan Carendis sida. Han presenterade henne som gäst, men det fick kollegorna att studsa till. Jan Carendi var fortfarande gift med Laura. Åtminstone på pappret.

Carendi som i åratal predikat öppenhet och tillit – transparens – gick, tyckte kollegorna, nu tvärs emot sitt eget budskap. Jan Carendi förnekade med emfas att något pågick. Det var inte första gången det uppstod rykten kring Jan Carendi, men Hélène-relationen skulle inte komma att upphöra.
Hélène Hellsten och Jan Carendi hade träffats i New York på den svensk-amerikanska handelskammarens årliga kräftskiva hösten 1998. De hade stött ihop på Newarks flygplats tidigare, men nu talade de med varandra hela kvällen. På kräftskivan köpte personer och företag på amerikanskt manér bord och bjöd in gäster till dessa. American Skandia hade köpt ett bord som Jan Carendi var värd för. Hélène Hellsten hade bord på kräftskivan tillsammans med bland andra Rune Borg. När Borg såg Jan Carendi introducerade han skämtsamt denne med orden: »Han kan ge dig de pengar du behöver.«

Vad Borg syftade på var »Drottningens fond«, alltså World Childhood Foundation, där drottning Silvia är djupt engagerad. Ett antal svenska bolag var instiftare, vilket innebar att de satsat 1 miljon dollar var, runt 10 miljoner kronor. Lars-Eric Petersson tyckte att det var för mycket pengar för Skandia ensamt, så han ville ha Jan Carendi, AFS och American Skandia med i satsningen. World Childhood Foundation verkar även i USA.
En stund senare kom Jan Carendi fram till Rune Borg och frågade om han inte kunde avvara Hélène Hellsten till American Skandia-bordet. Så blev det och kvällen slutade med att Hélène Hellsten fick skjuts i Carendis limousin från festen.
Hur det blev med sponsorpengarna vet vi inte, men vi vet att Jan Carendi senare kom att engagera sig för en del projekt tillsammans med World Childhood Foundation och SOS Barnbyar. Vi vet också att Lars-Eric Petersson ogillade det.

Samtalen om Jan Carendi i Visby sensommaren 1999 handlade inte bara om Hélène Hellsten. De handlade även om annat, som att AFS-chefen verkade ha förlorat kontakten med verkligheten, blivit besatt av sin egen framgång och flugit upp i stratosfären.
Bland dem som samtalade märktes Lars-Eric Petersson, Wade Dokken, Ulf Spång och Ola Ramstedt. Ramstedt hade tagit Wade Dokken åt sidan och sagt att ledningen tyckte att det var dags för Jan Carendi att göra något annat. Han hade frågat hur Dokken såg på att bli erbjuden vd-jobbet för American Skandia. Sedan hade Ulf Spång kommit fram och talat översvallande om Dokkens möjligheter. Till sist tog Lars-Eric Petersson och Wade Dokken en promenad på tu man hand. Petersson sa inte mycket, men det räckte för Dokken. När amerikanen åkte från Visby var han helt övertygad om att han snart skulle bli CEO för American Skandia och rapportera direkt till Lars-Eric Petersson. Det var Ramstedt och Petersson också.
/? /

»LOVE BOAT«

Jan Carendis förhållande till kvinnor störde kollegorna på Skandia, speciellt vid huvudkontoret i Stockholm. Så länge det handlade om att lyfta fram skickliga kvinnor till chefspositioner, eller höll sig på en nivå med blommor och tårtor, gick det väl an, men att en kvinnlig kollega på Londonkontoret hämtade Carendi ute på Heathrows flygplats fick snacket att gå i korridorerna.
I själva verket var Jan Carendi avgudad av både kvinnliga och manliga anställda i hans närhet, men med kvinnor blev ju det där »ömhetsbehovet«, som vänner talat överslätande om, mer iögonfallande. De som inte var lika hängivna Carendi-fans använde andra beteckningar på det.

Det var nästan komiskt. Lars-Eric Petersson drog fördel av att Jan Carendi så aktivt lyft fram kvinnliga chefer till höga poster inom bolaget. När Veckans Affärer i början av mars 2000 för första gången rankade Sveriges hundra mäktigaste kvinnor utsågs även den bästa kvinnochefen, »Gubbe mot strömmen«. Priset gick till Lars-Eric Petersson, som under året ökat andelen kvinnliga chefer i sitt bolag från 33 till 41 procent. Bland kvinnorna som lyfts upp fanns Cecilia Kragsterman, Cecilia Daun-Wennberg, tidigare chef respektive ekonomichef för Skandia Link, samt
Ann-Christine Pehrsson, som ansvarade för etableringen av nya AFS-bolag. Samtliga tre hade jobbat under Jan Carendi.

Hösten 1999 hade Hélène Hellsten fått uppdraget att sköta informationen kring den seglingstävling för 80-fots Maxi One Design-båtar där AFS sponsrade en båt, »Skandia«. Skeppare var den rutinerade finlandssvenske havskappseglaren Ludde Ingvall. Hela projektet låg under Jan Carendi.
Han hade redan anlitat en annan informationskonsult, Charlie Stjernberg, men nu kom order från Skandia om att det var Hélène Hellsten och ett bolag som hette FutureNet Communication som skulle sköta uppdraget.

Det blev en hel del bråk internt kring det här. De som blev sidsteppade av Hellsten undrade vad som pågick, speciellt eftersom medieuppmärksamheten kring projektet ändrade karaktär. Synpunkterna på om Hellsten och FutureNet var rätt för uppdraget eller inte var många, för att sammanfatta den då ganska uppseendeväckande pajkastningen.

»Skandia« deltog åren 1999-2002 i en rad seglingar, förutom Gotland Runt var det bland annat den engelska prestigeregattan Cowes Week, som traditionellt sponsrades av Skandia Life, och French Grand Prix på franska rivieran. På båten reflekterade man över att Jan Carendi lade så mycket tid som han gjorde på projektet.
Nu var »Skandia« inte vilken båt som helst. En rad besättningsmedlemmar fann kärleken via båten, gifte sig och skaffade barn, något som gett båten epitetet »Love Boat«. Efter att Jan Carendi och Hélène Hellsten synts tillsammans på kundarrangemang för Skandiamäklare blev »Love Boat« ett samtalsämne i Skandiaorganisationen, både i Stockholm och utomlands.

Jan Carendis position underminerades ytterligare. Skandias personalchef Ola Ramstedt talade med Carendi om Hélène Hellsten under hösten 1999, det gjorde även Lars-Eric Petersson. Relationen presenterades också som ett problem för Skandias ordförande Lars Ramqvist. Några år senare skiljde sig Carendi från sin mexikanska hustru.

I månadsskiftet oktober/november 1999 är Lars-Eric Petersson ensam i New York för att träffa ledningen för AFS. Mötet hålls på Skandia Asset Managements kontor på Broadway. Gordon Boronow är där, liksom American Skandias ekonomichef Thomas Mazzaferro, Malcolm Campbell, Anders Söderström, Wade Dokken och Jan Carendi. Med på mötet är även Alan Wilson från Skandia Life. Under året som gått har Jan Carendis ledarskap underminerats av Lars-Eric Petersson vid flera tillfällen. Det här kommer att bli ytterligare ett.

Att Lars-Eric Petersson är ensam är viktigt, Skandias vd ses på mötet som just ensam representant för moderbolaget Skandia AB. Hösten 1999 delar AFS-folket in sin värld i två delar. Den ena delen är »vi«, det vill säga AFS ledningsgrupp, den andra är »de«, det vill säga Lars-Eric Petersson och resten av ledningen på huvudkontoret på Sveavägen, framförallt finanschefen Ulf Spång och personalchefen Ola Ramstedt, som ses som Peterssons bundsförvanter.

På mötet avhandlas bonusprogrammet Wealthbuilder. Förlängningen av programmet som löper på 300 miljoner kronor diskuteras. Taket har passerats redan i augusti och nu vill AFS-ledningen försäkra sig om att det är borta, som Petersson tidigare utlovat. Men det är inte takets vara eller icke vara, eller Peterssons löfte, som beseglar Jan Carendis öde på det här novembermötet. Det är de fortsatta diskussionerna kring skapandet av en från Skandia helt fristående AFS-organisation.
AFS-ledningen har inför mötet förberett ett ordentligt material kring en tänkt bolagisering av antingen hela AFS eller enbart American Skandia. Det är Jan Carendi som håller i presentationen. Han beskriver bolagiseringen som helt nödvändig för att AFS ska kunna behålla sin speciella företagskultur.

Han gör ett sista försök att få Lars-Eric Petersson att förstå att AFS, och framförallt American Skandia, måste kunna bygga upp och hantera sin egen balansräkning och finansiella ställning, helt fri från Skandias engagemang i Sverige. Man föreslår till och med en börsnotering där 40 procent säljs ut. Det kan, tror man, ge mellan 7 och 12 miljarder dollar, det vill säga i mycket runda tal 100 miljarder kronor.

Lars-Eric Petersson säger nej, han säger att han kan få fram bättre bud själv. Dessutom vägrar Petersson hårdnackat att ta till sig AFS-ledningens argument, trots att Carendi får öppet stöd av flera av de närvarande. Petersson är helt enkelt inte intresserad av att diskutera frågan om AFS Inc mer. Det tycker han att AFS-folket, framförallt Jan Carendi, borde ha förstått för länge sedan. Han har en mycket bättre plan, tycker han själv. Det är att Skandia ska göra sig av med sakförsäkringsverksamheten If och därefter notera hela det kvarvarande Skandia – som då består nästan enbart av AFS – på New York-börsen.

Den idén imponerar inte på AFS-ledningen. Huvudbudskapet från den har ju varit att AFS inte ska vara en del av Skandia överhuvudtaget. Jan Carendi skulle också få chansen att bli börsbolags-vd, något han ju uppfattat att han fått erbjudande om att bli av Sven Söderberg redan när Lars-Eric Petersson valdes till Björn Wolraths efterträdare. Även denna gång blir det Lars-Eric Petersson som drar det längsta strået och bryter vad som i Jan Carendis ögon är ingångna löften.
Efter mötet på Broadway är det bara en tidsfråga innan Jan Carendi ska åka ut. Det står klart för samtliga mötesdeltagare. De påföljande veckorna blir konflikten mellan Jan Carendi och Stockholm ett allmänt samtalsämne på American Skandias kontor i Shelton.

Jan Carendi drog en egen slutsats av ledningsgruppsmötet på Broadway. Lars-Eric Petersson hade nämligen presenterat en idé för honom. I en av pauserna hade han tagit Jan Carendi åt sidan och sagt: »Jan, när vi knoppar av If och noterar Skandia på New York-börsen så gör vi dig till vd och mig till ordförande.« Men nu trodde inte Jan Carendi längre på Lars-Eric Peterssons ord.
Det går att ifrågasätta realismen i Lars-Eric Peterssons plan. I november 1999 hade Skandias ordförande Lars Ramqvist suttit i Skandias styrelse i ett och ett halvt år men han hade bara hunnit vara ordförande i sex månader.

Det uteslöt förstås inte att planen kan ha funnits där. Hösten 1999 hade svenska tidningar fortsatt att spekulera kring vad Lars-Eric Petersson skulle göra när renodlingen av Skandia till ett sparbolag var färdig. Det fanns dessutom uppgifter som pekade mot att Lars-Eric Petersson stämt av sin idé om att han skulle ta över ordförandeskapet med svenska institutionella investerare.
/? /

MISS CONNECTICUT

I januari 2000 är det stort möte med American Skandias återförsäljare. Lars-Eric Petersson och Jan Carendi sitter vid samma bord, så även en kvinnlig anställd på American Skandia. Hon är ung, ser bra ut och har blivit vald till »Miss Connecticut«. Nu jobbar hon med ett sponsringsprojekt – »Special Olympics«, en hjälpverksamhet för handikappade barn i grannstaden Bridgeport – som Jan Carendi engagerat sig i.
Senare hjälper Jan Carendi henne till en intervju för ett jobb i Italien, som hon slutligen ändå inte får. Vid återkomsten till USA får hon sparken. Då går det rykten i Shelton om att hon hotar stämma American Skandia för sexuella trakasserier.

Det finns ett tiotal mejl som återger kontakten mellan Jan Carendi och den kvinnliga kollegan, både avseende det italienska jobbet och hur hon ska hantera uppsägningen från Skandia. Snacket i Shelton är att Miss Connecticut planerar att stämma American Skandia på 5 miljoner kronor. Det gör hon inte. Varken Jan Carendis namn eller ordet sex figurerar i originalstämningen som tar upp ett femtontal olika punkter. Cheferna på marknadsavdelningen går efteråt ut till Jan Carendis försvar och pekar på att det varit deras idé att Carendi skulle stötta »Miss Connecticuts« sponsorarbete. Miss Connecticut får bara 250 000 kronor av American Skandia.

Miss Connecticut-episoden borde ha kunnat avfärdas som en vanlig arbetstvist med amerikanska förtecken, där anställda inte förväntas rygga för att ta till knep som åtminstone i Sverige är ovanliga (än så länge). Ändå blir »Miss Connecticut« en jätteaffär. När Stockholm och Lars-Eric Petersson nås av ryktet ombeds Skandias chefsjurist Jan-Mikael Bexhed att gå igenom alla papper om det hela. Det är sommaren 2002, alltså ett år efter det att händelsen är utagerad. Bexhed hittar inget anmärkningsvärt, vilket han framför till Petersson.

»Det var ju synd«, svarar Petersson.
Affären dyker också upp i det stora antal anonyma mejl och tips som når journalister hösten 2003, och når därmed också utredarna Otto Rydbeck och Göran Tidström. Sommaren 2004 står det att läsa om Miss Connecticut i Veckans Affärer, för att underblåsa ryktesfloran kring Jan Carendi.

TRILLEVALLEN

I månadsskiftet februari/mars 2000 samlar Lars-Eric Petersson alla toppchefer på konferens i Trillevallen i Jämtland, som förresten ligger nära Lars-Eric Peterssons egen vintersportstuga. Det är fest, god mat och inhyrda musikarrangemang. På varje rum har Skandia lagt pjäxor, tröjor, mössor och vantar, allt av bästa kvalitet, bara att ta med hem som presenter när konferensen är över.
Lars-Eric Petersson och Jan Carendi har bråkat under förberedelserna. Carendi har velat hålla sin presentation som andre talare, medan Petersson ansett sena eftermiddagen vara ett bättre alternativ. Konflikten får sin lösning genom att Jan Carendi åker på ett styrelsemöte i kosmetikaföretaget Oriflame istället, vars styrelse han precis blivit invald i. Därför dyker Carendi upp i Trillevallen först på konferensens andra dag.

I Trillevallen är det program i fyra-fem dagar. Lars-Eric Petersson berättar om sina nya planer för Skandias koncernledning. Wade Dokken är inte ensam om att få en egen plats i koncernledningen, det får även Alan Wilson och Gordon Boronow, den senare har blivit ansvarig för affärsutvecklingen.
Förändringen skapar total förvirring. I den nya koncernledningen ska Jan Carendi ha kvar sin gamla titel, ställföreträdande vd, och vara ansvarig för affärsområdet långsiktigt sparande samt koncernchef för American Skandia. Därtill behåller han posten som ordförande i Skandia Life UK.

Jan Carendi går runt och ser olycklig ut. Han har inte fått något ordentligt besked om vilken roll han kommer att ha framöver.
För Wade Dokken ter sig situationen direkt absurd. Den befordran som Lars-Eric Petersson talat om har bara komplicerat beslutsgången för honom. Han tänker absolut inte finna sig i att vara klämd mellan två chefer. Han föraktar dem dessutom båda två. »Den ene vill bara jaga kvinnor och den andre vill bara jaga med kungen«, som Dokken uttrycker det. Wade Dokken själv vill, skulle kanske vissa tillägga, bara jaga pengar.

Wade Dokken samtalar med Lars-Eric Petersson. Det gör han vid flera tillfällen i Trillevallen. Det ser alla. Ett av samtalen mellan de båda herrarna förs strax före en snöskoterfärd för Skandiafolket. Alla har hjälmar på sig och motorerna dundrar. Då kommer en order om att stänga av motorerna, vilket alla också gör. Alla utom Dokken och Petersson. De märker inget. De bara fortsätter att prata med hjälmarna på och de måste skrika för att göra sig hörda. Plötsligt hörs Wade Dokken skrika till Lars-Eric Petersson: »You have to get rid of him!« (»Du måste göra dig av med honom!«)

Det kommer att dröja fram till den 31 maj innan Lars-Eric Petersson förmår Jan Carendi att lämna posten som koncernchef för American Skandia. Först i samband med kvartalsrapporten för de första tre månaderna får Skandia ut ett pressmeddelande där det omtalas att Jan Carendi framöver helt ska ägna sig åt att utveckla Skandias Nya Marknader, »New Markets«.

DUBBELSPEL

Degraderingen av Jan Carendi inom AFS under vintern och våren 2000 tvingar alla att välja sida. En del följer Jan Carendi, några försöker medla, medan andra tar rygg på Lars-Eric Petersson, som trots allt är vd i moderbolaget. Antalet personer som kommer att dras in i den utdragna maktkampen blir till slut hur stort som helst.

Situationen är förstås märklig. Maktkampen mellan Jan Carendi och Lars-Eric Petersson pågår samtidigt med diskussionen om hanteringen av ersättningsprogrammen. Den pågår parallellt med att Skandias försäljningsframgångar fortsätter och Skandias aktiekurs skenar. Utåt sett håller alla fanan uppe. Det kanske inte är så konstigt att dubbelspelet lyckas. Den här våren mäktar ju Skandias ledning och styrelse med att sopa undan värre spår, som utfallet i ersättningsprogrammen Sharetracker och Wealthbuilder.

Wade Dokken försöker tala med Jan Carendi. Han säger att Carendi måste inse att han inte både kan vara ansvarig för hela AFS och vara koncernchef, CEO, för American Skandia. Han säger att om Carendi väljer att behålla CEO-posten i American Skandia så kommer han att ställa upp bakom honom. Men Dokken får aldrig något besked på någon av punkterna.

Jan Carendi vägrar acceptera vad som är på väg att ske. Han vill inte sluta, inte på flera år. Det är han som är entreprenören som byggt upp hela American Skandia. Vintern 2000 går det dessutom som bäst. Carendi talar länge med Lars-Eric Petersson om faran med att flytta på honom och därmed bryta upp den kontinuitet som är upparbetad både inom American Skandia och inom AFS som helhet. Han säger att det är för tidigt att göra Wade Dokken till koncernchef i det amerikanska bolaget – han har ju precis blivit vice vd. Petersson måste förstå att det inte kommer att gå att leda American Skandia på distans från Stockholm. Petersson har inte bott i USA, han kan inte kulturen där. Det kan Jan Carendi, som känner alla sedan flera år tillbaka.

Lars-Eric Petersson verkar inte ha lyssnat på Jan Carendi, åtminstone är det annat som han talar med kollegor om. Han talar om det han ser som Jan Carendis alla kvinnoaffärer. Han talar om hur mycket han gillar Jan Carendis fru Laura och att Carendis kvinnoaffärer faktiskt skadar företaget Skandia. Han säger att Jan Carendi »lever i synd«.
I början av mars samlar Jan Carendi sina femton närmaste medarbetare i American Skandia till möte. Det är i Shelton, och alla är där utom Wade Dokken. Carendi säger: »Jag har blivit ombedd att avgå som CEO. Jag vill inte lämna. Men jag måste.« Sedan skickar han ut brev till alla, tackar dem för tretton fantastiska år och ber dem att hålla humöret uppe framöver.

Men maktkampen mellan Carendi och Petersson är inte över med detta. Beskedet från Jan Carendi har skapat panik i American Skandia. Telefonerna g��r varma. Ingen i Shelton, utom några få i toppen, är förberedd på att Jan Carendi ska kopplas bort helt och hållet från företaget. Förvisso anser man att Jan Carendis uppdrag blivit för stort, men det betyder ju inte att American Skandia måste lämnas i händerna på Wade Dokken. Carendi borde åtminstone ha fått vara kvar i någon roll som stöd och mentor. Även Wade Dokken säger sig vara ��ppen för ett sådant upplägg.

American Skandias chefsjurist Richard Kennedy utses att åka till Stockholm för att tala med Lars-Eric Petersson. Där förklarar han för Skandias vd att det vore ett stort misstag att lyfta bort Carendi, att hela den amerikanska ledningen tycker så, och att han åtminstone borde få kvarstå i en mindre betungande roll som ordförande.
Men Petersson står på sig och säger istället att han önskar att Kennedy ska vara kvar på sin post som chefsjurist. Därefter finns inget att tillägga. Richard Kennedy har bara att återvända till New York med oförrättat ärende. Han har varit för sent ute. Först senare får han veta att Lars-Eric Petersson och Wade Dokken haft en separat uppgörelse.

Lars-Eric Peterssons arbete med att få bort Jan Carendi involverar till slut även Skandias styrelse. Våren 2000 skickar Lars-Eric Petersson protokoll till ledamöterna där det sägs att det finns ett styrelsebeslut om att Jan Carendi ska lämna AFS och American Skandia. Nu ber han om deras namnunderskrifter. Han får inte några. De ledamöter som får brevet reagerar med avsmak. Så här ska det inte gå till. En styrelse tillsätter vd och denne har därefter eget ansvar att sätta ihop ledningen. Styrelseledamoten Melker Schörling är öppet kritisk till Lars-Eric Peterssons agerande. Schörling har inga synpunkter på vem som leder ett dotterbolag men han varnar för riskerna med att bara göra sig av med en grundare, dessutom en som byggt upp en egen kultur inom bolaget.

Den 27 april söker Jan Carendi själv upp Skandias ordförande Lars Ramqvist. De två träffas ute på Ericssons huvudkontor vid Telefonplan strax söder om Stockholm. Ramqvist lyssnar artigt, säger att han ska tänka på saken men återkommer därefter aldrig. I en intervju i Affärsvärlden hösten 2003 berättar Jan Carendi själv om reträtten den där våren: »Sedan hände inget mer än att jag tappade lusten att torgföra mer åsikter till ointresserade. Det var ganska enkelt att se vad som pågick. AFS gick så bra att Lars-Eric själv ville ta över från mig, vilket han också gjorde.«

Samma dag som Jan Carendi talar med Ramqvist flyger Wade Dokken till Stockholm. Lars-Eric Petersson har bett honom komma över för att träffa Lars Ramqvist och Bengt Braun. Mötet sker dagen därpå i största hemlighet. De fyra får absolut inte träffas på Sveavägen utan de ses istället på Strandvägen, i Skandias representationslägenhet »Percy«. Jan Carendi vet inget om mötet.
När Ramqvist och Braun dyker upp sitter Wade Dokken i ett angränsande rum och väntar. Situationen är påfrestande. Lars-Eric Petersson säger glatt: »Kom så ska ni få träffa nye chefen för American Skandia.«
»Vad menar du? Är det här något slags anställningsintervju?« säger Bengt Braun. »Vi kan inte fatta sådana beslut. Du får gå och säga det till Wade.«
För Petersson är det bara att gå in till Wade Dokken och berätta att det nog inte kommer att bli någon anställningsintervju utan bara ett vanligt samtal.

En stund senare märks inget av den inledande pinsamheten. Då har Wade Dokken laddat om till den supersäljare han är. Han säger att det finns ett stort missnöje med Jan Carendi, att det faktiskt är han och kollegorna som gjort allt jobb i American Skandia under flera år. Både personalen och kunderna är frustrerade, säger Dokken.
»Om Jan blir kvar kommer vi att lämna allihop. Vi har fått andra erbjudanden. Jag kan få 10 miljoner dollar i morgon dag«, säger Dokken. Någon lojalitet mot Skandia är det inte tal om, Wade Dokken har faktisk en familj att tänka på, förklarar han.

Vad ska Lars Ramqvist och Bengt Braun göra? Här sitter en hårdför amerikansk väskdängare och säger nej till Jan Carendi. Det är tydligt att Lars-Eric Petersson och Jan Carendi inte drar jämnt. Den ene är en förvaltartyp, den andre entreprenör. Men det är svårt att bedöma hur viktig Jan Carendi är för organisationen. Både Ramqvist och Braun vill att Carendi ska vara kvar, tanken på att han skulle kunna dyka upp hos en konkurrent är skrämmande.
Bengt Braun hade vacklat kring Lars-Eric Peterssons vd-skap redan i december 1999. Nu, när bonusbråket pågår för fullt och det är bråk kring chefsposten i AFS, vacklar han igen. Den 15 maj 2000 är han i Berwaldhallen för att vara med på Polarprisutdelningen. Det här året går priset till Bob Dylan. Både kung Carl Gustaf och drottning Silvia finns på plats, liksom prinsessan Christina. Skandia är sponsor, tillsammans med Investor och Ericsson. Hélène Hellsten är där som vd för Polarpriset.

På terrassen efter middagen står några Skandialedamöter och talar. Bengt Braun upprepar sitt misstroende gentemot Lars-Eric Petersson. Melker Schörling håller med. Men Lars Ramqvist vill fortfarande inte se något vd-skifte. Våren 2000 är Skandia Stockholmsbörsens mest framgångsrika företag, där alla siffror pekar uppåt. Lars Ramqvist kan helt enkelt inte finna att ett vd-skifte behövs just nu.
Det blir Melker Schörling som senare löser konflikten mellan Lars-Eric Petersson och Jan Carendi. Han kläcker idén att Jan Carendi ska få ta hand om utvecklingsmarknaderna, New Markets. Lars-Eric Petersson lovar att tala med Jan Carendi om det. Men det räcker inte. Både Braun och Schörling kallas in för att övertala Carendi att acceptera erbjudandet. De säger att han passar bäst som entreprenör, han är ju ingen traditionell vd eller förvaltartyp. Carendi bara lyssnar. Han säger ingenting.

Den 31 maj 2000 utses Wade Dokken formellt till CEO i American Skandia. Jan Carendi lämnar samtidigt ansvaret för AFS för att helt och hållet koncentrera sig på att leda Skandias verksamhet inom fondförsäkring på nya marknader. Dagen därpå pryder en leende Jan Carendi hela baksidan på Dagens Industri. Tidningen skriver att han nu lämnar över taktpinnen i framgångssagan USA. Själv säger Jan Carendi att »det vi har gjort i USA är ett stycke svensk industrihistoria«. Nu ska han göra om samma sak på andra marknader. Jan Carendi får det att låta som om han blivit befordrad.
Ett par dagar senare, den 2 juni, når Skandiakursen sin högsta nivå någonsin: 252,50 kronor. Två veckor tidigare hade optionsprogrammet Sharetracker och bonusprogrammet Wealthbuilder löpt ut, programmen som kommer att ge Jan Carendi 240 miljoner kronor.
Det är ungefär nu som lyckan vänder för Skandia. Under andra kvartalet blir American Skandia av med sin förstaplats i försäljningsligan. Siffrorna i halvårsrapporten den 10 augusti får Skandiaaktien att rasa. På presskonferensen är Jan Carendi närvarande, men han ger ett något stukat och dämpat intryck.

Dagen därpå skriver Dagens Industri: »Frågan är om Skandia neutraliserat sin starkaste förändringskraft och om smarta men standardiserade tjänstemän tagit kommandot.«
Efter sommaren, den 27 augusti 2000, gör Jan Carendi ett sista försök att bli kvar i American Skandia. I ett brev till Lars-Eric Petersson varnar Carendi för att utvecklingen i USA är på väg åt fel håll. Han skriver att han behövs för att överbrygga skillnaderna i kultur mellan Stockholm och Shelton, att han vill hjälpa till i dialogen mellan Wade Dokken och Lars-Eric Petersson.

När Jan Carendi avpolletterats av Lars-Eric Petersson hade han blivit lovad en roll som chef för US Head Office. Men inte ens det hade skett. I brevet ber Jan Carendi Lars-Eric Petersson att tänka igenom situationen och låta honom vara kvar.
Lars-Eric Petersson besvarar aldrig brevet. Därmed vet vi inte om han någonsin fångat upp Carendis varningsrop. Vad vi däremot vet är att varningen var befogad.

© Sophie Nachemson-Ekwall och Bengt Carlsson 2004.
Boken är utgiven av Bonnier Fakta.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.