Marknadens ödmjuka tjänare

En av Valörs yngre grannar, en fondförvaltare i fyrtioårsåldern, besökte härförleden ett aktiespararmöte i en av huvudstadens nordligaste förorter. Han återkom därifrån både skakad och störd. Ty efter förvaltarens obligatoriska lovsång över sina fondprodukters förträfflighet började den lika obligatoriska frågestunden. En äldre man reste sig och tog till orda:

– Ni satsar på att åstadkomma högsta avkastning här och nu. Dag för dag, kvartal för kvartal. Vad tror du att gamle Wallenberg skulle ha sagt om han sett hur kortsiktigt ni behandlar till exempel skogsindustrin?

Förvaltaren stod principiellt svarslös, men kunde avge tillräckligt myndiga marknadsläten för att den frågvise skulle sätta sig igen.

Nästa fråga kom från en satt liten kvinna:

– Hur kommer det sig att din fond ligger en hel procentenhet efter er värsta konkurrents den senaste månaden?

På denna fråga fann förvaltaren raskt svar:

– Vi har haft alldeles för mycket skogsaktier i portföljen.

Ridå.

Episoden sätter, tycker Signaturen, en stridslysten tumme i ögat på tidens stora, finansiella debattämne: kvartalskapitalismen.

Valörs åsikt om kvartalskapitalister är att de levererar det som intressenterna beställer. De flesta näringslivsmänniskor är – som Signaturen tidigare har påpekat – ytterst mänskliga. De försöker (tro det eller ej) göra så bra ifrån sig som möjligt enligt de måttstockar med vilka deras prestationer mäts. Ge en kapitalist en längdhoppsgrop och han kommer att hoppa så långt som möjligt. Eller så kort som möjligt, om det är så hans framgångar mäts. Ge honom en kula och han stöter den så långt bort som Newton och hans anhängare tillåter. Eller släpper den på sin tå – om det ger högre bonus.

Ännu ett exempel: Ledningen för internästankonsulten Cells strategikonsultverksamhet hade som framgångskriterium att maximera antalet anställda. Är det någon som inte tror att det är klart som brännvin att verksamheten hade alldeles för många anställda när konjunkturen vek?

Poängen är: kapitalister är bland det mest lydiga som finns. Om vi är missnöjda med att de gör sitt bästa som kvartalskapitalister får vi ge dem en annan definition på framgång.

Häromveckan utnämndes förvaltaren av den internetfond som backat mest i år till “månadens förvaltare” därför att hans fond lyckats bäst den senaste månaden.

I en debattartikel i DN nyligen skrev två framstående företrädare för svensk industri:

“Hur mycket har riskfyllda placeringar i dagsländor kostat AP-fonderna och oss? Vad är den mänskliga notan för den ekonomiska stressen? Redovisa resultaten för dessa kortsiktiga fondplaceringar! Då kan vi mötas i en långsiktig och konstruktiv dialog…”

Varför kan vi inte göra tvärtom? Ge hålen i att redovisa ekonomiska resultat nu. För gärna en dialog om målen med investeringarna, om redovisningen av resultaten. Men mät utskällda AP-fonder, som till exempel den Göteborgsbaserade sjätte, om tio år i stället.

För mätas ska de, fondförvaltarna. Vi måste veta att de förvaltar våra skärvar på ett optimalt sätt. Vi måste vara säkra på att de sover dåligt om nätterna, om de misslyckas med sitt ansvarsfulla och välbetalda uppdrag. Utan mätsystem från oss uppdragsgivare, hittar de på sina egna: antal sekreterare, kvadratmeter kontorsyta och cylindrar i tjänstebilen per förvaltare, till exempel.