Myt nummer 1: Hushållskassan som modell

Denna analogi är oftast felaktig. När staten lånar gör den det av medborgarna. Det finns inga skäl att vara orolig över just det förhållandet att det finns en statsskuld. Den motsvaras av en fordran från medborgarna. Vi lånar till oss själva. Och skulden är faktiskt ganska jämnt fördelad eftersom statspapperen huvudsakligen ligger i AP-fonder, försäkringsbolag, banker och till exempel i räntefonder för småsparare.

Det är inte så att våra barn måste betala tillbaka statsskulden till ett fåtal rika kapitalister. Det är inte rika privatpersoner som lånar ut till staten. De får sin kapitalavkastning på annat håll.

Inget samband skuld – tillväxt

De flesta länder har praktiskt taget alltid haft en statsskuld. Det verkar inte finnas något samband mellan statsskuld och tillväxt, så att hög statsskuld skulle innebära någon fara för levnadsstandarden. USA hade till exempel en rekordstor federal skuld vid andra världskrigets slut, över 100 procent av BNP, men fick efteråt en mycket gynnsam ekonomisk utveckling.

Strax före depressionen på 1930-talet var, omvänt, statsskulden ovanligt liten mätt som andel av BNP. När den nuvarande långa perioden av god tillväxt i USA inleddes hade landet en rekordstor statsskuld och stora budgetunderskott. Kanske borde det vara oroande att Sverige haft de värsta ekonomiska kriserna under senare år efter perioder av stora överskott – som vi nu åter är på väg att få. För en privatperson är det förstås ofta bra med överskott, förutsatt att det inte uppstått till priset av svält och umbäranden. Och om ett företag visar vinst är det vanligen till fördel för dess ägare, förutsatt att det inte tär på kapitalet. Enskilda och företag kan skapa överskott utan att detta blir till nackdel för några andra. Tvärtom är arbete och vinstgivande företag något gynnsamt för hela samhällsekonomin. Men staten får sina resurser genom att beskatta medborgarna.

Om staten får överskott beror det på att den drar in mer pengar från medborgarna än vad som motsvarar utgifterna. Statens budgetsaldo är i princip ett nollsummespel med medborgarna som motpart. Egentligen borde det vara trevligare för medborgarna om staten lånar pengarna i stället för att dra in dem i skatt. En del ekonomer hävdar att det inte spelar någon roll vilken av metoderna som väljs.

Effekten viktigast

Framför allt bör det inte vara statens egen finansiella ställning som avgör om budgeten ska visa överskott eller underskott. Det viktiga är i stället vilken effekt budgeten har för samhällsekonomin och medborgarna. Det kan aldrig vara ett självändamål att statsskulden ska begränsas till en viss nivå eller att statens budget ska vara i balans. Detta hindrar inte att man av andra skäl kan ha sådana mål. Genom att bestämma sig för att budgeten ska visa balans över en viss period låser man sig vid att staten ska begränsa sin påverkan på efterfrågan i ekonomin.

Därmed talar man om för till exempel löntagarorganisationerna att alltför stora löneökningar inte kommer att motverkas genom budgetpolitik utan att resultatet av höga lönekrav kan bli arbetslöshet. Man kan också till exempel säga att statsskulden inte bör öka som andel av BNP, vilket Lindbeck-kommissionen angav 1993. Professor Assar Lindbeck och hans kolleger förklarade samtidigt att man bara borde använda budgetpolitiken för att undvika grova avvikelser från normalt kapacitetsutnyttjande och arbetsmarknadsläge.

Den brittiske ekonomen J. M. Keynes´ idé var att staten genom underskott i budgeten kunde ersätta ett tillfälligt bortfall av efterfrågan vid en konjunkturnedgång. Därmed skulle sysselsättningen upprätthållas. Om hushåll och företag oväntat ökade sitt sparande skulle efterfrågan och därmed produktion och sysselsättning minska. Genom underskott i budgeten kunde staten kompensera detta efterfrågebortfall och upprätthålla sysselsättningen.Det är egentligen inget fel på själva teorin. Men den praktiska tillämpningen har under senare årtionden inte varit lyckosam, framför allt därför att de ekonomiska aktörerna har vant sig vid att staten alltid ingriper och därför upphört med att anpassa sig själva till ändrade ekonomiska villkor. Därför är det numera en allmän uppfattning att man oftast bör avstå från att ingripa med budgetpolitik för att försöka påverka efterfrågan i olika konjunkturlägen. Men om man ändå genomför en budgetåtstramning bör man faktiskt räkna med att resultatet blir minskad sysselsättning och lägre produktion i ekonomin. Att motivera en sådan politik bara med att man vill minska budgetunderskottet och eller amortera på statsskulden är inte hållbart. Resultatet blir att levnadsstandarden sjunker och att framtida generationer blir fattigare, tvärtemot den vanliga retoriken.

Förödande nödvändiga åtstramningar

I Sverige är det uppenbart att återkommande ekonomisk-politiska åtstramningar är den direkta anledningen till att tillväxten har blivit så svag att vi har halkat efter andra länder i levnadsstandard. Sedan är det en annan sak att åtstramningarna har varit nödvändiga av andra skäl. Den grundläggande orsaken är att den svenska ekonomin har varit så inflationsbenägen. Det har vid upprepade tillfällen varit nödvändigt att strama åt för att få stopp på alltför stora prishöjningar. I den svåra lågkonjunkturen i början av 1990-talet skulle en ännu hårdare, eller tidigare insatt, budgetåtstramning ha förvärrat lågkonjunkturen ännu mer och kunnat skapa en ren depression i Sverige. Det skulle ha gett svåra återverkningar för levnadsstandarden.

Vi bör vara tacksamma för att budgeten visade stora underskott. Redan den åtstramning som genomfördes bidrog till att en halv miljon människor fortfarande står utanför arbetsmarknaden, jämfört med den sysselsättningsnivå vi hade för tio år sedan. Man kan alltid diskutera vad som borde ha gjorts annorlunda för att Sverige skulle ha undgått den djupa krisen i början av 1990-talet. Men de avgörande misstagen skedde nog under 1980-talet, när det mesta tycktes gå bra i ekonomin (och statsbudgeten visade överskott).