Naiv dröm om jobb till alla

Jag har hållit på med konjunkturbevakning i 20 år. Under hela den här perioden har arbetsmarknaden varit ett huvudintresse. Främst av skälet att det alltid är på arbetsmarknadsområdet som Sverige brukar sticka ut jämfört med andra länder. Positivt i form av att vi ur ett internationellt perspektiv har ett mycket stort arbetskraftsdeltagande.

Vi är på väg mot att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år är sysselsatta. Det kan jämföras med exempelvis Tysklands mer måttliga XX procent. Negativt ur perspektivet är att den svenska lönebildningen har en tydlig tendens att haverera när trycket på arbetsmarknaden blir för stort. På det finns ett otal exempel.

Och nu när Sverige fortsätter att växa snabbare än de flesta konkurrentländerna så är den stora frågan hur mycket arbetskraft som egentligen finns tillgänglig. Det kan konstateras att det råder stor förvirring i frågan och därför kan det vara farligt att dra ut Sveriges goda konjunktur alltför långt i framtiden. Det börjar exempelvis redan synas vissa flaskhalsproblem som gör en del optimistiska scenarier i princip omöjliga att uppnå.

Redan att tolka utgångsläget för arbetsmarknaden skapar problem. Det har varit gott om definitionsskillnader på arbetsmarknadsområdet under senare år, bland annat har den öppna arbetslösheten blivit högre på grund av detta. Den har höjts med ungefär 0,5 procent. Skulle vi utgå från den gamla definitionen som gällde under cirka 30 år så har vi numera en arbetslöshet under 4 procent.

Många forskningsrapporter har hävdat att det är ungefär vid denna nivå som smärtgränsen går för en balanserad arbetsmarknad i Sverige som inte leder till stigande inflation (NAIRU – Non accelerating inflation rate of unimployment). Å andra sidan hävdades på sina håll att den låg runt 7-8 procent efter krisåren i början av 1990-talet. Men sett till hur avtalsrörelsen utvecklas så ligger vi nog ganska nära fullt resursutnyttjande på arbetsmarknaden ur inflationsperspektivet.
Då uppstår genast frågan hur många nya man kan få ut i arbetslivet. Regeringen fortsätter med sina uttjatade och nära på pinsamma försök att hävda att det finns en miljon personer i det så kallade utanförskapet. Personer som på något sätt skulle kunna förmås att med en kombination av morot och piska återinträda i arbetslivet.

Om det lyckades skulle det innebära en sysselsättningsgrad som skulle lämna alla länder utom möjligen Nordkorea hästlängder efter oss. En mer rimlig förhoppning är nog att det är omkring 10-15 procent av dessa som är sysselsättningsbara på den nuvarande svenska arbetsmarknaden. Gott så, men långt ifrån att täcka behoven på arbetsmarknaden givet den nuvarande, närmast skenande efterfrågan.

Ett skäl till detta är att många har fel kompetens. Redan i dag finns det stora flaskhalsproblem inom flera sektorer. Byggsektorn är en sådan, it-sektorn en annan. Visserligen har vi utbildat långt fler människor under det senaste decenniet än någonsin tidigare, men planeringen av utbildningsplatser tycks inte ha varit särskilt framgångsrik. Och det tar ett bra tag att konvertera en mediestrateg eller kulturvetare till en snickare.

Ett annat skäl är den regionala rörligheten. Norrbotten har kokat av aktivitet under de senaste åren och arbetskraftsefterfrågan har varit stor och många företag har haft svårt att få tag på personal, trots en arbetslöshet på drygt 8 procent. Det är tydligen många gånger svårt att få kvalificerad personal att flytta ut i landet. I Stockholm växer också bristtalen i snabb takt men här är det snarare bostadssituationen som stoppar hugade arbetstagare.

Regeringen har tagit flera lovvärda initiativ på arbetsmarknaden under senare tid. Men det skulle faktiskt kännas befriande om diskussionen om arbetsmarknaden kunde utgå från de faktiska förhållandena och inte blev ett forum för naivt drömmande.

Pekka Kääntä var tidigare makroanalytiker vid Affärsvärlden och är numer fondförvaltare vid Bergsgård Petersson fonder.