Nytt mörker över Japan

Japans ekonomi kommer enligt många bedömare att växa ungefär 1,0 procent i år, och kanske 2,0 procent nästa år. Det är verkligen inte några höga siffror. Men ändå en klar ljusning efter den negativa tillväxten både 1997 och 1998, följt av en ökning på 0,5 procent förra året. En annan positiv signal är att företagsvinsterna, efter tre år av nedgång, förmodligen stiger något i år.

Men ljusningen kommer antagligen att bli kortvarig. Japan pressas nämligen hårt av ett berg av skulder, bristande investeringar inom högteknologi samt en allt besvärligare åldersstruktur i befolkningen. Sammantaget kommer de här faktorerna på några års sikt sannolikt att innebära fortsatt stagnation.

Tickande bomber

Låt oss börja med skuldberget. För det första är detta fortfarande mycket stort. De totala banklånen motsvarar i dag 146 procent av BNP. Motsvarande siffra i USA är 38 procent. För det andra har en stor del av företagen som tagit lånen så svaga balansräkningar att det är tveksamt i vilken utsträckning de klarar återbetalningarna.

Av banklånen är 25 procent till företag som betalar mindre än bankernas bästa låneränta, d.v.s i praktiken subventioneras av bankerna. Bara 25 procent av lånen är till företag som kan betecknas som helt stabila.

Om man delar upp banklånen i olika branscher visar det sig att de små och medelstora fastighetsbolagen har lån motsvarande 30 procent av BNP. Ett decennium av svag fastighetsmarknad har gjort att dessa bolag i genomsnitt har ett negativt eget kapital på 20 procent, d.v.s värdet på tillgångarna är 20 procent lägre än skulderna. Det betyder att det negativa egna kapitalet i dessa bolag motsvarar 6 procent av BNP.

Mönstret är likartat bland de små och medelstora detaljhandelsföretagen och i byggsektorn. I var och en av dessa branscher uppgår det negativa egna kapitalet till 5 procent av BNP.

Innebörden är att potentialen för nya problem för bankerna är mycket stor om den bräckliga uppgången i ekonomin skulle svikta.

20 månader

Vid sidan av bankerna har även livförsäkringsbolagen stora problem. Kanske ännu större. De är nämligen fångade i en situation där de har åtaganden gentemot kunderna att betala avkastningar på 4,0-5,5 procent. Samtidigt är de tvingade att placera sitt kapital i statsobligationer, där räntan nu ligger på 1,7 procent.

Den ekvationen gör att livförsäkringsbolagen för närvarande förlorar 220 miljarder kronor per år. Goldman Sachs beräknar att bolagen bara klarar detta i ytterligare 20 månader.

Myndigheterna har visserligen avsatt pengar i en fond för att klara ut problemen i livförsäkringsbolagen. Men när Toho, det tolfte största livförsäkringsbolaget, nyligen gick i konkurs, tömdes hela denna fond.

För lite high tech

En annan oroande faktor är strukturen på de japanska investeringarna. Närmare bestämt att en förhållandevis liten andel av de totala investeringarna går till högteknologi.

1988 låg andelen på 16,8 procent i USA och 17,2 procent i Japan, det vill säga på i stort sett samma nivå. Tio år senare hade andelen i USA stigit till 39,1 procent. I Japan hade den sjunkit till 15,8 procent.

Andelen är på väg att stiga i Japan. Men det är den i USA också. Forskningsinstitutet Japan Center for Economic Research, JCER, förutspår att gapet i investeringar i högteknologi i stort sett kommer att bestå de närmaste fem åren.

“Vi räknar med att andelen stiger till 30 procent i Japan, men samtidigt till över 50 procent i USA”, säger Masanobu Umeda, chefsanalytiker vid JCER.

Risken är att detta leder till att Japan tappar internationell konkurrenskraft.

Trögt

Frågetecknen kring investeringsstrukturen leder också till den bredare frågan om Japan tillräckligt snabbt förmår ställa om sig till förutsättningarna i “den nya ekonomin”. Tröghet i anpassningen till nya förutsättningar anses vara ett huvudskäl till att den japanska svackan blivit så lång. En sådan tröghet kan bli en allt större belastning i en tid när flexibilitet och snabba förändringar för att dra nytta av ny teknik blir allt viktigare.

Visst finns det exempel på hur Japan, när man väl kommer i gång, snabbt tar till sig ny teknik. Mobiltelefoner är ett sådant område. Så sent som 1993 hade Japan den lägsta penetrationen av mobiltelefoner inom OECD. I dag har man avancerat till tredje plats efter Finland och Sverige. Intrycket är ändå att IT-tekniken kommer att förändra Japan lika väl som andra ekonomier, men att det kan ta längre tid.

Arbetslösheten har stigit konstant de senaste tio åren. De flesta bedömare räknar med att den fortsätter uppåt ett tag till, i takt med att företagen jagar kostnader och systemet med livstidsanställningar naggas allt mer i kanten.

Ett åldrande land

På lite längre sikt är dock bristen på arbetskraft ett större hot än arbetslösheten. Japan står nämligen inför gigantiska demografiska problem. Det skulle behövas en invandring på 600.000 personer per år de närmaste 20 åren bara för att hålla befolkningen konstant. Samtidigt ökar andelen pensionärer, och därmed belastningen på pensionssystemet.

Under budgetåret 1998 (april -98 till mars -99) var det för första gången fler personer som fick utbetalningar från det allmänna pensionssystemet än som betalade in till systemet. Budgetåret 1999 var för första gången beloppet som betalades ut större än det som betaldes in. Den obalansen kommer att bli värre för varje år som går.

Samtidigt har pensionsfonderna i företagen mycket stora underskott i förhållande till förväntade framtida utbetalningar. Det är oklart hur stora underskotten är, men enligt vissa uppskattningar handlar det om 6.000 miljarder kronor.

Ökad invandring i stor skala är en opinionsmässig omöjlighet. Istället står politikerna inför en rad tuffa besparingsbeslut med udden riktad mot nuvarande och blivande pensionärer. Kanske i form av höjd pensionsålder, försämrade pensionsvillkor, besparingar inom hälsovården o.s.v.

Det är ingen lätt politisk uppgift, i synnerhet eftersom väljarkåren blir äldre och äldre, och därmed allt mer intresserad av höga pensioner och bra sjukvård.

Kombinationen av hög arbetslöshet och osäker framtid för pensionssystemet lägger i sin tur en våt filt över den privata konsumtionen. Den redan tidigare höga sparkvoten har stigit ytterligare på senare år och är nu omkring 15 procent. Osäkerheten gör alltså japanerna mindre benägna att spendera. Detta i ett läge där en ökning av den privata konsumtionen är precis vad ekonomin skulle behöva.

Politik vid vägs ände

Samtidigt som problemen tornar upp sig minskar utrymmet för den ekonomiska politiken. Regering och riksbank har länge försökt stimulera ekonomin med stora offentliga investeringsprogram respektive låga räntor.

Finanspolitiken har de senaste åren varit mycket expansiv, med det ena jättelika stimulanspaketet efter det andra. Stimulanserna har bidragit till en viss stabilisering, men också radikalt försämrat statsfinanserna. 1991 uppgick statsskulden till 51 procent av BNP. Nästa år beräknas den vara 150 procent.

Gränsen närmar sig nu när statsfinanserna gör det omöjligt att fortsätta med kraftiga stimulanser. Det är helt klart att finanspolitiken kommer att tvingas bli mer återhållsam.

Tyvärr är kanske samma sak på väg att hända med penningpolitiken. Bank of Japan har sedan februari 1999 haft som policy att hålla dagslåneräntan till bankerna på noll procent, men flaggade för någon vecka sedan för att man kan tänka sig en höjning på 0,5 procent, kanske till hösten. Räntan på tioåriga statsobligationer ligger under 2 procent.

Deflation och realränta

En dagslåneränta på noll procent antyder att det är extremt billigt att låna pengar. I verkligheten är det inte fullt så billigt. Dels betalar inte företagen noll procent, dels har Japan en deflation som höjer realräntan. Enligt konsumentprisindex sjunker priserna med 0,5 – 1,0 procent. Det är förmodligen en underskattning av deflationen eftersom indexet t ex inte fångar upp rabatter.

Kenneth Courtis på Goldman Sachs i Tokyo uppskattar att den långa realräntan för ett medelstort företag med hänsyn till dessa faktorer i själva verket ligger mellan 5 och 7 procent. En räntehöjning förefaller riskabel i ett sådant läge. Speciellt olyckligt vore det om både finans- och penningpolitiken samtidigt blir mer åtstramande, vilket mycket väl kan hända.

Sammantaget står alltså Japan inför en rad svåra år, och en rad svåra beslut. Läget ställer höga krav på ett starkt politiskt ledarskap. Tyvärr saknas detta nästan helt i Japan. Systemet att beslut i stor utsträckning tas med konsensus är lättare att tilllämpa i stabila lägen när konsekvenserna går att överblicka med större säkerhet. Bedömare i Tokyo menar att förre premiärministern, Obuchi, inte hade mycket till visioner, och att de saknas helt hos efterträdaren Mori. Nu väntar nyval i slutet av juni, men det är svårt att se att det skulle leda till några större förändringar.