Persson tar det lugnt

Visst går det bra för svensk ekonomi. Det var statsministerGöran Perssons budskap i riksdagens avslutande partiledardebatt,som svar på tf. moderatledaren Lars Tobissons kritik motregeringen för brist på åtgärder för att främja tillväxt ochsysselsättning.Enligt Persson är Sverige det land inom EU som har både densnabbaste ekonomiska tillväxten och den kraftigaste minskningenav arbetslösheten. Persson hänvisade till BNP-siffror frånförsta kvartalet och arbetskraftsundersökningen i maj, somvisade att den öppna arbetslösheten var 4,9 procent.Sysselsättningen har på ett år ökat med 130.000 personer, enligtSCB. På en del prognosinstitut säger man att det inte längreverkar omöjligt att regeringen nästa år verkligen når sittarbetslöshetsmål på 4 procent.

Minskat sparande

Men att Sverige under några år har fått god tillväxt är inte såmärkligt. Efter kronans fall 1992 fick industrin ettfördelaktigt kostnadsläge som skapade en rekordartad ökning avindustriproduktionen och exporten. Uppgången i industrin harökat köpkraften och satt fart även på de inhemska näringarna.Till detta kommer att de offentliga utgifterna gick frånminskning 1997 till stark ökning 1998 (valåret).Den kraftiga räntenedgången har bland annat ökat värdet avhushållens tillgångar i fastigheter och aktier vilket i sin turminskat behovet att spara. Så gott som hela ökningen av privatkonsumtion under de senaste fem åren beror på minskat sparande.Man kan faktiskt förklara nästan hela minskningen avarbetslösheten med att hushållen minskat sitt sparande.Tillväxtprocessen har alltså kommit igång och väntas fortsätta,understödd av bland annat stigande hushållsinkomster i takt medatt sysselsättningen ökar. Ovanpå en redan god konjunktur harregeringen utlovat skattesänkningar, kanske med början nästa år.

Viktigaste frågan

Visst är det bra med tillväxt och ökad sysselsättning. Men denviktigaste frågan är hur länge uppgången kan fortsätta. Ekonomerär i dag tämligen överens om att det är strukturpolitiken sombestämmer de hållbara nivåerna för sysselsättning ocharbetslöshet. Frågan är inte om, utan när, den pågående ökningenav sysselsättningen måste hejdas.Sverige har i dag liksom de flesta andra länder, oavsett om deär med i EMU eller inte, ett ekonomisk-politiskt system där ensjälvständig riksbank övervakar inflationen. Om sjunkandearbetslöshet medför att inflationen börjar ta fart kommerriksbanken att höja räntorna och bromsa den ekonomiskatillväxten. För Sveriges del kommer reaktionen i form avräntehöjningar snabbare och mera ofelbart så länge vi stårutanför EMU. En ny ekonomisk kris är inte otänkbar inom någraår.Det enda som politikerna i regering och riksdag kan göra för attfrämja en varaktigt hög sysselsättning är att ordna denekonomiska strukturen så att motsättningen minskar mellan högsysselsättning och kravet på låg inflation. Ju bättrearbetsmarknaden fungerar desto högre sysselsättning och lägrearbetslöshet kan man ha vid ett visst mål för inflationen, som iSverige är två procent.

Gränsen

Ingen kan säga var gränsen för arbetslösheten går. Kanske kanSverige nå under 4 procent i öppen arbetslöshet utan attinflationen tar fart. Utöver den öppna arbetslösheten omfattasnästan 4 procent av AMS-åtgärder. Det avgörande testet kommerinte förrän de flesta stora avtal på arbetsmarknaden löper utvåren 2001.Men det finns en risk att kruttunnan exploderar då, om ingentinggörs. Att både finansminister Bosse Ringholm och statsministerGöran Persson är medvetna om riskerna framgår av olikauttalanden. Tydligen bedömer de att arbetslösheten kan sjunkaytterligare något. Men ingen kan vara säker.Många ekonomer anser att den svenska arbetsmarknaden fungeraralltför dåligt. Risken för inflation kan i så fall bli hög omarbetslösheten fortsätter att minska under ytterligare någoteller några år. Det finns redan olycksbådande tendenser ibranscher där det börjat uppstå brist på arbetskraft. Lönernaför tjänstemän, som bestäms individuellt, har stigit mer än förarbetare med kollektivavtal, vilket kan skapa kompensationskravi kommande förhandlingar.Konjunkturinstitutet räknade i sin vårprognos med att prisernapå den kommunala konsumtionen i år ska stiga med 4,9 procent,mot bara 0,9 procent för ekonomin som helhet och 0,8 procent förprivat konsumtion. Den främsta anledningen är att lönerna i kommunernabedöms stiga snabbare. Detta belyser risken med att ökade offentligautgifter, i detta fall statsanslagen till kommunerna, kan bidratill ökad inflation. Skattesänkningar kan i bästa fall få den motsattaeffekten. Om de till exempel får formen av förvärvsavdrag, vilket hardiskuterats, ökar skillnaden mellan arbetsinkomst och olikabidrag, vilket skulle kunna öka utbudet av arbetskraft. Ochinflationen bestäms i princip av balansen mellan tillgång ochefterfrågan.Ett genomgående tema i de många förslag som lagts fram av blandannat internationella organisationer i syfte att ökasysselsättningen är att man ökar det ekonomiska utbytet avförvärvsarbete. Troligen är detta särskilt viktigt förhögavlönade, med stora marginaleffekter. Men ännu störremarginaleffekter finns ibland hos låginkomsttagare som tillexempel både kan förlora bostadsbidrag och få högredaghemsavgifter.En del strukturella förändringar har faktiskt genomförts under1990-talet. Både marginalskatter och bidragsnivåer har sänkts,men någon bortre parentes i a-kassan, som ävensocialdemokraterna diskuterat, blev det inte. Det somsocialdemokraterna nu verkar kunna tänka sig är att man skärperreglerna för a-kassan så att de arbetslösa hotas av avstängningom de säger nej till erbjudna jobb.

Konkurrens om väljarna

Problemet för socialdemokraterna är i dag att de så hårtkonkurrerar med vänsterpartiet om väljarna. Och någon draghjälpi opinionen har partiet inte haft av att det just nu går så brai svensk ekonomi. Det brukar annars gynna den sittanderegeringen. Den stora risken för partiet är att avtalsrörelsenspårar ur under 2001, ett år före nästa riksdagsval, i brist påstrukturella reformer av arbetsmarknaden.Men Göran Persson talade i riksdagsdebatten enbart om fördelningoch rättvisa. Han sade att man i höst måste diskutera ökadöverföring av resurser till kommuner i avflyttningsbygder.Det verkar för regeringen inte vara möjligt att sänka skatternautan att samtidigt öka utgifterna. Men ökad fördelningspolitikär snarast motsatsen till den form av strukturella åtgärder somkrävs för långsiktigt hög sysselsättning.