Politiskt djur i ny skepnad

Det finns inget riktigt bra ord för ”underdog” på svenska. Försöker man översätta begreppet får det nästan oundvikligen en underton av socialstatsgnäll – ”den svagare parten” – eller testuggeri – ”den förtryckta”. Känslan av självständig styrka i kamp mot oddsen går förlorad i självömkan och kollektivism. Den svenska översättningen avlivar terriern.

Jag antar att det säger något om hur sugna svenskar egentligen är på att heja på terriern i underläge. Alla vet förstås att svara rätt om frågan ställs: självklart håller man på kämpen som inte sitter på alla maktmedel. Det hade varit oklädsamt att hurra om Goliat böjt sig ned och ryckt slungan ur handen på David. Men den genomsnittlige svensken anar också anarkin om tusentals små David skulle springa runt och fälla etablerade jättar med sina slungor.

Det måste vara någon ordning, eller hur? Och dessutom är den som verkar vara förlorare oftast förlorare på riktigt och man vill ju inte själv vara förlorare.

Jag tror att det är precis den här balansgången som Gudrun Schyman nu går, med rätt stor framgång. Hennes privata parti – att låtsas att det är något annat vore löjligt – har i rena valresultat varit ett misslyckande, med undantag för kommunfullmäktige i Simrishamn. Massor av människor gillar henne, på samma godmodiga sätt man gillar en aningen prillig faster. De tycker om att hon är så där härligt tjurskallig, som excentriska damer ska vara. Hon kunde spelas av Maggie Smith, eller Judi Dench, om det blev film av hennes egenartade liv.

Men man sätter inte nödvändigtvis familjekassan i händerna på sin prilliga faster, hur mycket man än gillar henne. Vem vet, hon kanske bestämmer sig för att elda upp den. Och dessutom är hon en dokumenterad förlorare i allmänna val.

Det är därför de senaste veckornas nyheter om Fi:s stora framgångar – nya medlemmar, oanat opinionsstöd, kändisar som donerar pengar, köer till Gudrun Schymans politiska ”homeparty” – är så skickligt spelade.

Jag menar inte att nyheterna saknar faktisk grund. Men jag menar att det finns en strategi bakom den här beskrivningen. Gudrun Schyman är tillräckligt erfaren för att veta att svenskarna i tysthet ser en underdog som förlorare. Därför vill hon, detta valår, göra klart att FI är vinnare. Ett parti i medvind, på rull och i takt med tiden.

Förr eller senare kommer förstås diskussionen om journalisternas roll i att förmedla Gudrun Schymans strategiskt valda självbild. Jag antar att diskussionen, som vanligt, kommer att resultera i ingenting. De som håller på vänsterblocket ser inget konstigt, de som håller på alliansen ser en röd bockfot i varje artikel. Och så bjäbbar de, tills de tröttnar.

Låt mig lansera en alternativ problembeskrivning. Den har inte att göra med vad journalister röstar på. Inte med deras vurm för miljö- och vänsterpartierna. Inte heller med att det finns gott om folkpartister bland politiska reportrar. Inte med att FI tilltalar just den akademiska övre medelklass som skriver i våra tidningar.

Problemet är mycket mer grundläggande: politiska reportrar tror på politiken. De ser inte politiken som en enkel nödvändighet, eftersom vi på något sätt måste fatta gemensamma beslut. De ser den, precis som karriärpolitiker, som en storslagen möjlighet. De letar visioner och entusiasm och nya, spännande idéer. De kommer därför alltid att söka och oftast finna en vinnare att svärma kring, vid varje val. Ibland är det Lars Leijonborg, ibland Maria Wetterstrand. Och ibland Gudrun Schyman.

Fick jag önska mig något, så vore det politiska reportrar utan visioner och sug efter vinnare. Men jag inser att det gör mig till underdog och, med all säkerhet, förlorare.

Syftet med politik

Jag rekommenderar den journalist som mot förmodan vill pröva ett nytt, vaket förhållningssätt till politiken att utgå från följande citat av Auberon Waugh i The Spectator, sommaren 1976: ”Politik är till för socialt och känslomässigt missanpassade, handikappade människor, sådana som bär på agg och missunnsamhet. Syftet med politik är att hjälpa dem att besegra sådana mindervärdeskänslor och kompensera sin personliga otillräcklighet med strävan efter makt.”