Räddningsinsatsi elfte timmen

Jean-Claude Trichet var irriterad och trött. Europeiska centralbankens vanligtvis så skarpsinnige chef förstod inte vad finansmarknaden önskade sig mer. De pratade förbi varandra.

– Har vi kanske inte hanterat alla problem? Har inte Fortis, Dexia och Northern Rock ­räddats? Vi har lyckats reagera snabbt varje gång, sade han frustrerat vid presskonferensen efter mötet mellan euro­ländernas finansministrar på måndagskvällen den 6 oktober.

Ändå fortsatte och förvärrades härdsmältan. Kreditmarknaden var djupfryst. Räntorna för interbanklån låg på rekordnivåer och lånetiden var så kort som möjligt. Misstron var enorm.

För finansmarknaden räckte det inte att regeringar och centralbanker hade hanterat alla uppkomna krissituationer. Man ville ha besked om bankkraschen som ännu inte hade hänt. Om bank A lånar ut pengar till bank B – kan A lita på att B finns kvar om några veckor eller månader och att man får igen sina pengar? En systematisk lösning krävdes, inte bara akuta utryckningar, som en i taget räddade den bank som plötsligt stod i brand.

Politikerna har hafsat och velat sig fram. Det har tagit tid att hitta rätt. Krisen blev akut när investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå under den 15 september. USA tog fram ett räddningspaket, men i representanthuset lyckades några huvudlösa pajaser spela bort en stor del av den förtroendeskapande effekten genom att rösta nej i första vändan den 29 september.

Européerna agerade snabbt och effektivt för att rädda europeiska banker. Även när flera regeringar var inblandade, som Benelux med Fortis, gick det förvånansvärt smärtfritt. Beslutsfattarna handlade snabbt vid avgrundens brant. Men räddningarna gjordes en i taget.

Så sent som lördagen den 4 oktober träffades ledarna för Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien men producerade bara ett intetsägande papper. Två dagar senare lovade i alla fall euroländernas finansministrar att systemviktiga banker skulle räddas.

Samtidigt blev hanteringen av insättningsgarantin kaotisk. Olika EU-länder höjde den till höger och vänster. Risken fanns för rusning av sparare till länder med högst garanti. EU-länderna kunde inte enas, men höjde golvet till 50 000 euro.

Inget hjälpte mot finansoron. Insikten att en genomgripande räddningsplan behövdes fanns bara fläckvis i Europa. Danmark och Storbritannien införde ­omfattande planer. Däremot stack Frankrike och Tyskland huvudet i sanden och hävdade att krisen mest var ett amerikanskt problem, med en brittisk förgrening.

Tyskarna var i det läget mest inne på populistiska spår: Kläm åt spekulanter och finanshajar. Och skattebetalarnas pengar ska inte användas till att rädda giriga banker, särskild inte när ett valår står för dörren.

Finansminister Peer Steinbrück åkte till G7-mötet i Washington i helgen med en löjligt futtigt plan med åtta ”trafikregler”. Han föreslog bland annat förbud mot blankning, personligt ansvar för finansiella aktörer, begränsningar av finanstoppars ersättningar och att banker själva måste behålla en del riskfyllda värdepapperiserade instrument. Inte imponerande som krisverktyg. Kanhända nyttiga småjusteringar, men inget som angrep finanskrisens kärna.

Tillnyktringen gick sedan snabbt, från fredagen till euroländernas toppmöte på söndagen. Konceptet i de brittisk-danska planerna, som bygger på den svenska hanteringen av bankkrisen 1992, får stå modell. Huvudproblemen är tre: Bankerna behöver kapital efter stora förluster. De kan inte få lån på längre löptider på kreditmarknaden och har därför ingen finansiering utöver insättningar. Och bankerna har brist på likviditet eftersom de heller inte kommer åt kortare lån på penningmarknaden.

Euroländernas plan innehåller tre viktiga motmedel. Centralbankerna har tillhandahållit likviditet under hela krisen. Tillgången har ökats på senare tid.

En mental tröskel att ta sig över har varit att statliga medel kan behövas för att återkapitalisera bankerna när privata aktörer inte vågar. Tröskeln är nu passerad. Utan kapital minskar utlåningen och ekonomin skadas. IMF räknar med att 675 miljarder dollar behövs, två tredjedelar i Europa. I utbyte får staterna ägande. Särskilt i USA har ett ideologiskt motstånd funnits mot förstatliganden av banker, men finansminister Hank Paulson har nu svängt. Kapital­injektioner är mer effektiva än modellen i USA:s räddningspaket, att köpa upp giftiga tillgångar. Med hävstångseffekten blir värdepapperiserade produkter 33 gånger dyrare än kapitaltillskott.

Den sista beståndsdelen, bankgarantin, är helt nödvändig för att banker ska våga låna till varandra. Mot en avgift gör denna statliga kreditförsäkring det möjligt för bankerna att förnya sin medelfristiga upplåning. Garantin tidsbegränsas till december 2009 och måste övervakas noga så att den inte missbrukas.

Sex dagar är en lång tid i ett finanskaos. Efter euroländernas toppmöte var Jean-Claude Trichet förhoppningsfull. Enig­heten om den omfattande räddnings­planen är avgörande för att ge förtroendet tillbaka.