Räntorna kan sticka snabbare än man tror

KRÖNIKA. Räntehandlare har all anledning att vässa upp sig när vi nu går in i 2018. I Sverige har vi riksdagsval i september och utkomsten av valet är i högsta grad oklar.

Före det ska vi klara av ett italienskt parlamentsval med ett gäng EU-fientliga partier på frammarsch. Även om en italiensk folkomröstning om EU ter sig avlägsen finns ingredienserna på plats för att stöka till eurosamarbetet; Italien har, näst efter Grekland, den största statsskulden i EU. Utan det implicita EU-stödet skulle nog marknaden misstro såväl italienska banker som obligationer.

Geopolitiken – med oro på såväl den koreanska halvön som i Mellanöstern, liksom Donald Trumps stokastiska twittrande – är också en ständig källa till oro. Men, för all del, ovan­stående är skeenden som trots allt ingår i räntehandlarens vardag.

Det som gör det kommande året annorlunda är framför allt skiftet i den globala centralbanks­politiken i kombination med god ekonomisk ­tillväxt i de flesta utvecklade ekonomier. Slutet på en tjugoårig nedgång av räntorna är över. Frågan alla nu ställer sig är: Hur snabbt kommer räntorna att stiga? Den allmänna uppfattningen är att räntorna kommer att klättra uppåt försiktigt och jag delar den synen. Men ränteuppgången kan också komma snabbare och bli mer elak än många tror.

Den amerikanska centralbanken, Fed, höjde räntan tre gånger under 2017 och har dessutom inlett en bantning av balansräkningen. USA är, trots ett utmanande Kina, världens ledande ekonomi och Fed den centralbank som sätter trenden.

Det nyligen godkända skatte­paketet kommer att elda på ekonomin ytterligare samtidigt som stora delar av ledamöterna i Fed kan komma att bytas ut mot mer hökaktiga (räntehöjare) efterföljare.

Såväl Europeiska centralbanken som vår svenska Riksbank har indikerat att de pågående obligationsköpen, framför allt av stats­obligationer, kan börja avslutas under kommande år. Därefter står räntehöjningar på tur.

Samtidigt har investerare i hela världen, i jakt på avkastning, fyllt på sina portföljer med andra typer av obligationer, som bostads- och företags­obligationer, ofta med sämre kreditrisk. Man har också köpt på sig allt fler obligationer med längre löptider där avkastningen ofta är bättre, men också risken – och därmed förlusten – större om räntorna börjar stiga.

Stora mängder obligationslån förfaller dessutom under 2018. Det är inte självklart att investerarna väljer att reinvestera i en miljö där räntorna är på väg upp.

Däri ligger den stora risken. Även om man tror att räntorna stiger långsamt så medför det förluster och då kan man ju passa på att avstå från att reinvestera eller sälja mer innan någon annan gör det. Om tillräckligt många resonerar på det sättet sticker marknadsräntorna snabbt iväg, utom centralbankernas kontroll.

För att tron om försiktigt stigande räntor ska övergå till ett snabbare förlopp krävs en högre inflation. Det tror inte många på i dag. Men marknadsaktörerna kan själva snabba på ränteuppgången betydligt om man, efter en tjugoårig räntenedgång, börjar tro att ”the only way is up”. Då kan det gå väldigt fort i en räntemarknad där likviditeten stadigt försämrats beroende på centralbanksköp av obligationer och striktare regelverk. En hel generation av räntehandlare och förvaltare har bara sett räntan gå ner. Hoppas de får en mjukstart i resan uppåt.

Volatilt läge

Under räntekaoset på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet kunde de långa marknadsräntorna röra sig en halv procent om dagen (50 punkter) upp eller ner. Ibland flera gånger. Under det senaste året har den tioåriga statsobligationen (1060) rört sig inom ett intervall av 30 punkter.