Red Valör: Börsgarderingar

Signaturen påpekade i en krönika för några veckor sedan att börsaktier är att betrakta som en särskilt otäck form av lättrörliga konsumtionsvaror. Slutsatsen av den artikeln var att den som vill lyckas i sina placeringar måste vara väl förtrogen med det finansiella modet.

Det är nu dags att komma med en tilläggsteori. Om du själv har prövat teorin i praktiken har du säkert märkt att börsens modeorakel – placerarna – sänder dubbla budskap. De accepterar utan tvekan bolag, vilkas strategier är varandras motsatser. Färgstarkt, men helgrått, liksom.

Det här är egentligen ingenting nytt. På de flesta områden har det sedan urminnes tider funnits två huvudalternativ att välja mellan. I popmusikens värld har valet till exempel stått mellan Elvis Presley och Tommy Steele, Beatles och Rolling Stones. För närvarande är huvudkonkurrenterna Backstreet Boys och Westlife, har brorsbarnen upplyst Signaturen. Ofta har det som gällt som argument för en smakriktning samtidigt varit ett argument mot den andra. Och vice versa. Elvis “the pelvis” Presley ansågs på sin tid vara alltför utmanande och vulgär. Å andra sidan saknade Tommy Steele, i mångas ögon, just stake.

På börsen finns det motsvarande motsatspar. Låt oss titta på SEB-Handelsbanken och Ericsson-Nokia. Varför uppskattar placerare och analytiker SEB? Jo, därför att koncernen arbetar efter en mycket visionär och ständigt föränderlig strategi och knappast skyr några kostnader för att komma närmare målet.

Om vi leker med tanken att SHB för att öka sitt anhängar-antal skulle börja bete sig likadant, vad skulle hända då, tror du? Tidningar och analysfirmerapporter skulle snart börja fyllas av kommentarer på temat: “SHB-ledningen med Arne Mårtensson i spetsen har tappat greppet. Vi uppskattar visserligen den nya, visionära strategin. Men kostnadssidan, som i många år varit SHB:s styrka, oroar.”

Kommentarerna kring Ericssons och Nokias rapporter lider av samma syndrom. Det som främst slog Valör i telekomjättarnas rapportering var att Ericsson är riktigt kasst i Nokias paradgren (mobiltelefontillverkning) och att Nokia är tämligen vekt på LM:s hemmaplan (mobiltelefonsystem). Innan vi konstaterar att “proaktiva skomakare bör skapa värde genom att fokusera på affärsområde läster” bör vi fråga oss: Är det inte så att man behöver vara all-round i mobilteleframtiden? Vad får det för följder om ett bolag blir ohjälpligt efter på någon delmarknad? Alternativt, vad händer med Nokia om Ericsson sent omsider skärper sig på mobiltelefoner? Kan bolaget verkligen fortsätta att ståta med sina nuvarande marknadsandelar och kanonmarginaler då?

Men tills vidare gäller huvudregeln, som lyder: Om bara fansen får vad de förväntar sig, så är de nöjda. Idolen ska alltså passa sig för att hitta på något nytt. Allra tydligast blir kanske detta när man studerar hur Icon Medialabs rapport mottogs i förra veckan. Den var dålig. Bolaget förlorar väldigt mycket pengar, trots att försäljningen blev rejält mycket högre än vad marknaden förväntat sig. Den interna effektiviteten i Icon är alltså ännu sämre än man hade anledning att räkna med. Alternativt spelar volymerna ingen roll i Icons bransch, och i så fall är hela expansionsstrategin feltänkt. Men kursen gick upp på rapporten.

Vad lär vi då oss av detta? Jo, att alla inte kan ha rätt samtidigt, även om de vore trevligt om det var så. Det gäller därför att hitta vinnarna. Valör resonerar så här: När hörde någon någonting om Tommy Steele senast? Elvis Presley, däremot, lär enligt ihärdiga rykten leva och vara vid god vigör någonstans på planeten Mars, varifrån han bland annat lär sköta Icons lokala representation mot vederlag i form av förmånligt finansierade personaloptioner.