Samhället vinner på nya pensionen

Två smått historiska ekonomiska reformer inledde och avslutade 1990-talet. Den första stora reformen var 1990-1991 års skatteomläggning, den andra var den pensionsreform som trätt i kraft successivt under slutet av 1990-talet.Den gynnsamma samhällsekonomiska effekten i båda fallen är en kraftig sänkning av marginaleffekterna vid höjda arbetsinkomster. Skattereformens betydelse är självklar. Man började sänka marginalskatterna redan under 1980-talet från över 70 procent för medelinkomsttagare och tog det stora klivet för tio år sedan till 30 procent för de flesta och 50 procent för höginkomsttagare.

Sedan dess har reformen urholkats med den så kallade värnskatten. Men skillnaden är enorm mot förhållandena på 1970-talet, då det lönade sig mycket dåligt för de flesta att göra en extra arbetsinsats eller att gå från bidrag till lönearbete. Det är svårt att tro att det gamla skattesystemet skulle fungera i dag. Lika svårt är det att tro att det med nuvarande politiska konstellationer i riksdagen skulle gå att förändra det nämnvärt. Även kapitalbeskattningen och företagsbeskattningen har ändrats radikalt i tillväxtbefrämjande riktning.

Pensionsreformen bidrar ytterligare till att sänka marginaleffekterna. De faktiska avgifterna minskar ju inte, men nu är det avgifterna som bestämmer pensionen. Det betyder att man betalar pensionsavgiften till sig själv (upp till 7,5 basbelopp). Även detta är, liksom skatteomläggningen, en reform som från vänstersynpunkt nog ses som en ökning av orättvisorna. Men det gynnar den ekonomiska tillväxten, och slutresultatet kan bli att alla får det bättre.I det gamla ATP bestämdes pensionen av de högsta inkomsterna under femton år. Därför kunde avgiften ses som en ren skatt under resten av tiden. Man fick inte sämre pension om man valde att dra ned på arbetstiden under en del av livet. Men det får man i dag.

Troligen blir effekten av pensionsreformen avsevärt större än vad dess skapare vågade räkna med. Den intensiva informationen, reklamen och propagandan i samband med premiepensionens placering har gjort alla mycket medvetna om den nya konstruktionens innebörd, trots att själva premiepensionen bara svarar för en mindre del. Nästan alla människor har gått och grunnat på hur de ska placera “sina” pensionspengar för att få bästa möjliga avkastning. Att en del statsråd tycker att det inte spelar någon roll har nog inte imponerat.

Ingen kan ha undgått att man numera måste tjäna ihop till sin pension, och att alla inkomster räknas. Svartarbete får ett högre pris än tidigare, eftersom det inte bidrar till pensionen. Det blir mera lockande att öka sin arbetstid eller att, till en viss gräns, skaffa sig utbildning eller kompetens för att få högre lön. Däremot ger själva utbildningen låga pensionspoäng, vilket kanske kan verka åt andra hållet så länge vi i Sverige har så låg så kallad utbildningspremie (det vill säga förtjänst av att man skaffar sig bättre utbildning).

Själva pensionsfonderna kan också bidra till en ökad förståelse för att företagen går med vinst. Det finns skäl att tro att vinstnivån i näringslivet framöver kommer att fortsätta ligga på en högre nivå, tack vare bland annat lägre inflation och tillbakahållna lönekrav.

Ifrågasatt försörjning

Det har ofta ifrågasatts om pensionssystemet blir så hållbart som det har sagts, och om de nu förvärvsarbetande kan lita på att de får tillräcklig försörjning på äldre dagar. Det generella svaret måste bli att vi får den pension som vi betalar för, eller rättare sagt som framtida generationer betalar för.

Dras 18,5 procent av inkomsten i pensionsavgift får vi en pension som motsvarar detta. Om den ekonomiska utvecklingen och därmed standardutvecklingen blir svag kommer pensionen, enligt uppräkningsreglerna, att anpassas till detta. Om vi önskar en garanti för högre pensioner måste vi, eller rättare sagt de framtida aktiva generationerna, avstå från mer av sin konsumtionsförmåga genom att betala högre avgifter, eller skatter, än vad vi gör i dag.

Förmodligen är 18,5 procent av inkomsten en ganska god avvägning av vad svenska folket är villigt att avsätta till pensioner. Att i dag avsätta mera av sin inkomst för att bygga upp större fonder är ingen god idé.

Skall avgifterna inte helt motsvaras av utbetalda pensioner, utan bara utgöra något slags buffert, betyder det ett högre skattetryck än nödvändigt, vilket i sin tur påverkar både levnadsstandarden och tillväxten. Skulle tillväxten bli så dålig att de framtida pensionerna måste tas av fonderna kommer efterfrågan i ekonomin att öka mer än produktionen. Oavsett alla fonder måste därför framtida generationer, som sagt, betala våra pensioner genom att avstå från konsumtionsutrymme.