Skräckblandad förtjusning

KRÖNIKA. Under hösten för tjugofem år sedan satt jag och flämtade framför skärmarna vid handlarbordet. Riksbanken hade precis höjt räntan till 500 procent för att försvara den då fasta kronkursen, men ­miljarder fortsatte att rinna ur landet. Det slutade så småningom med att Riksbanken lät kronan flyta fritt. Marknaden fick sätta priset. Jag kan fortfarande förnimma smaken av rädslan och osäkerheten jag kände under den perioden. I dag är läget annorlunda men, utifrån ett ränte­handlarperspektiv, egentligen lika märkligt. Nu har vi minusränta i stället.

Lehman-kraschen och den efterföljande finanskrisen 2008, tillsammans med euro­krisen några år senare, där flertalet europeiska länder runt Medelhavet fick stora problem med sina stora statsskulder, knuffade in stora delar av världsekonomin i den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Några av de största centralbankerna svarade med att snabbt sänka räntorna, dels för att stimulera ekonomin, men lika mycket för att förhindra den skuldkris, såväl i den privata sektorn som i den offentliga, som delvis var orsaken till krisförloppet. Men man stannade inte där. Man tryckte också upp nya pengar och började köpa finansiella tillgångar, främst stats- och bostads­obligationer för att ytterligare stimulera ­ekonomin och återskapa förtroendet för såväl ekonomi som marknad. Det är inget som helst problem för en centralbank att trycka nya pengar, i synnerhet inte om valutan inte är knuten till någon annan storhet som till exempel guld eller silver. Det kallas för fiatpengar och omfattar i dag de flesta valutorna i världen.

Tryckt nya pengar har man gjort med råge. Centralbankerna i USA, Europa, Japan, Storbritannien och, faktiskt också, Sverige har sedan Lehman-kollapsen köpt obligationer och andra finansiella tillgångar för mer än 10 000 miljarder dollar. Och faktiskt ser experimentet ut att ha lyckats: såväl USA som Sverige har väl något som närmast kan liknas vid en högkonjunktur. I Europa är återhämtningen stadig och till och med i Japan börjar ekonomin visa livstecken. Detta har i sin tur lett till att vissa centralbanker har börjat tala om att avsluta den ultralätta penningpolitiken och alltså avsluta obligationsköp och höja räntor. Den amerikanska centralbanken Fed har redan höjt räntan ett par gånger i år och har nyligen beslutat att börja nedtrappningen av obligationsköpen. Marknaden spekulerar redan i när ECB och Riksbanken ska signalera en ­stramare penning­politik. Och det är därför jag nu känner samma rädsla som jag gjorde de där höstdagarna för 25 år sedan.

Den finansiella stimulansen har drivit upp priserna på de flesta tillgångsslagen, framför allt på aktier, obligationer och fastigheter. Samtidigt är skuldsituationen, såväl i den privata som i den offentliga sektorn, inte mycket bättre i dag än den var när krisen startade. Många länder är fortfarande hårt skuldsatta och högre räntor kommer att skapa problem för dem nu som då. Stats­finanserna i Sverige må vara goda men hushållens skuldsättning tornar upp sig som en allt större fara. Samtidigt måste obligationsköpen upphöra någon gång. Centralbankerna måste därför, likt en snigel på ett rakblad, gå fram extremt försiktigt: gör de inget växer obalanserna, går nedmonteringen för fort kan de framkalla en ny kris.

Men, trots allt, vi har överlevt såväl 500 procents ränta som minusräntor. Jag håller tummarna för att även det här penningpolitiska experimentet slutar väl. Även om det tar väldigt lång tid att avsluta har det ju trots allt börjat bra.

Fiatvalutans osäkra värde

Fiatpengar är baserade på en tro, eller förhoppning, om att utfärdaren – centralbanken eller staten – kan göra rätt för sig.

Om det förtroendet upphör kommer värdet på fiatvalutan att snabbt urholkas. Ordet ”fiat” kommer från latin och kan närmast översättas med ett beordrande: ”Låt det bli gjort.”